Detalj från bild ur den egyptiska De dödas bok. Gudarna Thot (längst till vänster) och Osiris (på tronen).

Egyptens 8 viktigaste gudar

De hundratals gudar som egyptierna tillbad låg bakom alla händelser i livet och var avgörande för vad som hände efter döden. Katter, schakaler, fåglar och andra djur användes när man avbildade gudarna. Här är de åtta viktigaste!

13 oktober 2017 av Sara Griberg

I det forntida Egypten var det härskarens ansvar att gudarna fick den uppmärksamhet de krävde för att landet skulle blomstra. Därför bekostade farao uppförandet av praktfulla tempel. Prästerskapet skötte de många och invecklade ritualerna, medan vanliga människor bara hade tillträde till templens förgårdar.

Gudarna var närvarande i människors liv året runt. I hemmen fanns enkla gudabilder som man vände sig till med böner och offergåvor. Man sökte också gudarnas beskydd genom amuletter och magiska besvärjelser. 

En annan viktig del av religionen handlade om hur man förberedde sig för döden och vad som sedan hände i livet efter detta.

Nildalen mot öknen

Världsbilden var nära kopplad till naturen. Sol, måne, falkar och krokodiler tilldelades gudomliga och magiska egenskaper. 

Motsatsen mellan Nildalens bördiga jord och den torra, ofruktsamma öknen genomsyrade alla religiösa föreställningar. Grönska symboliserade livet och torkan döden.

FÅ ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

Den fornegyptiska kulturen fortlevde i omkring 3 000 år och under den tiden förändrades både gudar och riter, och en del gudar sammanblandades med varandra. Många av de egyptiska gudarna dyrkades fortfarande under romartiden och vissa av dem hade också inflytande på den tidiga kristendomen.

Här är de åtta viktigaste av de hundratals gudar egyptierna dyrkade.

Den egyptiske solguden Re styr solbåten.

Re (även Ra eller Amun-Re) avbildas som människa med en krona eller som en sfinx med vädurshuvud.

© Sjöberg bild

1. Re – världens skapare

Solguden Re (även Ra) ansågs vara världens skapare. Han dyrkades till en början främst i Heliopolis (grekiska för "Solstaden"), i utkanten av dagens Kairo. Re färdades varje dag
i sin båt över himlavalvet och skänkte värme och liv åt människorna och jorden. På natten gjorde han återresan bland andarna i den mörka underjorden och kom varje morgon fram igen i soluppgången i öster.

LÄSARRESA: FÖLJ MED TILL FARAONERNAS EGYPTEN!

Under Nya riket (cirka 1550–1070 f Kr) när Thebe (nuvarande Luxor) blev huvudstad för hela riket sammansmälte Re med thebanernas viktigaste gudom Amun och kallades Amun-Re. Han avbildades ofta som en vädur och vid hans huvudtempel Karnak i Luxor har man under senare år grävt fram en flera kilometer lång processionsväg kantad med vädurshövdade sfinxer.

Den egyptiske guden Thot med ibishuvud på relief.

Thot (till vänster) avbildas ofta med ett huvud från fågeln ibis och ibland som en babian.

2. Thot – gudomlig budbärare

Thot var visdomens och skrivarnas gud. När den döde ställdes till svars för sina handlingar i livet var det Thot som nedtecknade domslutet över människans liv. Thot fungerade också som en budbärare mellan gudar och människor och grekerna identifierade därför honom med sin gud Hermes.

Skrivkonsten ansågs helig i Egypten och den som kände hieroglyfernas hemligheter hade hög status. I en bevarad skrift ber en skrivlärling om att bli skicklig i sitt yrke: "Kom till mig Thot, heliga ibisfågel, du den gud som är älskad av Hermopolos, de nio gudarnas skrivare. Kom till mig, gör mig skicklig i ditt ämbete, ty ditt ämbete är det förnämsta bland alla. Man ser att den som utmärker sig däri blir utnämnd till furste."

Den egyptiske guden Anubis.

Anubis avbildas som schakal eller människa med schakalhuvud.

© Thinkstock

3. Anubis väger hjärtan på våg

Guden Anubis styrde över balsameringsprocessen. Prästerna som förberedde den döde före gravsättningen bar ofta schakalmasker för ansiktet. Iförda dessa Anubismasker utförde de den viktiga "munöppningsceremonin", där de ansågs blåsa liv i mumien.

När den döde sedan skulle dömas av underjordens härskare Osiris, vägde Anubis hjärtat på en våg. I den andra vågskålen låg sanningens fjäder. Om hjärtat var för tungt – om de onda gärningarna vägde tyngre än de goda – stod monstret Ammit, "slukerskan", beredd under vågen för att äta upp den döde. Den avlidne vars hjärta vägde lättare än fjädern kunde däremot se fram emot ett gott och lyckligt liv i eftervärlden.

Tempeltjuren Apis i templet i Memfis.

Tempeltjuren sågs som en inkarnation av Apis och betraktades som ett orakel.

