Läs också

8 märkliga krig

Genom hela historien har människor försökt minska sin vikt.

9 historiska bantningskurer

Sedan historiens början har människor haft en tendens att bli feta – och sett det som ett problem som måste lösas. Här är nio av de mest kända och omdiskuterade dieterna från antiken till vår tid.

20 maj 2017 av Magnus Västerbro

Ibland sägs det att människor förr i tiden, då svält oftast var en mer akut fråga än risken att äta för mycket, skulle ha sett fetma som något som ger status, ett eftersträvansvärt tecken på välstånd. Men när man tittar närmare på historien så verkar det inte riktigt stämma. Eller i varje fall är det uppenbart att det inte är hela sanningen.

För så långt tillbaka som vi har skriven historia finns spår av att man också har betraktat fetma som ett problem och försökt hjälpa människor som vägt för mycket att gå ner i vikt.

Antikens hälsoråd

På 300-talet f Kr skrev Hippokrates, ofta kallad ”läkekonstens fader”, att fetma ledde till sjukdomar och för tidig död. Men under antiken sågs fetma också som ett tecken på själslig svaghet. Att vara fet var omanligt – en fet person sågs som dum och svag eftersom han inte kunde kontrollera sina passioner och drifter. 

Troligtvis var inställningen densamma till feta kvinnor, även om de skrifter som är bevarade i stort sett enbart riktar sig till män.

Centralt i den grekiska läkekonsten var på den tiden diaita, ungefär daglig livsföring, ett ord som gett upphov till vår tids ”diet”. För antikens läkare var kosthållning överhuvudtaget nära kopplad till hälsa, inte bara när det gällde övervikt.

Traditionen att se fetma som ett problem fördes sedan vidare av den kristna kyrkan, där övervikt förknippades med dödssynden frosseri. Fetma kunde därmed bli än mer negativt laddat, eftersom det var den enda synd som faktiskt "syntes" utifrån. Ända fram till modern tid har det sedan funnits en tradition av att se övervikt och fetma som ett problem som måste lösas.

Farligare än pesten

Redan på 1500-talet varnade en engelsk riksdagsledamot för den ”fetmans farsot” som gick över hans land. Han hävdade till och med att fetma under historiens gång hade krävt fler döds-
offer än pesten.

Ju närmare vår egen tid vi kommer desto mer akut blir problemet med att människor äter för mycket – i takt med att allt fler faktiskt får möjlighet att göra det. 

På 2000-talet har övervikt och fetma blivit en global epidemi, och ett allvarligt hot mot människors hälsa. Mängden av olika dieter som finns tillgängliga verkar heller inte hjälpa. Studier visar att majoriteten av dem som följt en diet har fått tillbaka den förlorade vikten igen efter två år.

Genom att kräkas hoppades man både minska sin vikt och få kroppens vätskor i balans.

© Bridgeman/IBL

1. Daglig kräkning i antik snabbkur

Den grekiske läkaren Hippokrates (cirka 460–370 f Kr) beskrev hur han vid flera tillfällen försökte hjälpa patienter att gå ner i vikt. På längre sikt handlade det om att lägga om livsföringen, skapa en ny diaita­.

Men på kort sikt hade Hippo­krates en fyraveckorskur som skulle ge snabba resultat. Den fete patienten blev tillsagd att gå långa sträckor varje dag, gärna direkt efter maten. Även löpning rekommenderades.

Massage, bad i ljummet vatten samt drickande av vatten blandat med vinäger hörde också till rekommen­da­tionerna – samt dagliga kräk­ningar.

Att framkalla uppkastningar var ett vanligt inslag i den tidens medicin och sågs som ett sätt att skapa balans mellan kroppens "vätskor".

När det gällde maten skulle den som ville gå ner i vikt äta "mjuk" kost, sådan som var lätt att svälja. Såser skulle undvikas, och grönsaker ätas i stora mängder.

Hippokrates rekommendationer levde sedan vidare i många år, i princip ända fram till 1700-talet­.

Luigi Cornaro tog vågen till hjälp.

2. Högst 350 gram mat per dag

I slutet av 1500-talet publicerades Discorsi della vita sobria, ett verk i fyra delar, skrivet några decennier tidigare av adelsmannen Luigi Cornaro från Venedig (1467–1566). I dessa beskriver Cornaro hur man ska gå tillväga för att leva ett långt och hälsosamt liv, bland annat genom att följa en strikt diet.

Han hade själv levt utsvävande som ung och till sist blivit mycket överviktig. Vid 40 års ålder fick han hjälp av en läkare att ändra kosten. 

Metoden gick ut på att äta högst 350 gram mat per dag, däribland bröd, äggvita, kött och soppa. Till det fick man dricka högst en halv flaska vin. Cornaros böcker blev storsäljare i hela Europa och trycktes om gång på gång. 

Han kan med andra ord ses som en föregångare till senare tiders "diet­gurus", personer som utifrån sin personliga berättelse om kampen mot fetma visar vägen mot ett bättre liv.