© AKG/TT

4. Apis offrades vart 25:e år

Tjurguden Apis hade sin viktigaste helgedom i staden Memfis och betraktades som en uppenbarelseform av guden Ptah. Apis representerades av en verklig, levande svart tjur som hade sitt rikt utsmyckade stall i Ptahs tempel. Under tjurens livstid skämde prästerna bort den med läckerheter och tolkade dess beteende som orakelsvar.

Vart tjugofemte år offrades Apistjuren och ersattes med en noggrant utvald ungkalv. Den döda tjuren sörjdes av folket, mumifierades och fick en rituell begravning. År 1851 hittade den franske egyptologen Auguste Mariette en gravanläggning, kallad Serapeion, med rader av bevarade tjurmumier i enorma sarkofager.

Statyett av den egyptiska guden Isis med sonen Horus i knät. Bakom bild ur De dödas bok med Thot.

Isis med sin son Horus i knät. I bakgrunden syns guden Thot med sina skrivdon.

5. Isis – förebild för Maria

Isis dyrkades som en beskyddande modergudinna. Hon var gift med Osiris och avbildades ofta med deras son Horus i knät. Eftersom varje farao ansågs vara en levande inkarnation av guden Horus, betraktades Isis även som härskarens gudomliga mor.

Flera myter har bevarats där Isis använder sig av magi och magiska trollformler för att lura sina motståndare och för att hjälpa människor i nöd. Hon kunde också ändra skepnad.

Efter den grekiska och romerska erövringen av Egypten spreds Isiskulten över hela Medelhavsvärlden. Det kanske bäst bevarade av alla Isistempel har påträffats i den romerska staden Pompeji. Isis var särskilt populär bland kvinnor och man vände sig till henne med böner som gällde sjukdom och barnsbörd. 

När kristendomen etablerades anses den vanligt förekommande bilden av Isis med sonen Horus i knät ha fungerat som en förebild för den kristna kulten kring jungfru Maria och Jesusbarnet.

De egyptiska gudarna Isis och Osiris med sonen Horus.

Horus (längst till höger) med sina föräldrar Isis och Osiris.

6. Horus visar sig i varje farao

Horus representerade egenskaper som mod och styrka. Han fungerade också som beskyddare av den kungliga dynastin. Varje ny farao som steg upp på tronen betraktades som "den levande Horus".

Enligt myten ville Horus hämnas på sin farbror Seth som dödat hans far Osiris. I striden skadades hans vänstra öga och från denna legend härstammar bruket av en ofta använd skyddsamulett – "Horus öga" – som är vanlig bland egyptier än i dag.

En annan legend berättar om hur barnet Horus blir biten av en orm och hur hans mamma Isis räddar honom med hjälp av list och magiska trollformler. Därför använde man sig ofta av Horus namn i olika besvärjelser för att skydda barn från olyckor av olika slag.

Osiris gröna hud symboliserar återfödelse.

© DeAgostini/Getty

7. Osiris härskar i dödsriket

Osiris var enligt myten son till Nut och Geb – himlen och jorden – och var en av de mest centrala gudarna.

Han gifte sig med sin syster Isis och paret slog sig ner i den grönskande Nildalen. Brodern Seth och hans fru Neftys fick hålla till godo med den ofruktsamma öknen. Seth blev inte oväntat avundsjuk på Osiris och dödade honom. Därefter styckade han broderns kropp och spred ut de olika kroppsdelarna över hela landet.

Den förkrossade Isis lyckades samla ihop alla delar utom fortplantningsorganet. Trots detta blev hon havande efter att ha omfamnat sin hoppusslade make och resultatet av denna obefläckade avlelse blev sonen Horus. Efter att ha varit död kunde emellertid inte Osiris gå tillbaka till ett liv bland de levande utan blev i stället härskare över dödsriket.

Den egyptiska fruktbarhetsguden Bastet i form av en katt-statyett.

Bastet avbildas som lejon eller katt, eller som människa med huvud från något av dessa djur.

8. Bastet – fruktbarhetens gud

Under Gamla och Mellersta riket (ca 3000–1550 f Kr) avbildades Bastet som en argsint lejongudinna. Senare förknippades hon med glädje, kärleksfröjder och vin och avbildades som en katt, eller en kvinna med katthuvud. 

Bastet hade sitt tempel i staden Bubastis i Nildeltat där arkeologer har funnit en stor begravningsplats med tusentals mumifierade katter.

Den grekiske historikern Herodotos berättade på 400-talet f Kr att han sett båtar fullastade med pilgrimer på väg till den årliga festen i Bubastis. När båtarna passerade byar längs Nilen skrek kvinnorna ombord oanständigheter och blottade sina genitalier för publiken på land. 

LÄSARRESA: FÖLJ MED TILL FARAONERNAS EGYPTEN!

Avsikten kan ha varit, anser vissa forskare, att därmed "dra till sig" fruktsamhet från kvinnorna på stranden. Enligt Herodotos gick det åt mer vin i Bubastis under en enda festvecka än i hela Egypten under det övriga året.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...