Luigi Cornaro blev 98 år gammal och sägs ha varit ovanligt frisk ända till slutet. 

George Cheyne menade att grönsaker istället för kött skulle få kilona att rasa.

© iStock / Wellcome Library, London

3. "Doktor Diet" gav vegetariska råd

George Cheyne (1671–1743) lanserade på 1720-talet en uppmärksammad metod för att gå ner i vikt. Den gick ut på att man skulle undvika alla sorters kött och istället äta grönsaker och rotfrukter.

Han hade själv ätit stora mängder kött som ung och som en följd av detta – trodde han själv – hade han blivit mycket överviktig.

Hans vegetariska metod väckte stor uppmärksamhet och gav honom många följeslagare. Samtidigt var det många som provocerades av hans råd att undvika kött och de gav Cheyne öknamnet "Dr Diet".

Uppfattningen att ett byte till vegetarisk kost kan vara ett sätt att gå ner i vikt har med andra ord gamla anor.

Även svensken Carl von Linné talade senare på 1700-talet väl om vegetarisk kost för den som vill leva hälsosamt. 

Lord Byron följde strikta dieter för att bibehålla sin späda figur.

© Library of Congress

4. Kex och cigarrer för att döva hungern

George Gordon Byron (1788–1824) var inte bara poet utan en av sin tids stora kändisar, berömd för sin skönhet. Han sågs gärna som sinnebilden av en känslig poet – blek, späd och vacker. Men i själva verket led lord Byron redan som ung av vad han själv kallade ”en nästan sjuklig benägenhet att bli fet”.

Från tiden som student i Cambridge följde han en diet som senare inspirerade många andra. Periodvis levde han bara på kex och sodavatten, eller potatis dränkt i vin-äger. Dessutom dämpade han hungerkänslorna genom att röka mängder med cigarrer.

Byron klädde sig gärna i flera lager tjocka ullkläder, i förhoppningen om att kunna svettas bort sina överflödskilon. Dessutom följde han Hippokrates
antika råd om att kräkas regelbundet.

Ansträngningarna gav också resultat. Som artonåring vägde Byron 88 kilo, fem år senare hade han gått ner 31 av dem. När han till sist dog, bara 36 år gammal, hade han länge följt en diet nästan enbart bestående av ris. Enligt vissa forskare bidrog detta till hans förtidiga död.

I sin samtid blev lord Byron en inspirationskälla för både män och kvinnor. Många unga Londonbor sägs i hans efterföljd ha varit besatta vid att äta så lite som möjligt.

”Våra unga damer framlever sina uppväxtår halvsvultna”, skrev doktor George Beard, ”allt för att undvika att väcka vämjelse hos lord Byrons lärjungar”. 

Måltiderna kan bli något långtråkiga när varje munsbit ska tuggas minst hundra gånger.

5. Ihärdigt tuggande minskade ätandet

En av det tidiga 1900-talets populäraste dietmetoder framstår i dag som en av de märkligaste – den så kallade ”fletcherismen”, uppkallad efter Horace Fletcher (1849–1914), ibland kallad ”den store tuggaren”.

Hans metod var enkel – den som vill gå ner i vikt kan äta precis vad han eller hon vill, bara varje matbit först tuggas noga: minst hundra gånger för mjukare mat, upp till sjuhundra gånger för grövre kost. Tanken var att genom att man tuggade riktigt noga så skulle bara rätt mängd näring tas upp av kroppen. Dessutom blev portionerna automatiskt mindre eftersom det tog så lång tid att äta.

Fletchers metod fick stor spridning och rekommenderades länge av ansedda läkare i både England och USA. Många som prövade metoden upplevde att den var tillfredsställande – man behövde inte hålla reda på vilken mat som var rätt eller fel att äta, och behövde heller inte avstå från godsaker. 

Författaren Henry James hörde till dem som tidigt hyllade ”fletcherismen”. James slutade dock att använda sig av metoden efter fem år, då han hade utvecklat ”en sjuklig motvilja” mot all slags mat.

Det sägs att man i England till och med ordnade särskilda ”tuggfester”, där man samlades för att äta under kontrollerade former – varje tugga fick sväljas först efter fem minuters idisslande.

Fletcher själv rekommenderade sin metod till den brittiska militären, så att de skulle kunna minska sina matransoner under boerkriget i Sydafrika. Flera arméer- prövade Fletchers idéer, men man fann att soldater i tjänst behövde mer kalorier än de skulle hinna få i sig om de tuggade på det sätt metoden föreskrev.

En "Bantingsäng" för vikt­minskning enligt skämttecknaren Heath Robinson.

© Bridgeman/IBL

6. Banting lärde världen banta

År 1863 pub­li­cerades en bok som blev en framgång över stora delar av världen – den tunna skriften Letter­ on Corpulence, Addressed to the Public.
I den skriver William Banting (1796–1878), en engelsk begravningsentreprenör, om hur han lyckades besegra sin övervikt.

Under stora delar av sitt liv hade han varit fet och upplevt att människor hånade honom för det. Till sist, när han var så tjock att han enligt vad han själv påstod inte längre kunde knyta sina skor, började han följa en strikt diet bestående av kött, grönsaker, frukt och torrt vitt vin. I fokus stod att framförallt undvika socker, stärkelse, öl, mjölk och smör.

Hans bok blev en succé och ses som en inspirationskälla för många moderna dieter, inte minst den så kallade LCHF-dieten som går ut på att äta lite kolhydrater men en större andel fett.

I Norden blev Bantings bok så populär att hans namn blev till verbet "att banta". 

En bön mot frestelse.

© Interfoto/IBL

7. Frälsning mot frosseri

Om man inte klarar av att gå ner i vikt själv kan man be Gud om hjälp. Den tanken lanserade pastor Charlie­ W Shedd 1957 i boken Pray Your Weight Away. En efterföljare förklarade att "vi tjockisar är de enda människor på jorden som kan väga vår synd".

Tanken knöt an till den tidigkristna föreställningen om att allt världsligt är syndfullt och att frosseri är en av dödssynderna.

Redan kyrkofadern Augustinus hade på 300-talet skrivit om hur driften att äta för mycket var den synd som var svårast att stå emot, eftersom man inte kunde avstå från att äta en gång för alla utan varje dag måste utsättas för frestelsen igen.

I USA gavs ett antal böcker ut under 1960- och 70-talen som knöt an till tanken att man kan behöva gudomlig hjälp för att gå ner i vikt. Titlarna är tydliga: I Prayed Myself Slim samt More of Jesus, Less of Me.

Benjamin Gayelord Hausers­ dietråd till Hollywoodstjärnorna innehöll mycket frukt och grönt.

© Keystone-France/Gamma-Rapho/Getty

8. Lite mat för Hollywoodstjärnor

När filmstjärnorna i USA på 1930-talet hade svårt att leva upp till kraven på att vara tillräckligt smala framför kameran vände de sig ofta till Benjamin Gayelord Hauser – en näringsämnesexpert som skrivit flera självhjälpsböcker.

Hans råd blev oerhört inflytelserika, framförallt eftersom han kunde visa hur han hjälpt mängder med modeller, designers och skådespelare att leva ett "vackrare" liv. Greta Garbo sägs ha varit en av dem som slaviskt följde Hausers råd.

I sin bok Eat and Grow Beautiful, ut­given 1939, beskriver han hur "smarta och glamorösa kvinnor" alla har förstått att hans råd är de bästa.

I grunden stod ett krav på själv­disci­plin. Hauser sa nej till att använda olika droger för att hålla aptiten borta, vilket annars var populärt i Hollywood. Istället handlade det om att äta regelbundet, men mycket lite.

Socker och vetemjöl var förbjudet. Till frukost rekommenderade Hauser frukt eller fruktjuice, till lunch en sallad med råkost. På kvällen kunde man få äta lite kött, men aldrig friterat utan enbart grillat, eller fisk. Motion var också centralt – Hauser rekommenderade särskilt promenader eller dans.

Bland de många stjärnor som anlitade honom kan nämnas Marlene Dietrich, Ingrid Bergman och Grace Kelly.

Stenåldersdieten är rik på naturliga råvaror.

9. Tillbaka till rötterna

l Flera av de mest populära kostråden på 2000-talet talar om att man ska äta vad som uppfattas som ”naturlig” kost, sådan människan åt före jordbruksrevolutionen och som vi därmed tänks vara biologiskt bäst anpassade för. 

En av de mest kända varianterna är den så kallade paleodieten, eller stenåldersdieten, som började utvecklas redan på 1970-talet men lanserades på allvar med Loren Cordains bok The Paleo Diet från 2002.

Målet är en kosthållning som liknar den människan tros ha haft då hon levde som jägare/samlare. I praktiken innebär detta att man äter stora mängder kött och fisk, samt grönsaker, frukt, rotsaker och nötter. Ofta utesluts helt mjölk, smör och andra mejeriprodukter samt odlat vete, havre, råg och ris.

Kritiska forskare har dock invänt att det knappast existerat en enda genuin stenålderskost. Istället har olika grupper levt på skilda typer av kost. 

Förespråkare för stenåldersdieter betonar gärna betydelsen av kött och fisk, men studier av nu levande jägare/samlarfolk visar att de får huvuddelen av sin näring från frukt, honung och olika slags kolhydratrika rotknölar eller rötter. Eftersom jakten långt ifrån alltid lyckas är inte kött något man äter varje dag.

Vissa folkgrupper, som inuiterna på Grönland, levde förr nästan enbart på kött, medan andra har levt på fisk och skaldjur och ytterligare andra klarat sig bra på olika slags vegetarisk kost.

Människan är en utpräglad allätare som kan leva väl på de flesta typer av kost om hon inte äter för mycket och ger sin kropp tillräckligt med motion.  

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...