Premiärminister Mohammed Mossadeq talar till en folkmassa utanför parlamentet i Teheran.

© corbis/all over press

Irans premiärminister störtades av amerikanska agenter

Fiendskapen mellan Iran och USA började redan 1953

16 mars 2017 av Magnus Västerbro

En folkvald premiärminister avsätts i en statskupp genomförd av en CIA-agent, som tagit sig in i landet under hemlig identitet. Det låter som handlingen i en dålig thriller, men var blodig och tragisk verklighet i Iran år 1953.

Genom att sprida falska rykten lyckades CIA orsaka upplopp på Teherans gator i augusti 1953, vilket bidrog till Mossadeqs fall.

Det är strax före midnatt den 15 augusti. Överste Nematollah Nassiri leder en konvoj bilar genom den mörka sommarnatten i Teheran, på väg till residenset där landets omstridde premiärminister Muhammad Mossadeq bor. Med sig har Nassiri två skrivna befallningar från landets monark, shah Reza Pahlavi. I den ena av dessa befallningar står att shahen beordrar premiärministern att lämna sin post; i det andra slås fast att hans ersättare ska bli den rojalistiske högermilitären Fazlollah Zahedi. Men inga av dessa dokument är lagliga. Den iranska konstitutionen ger inte shahen sådan makt, vilket innebär att det Nassiri tänker göra i praktiken är en statskupp.Strax före midnatt når han Mossadeqs residens. Men Nassiri hinner inte mycket mer än kliva ut ur sin bil innan beväpnade män stiger fram ur skuggorna. Kuppmakarna har blivit avslöjade, och nu grips de snabbt.

Försöket till statskupp tycks med andra ord ha kommit av sig innan det ens på allvar har börjat. När det står klart inleds en febril verksamhet på flera håll i landet, då alla som varit med på planerna försöker lista ut vad de ska göra nu.

Inte minst lämnar shahen själv landet tillsammans med sin hustru och gömmer sig på ett lyxhotell i Rom.

Vägrade ge upp

Samtidigt, i ett kontor på den amerikanska ambassaden, har en CIA-agent vid namn Kermit Roosevelt Jr (barnbarn till president Theodore Roosevelt), fått höra nyheten. Han har varit oavbrutet aktiv i dagar, och knappt sovit alls – och nu väntar han på att få fira det lyckade slutet på den operation han leder. Det är nämligen Kermit Roosevelt som styr statskuppen, in i minsta detalj. 

Iran nationaliserade oljeindustrin 1953.Olja var redan på 1950-talet Irans viktigaste exportvara.

När allt verkar vara förbi, får han ett meddelande från Washington, med en uppmaning att genast lämna landet, innan myndigheterna får klart för sig exakt hur inblandat USA har varit i kuppförsöket.

Men Roosevelt skickar ett meddelande tillbaka, där han förklarar att han har bestämt sig för att stanna i Teheran några dagar till. Det hela är inte över än, menar han. Kanske kan statskuppen komma att lyckas ändå, om man bara agerar snabbt och bestämt.

Tidig demokrati

Detta dramatiska skeende var kulmen på politiska spänningar som stegvis vuxit sig allt starkare i landet. Iran hade redan 1907 förvandlats till en konstitutionell monarki, och fick då vad som brukar beskrivas som Mellanösterns första demokratiska konstitution. Men det politiska klimatet fortsatte att vara polariserat, mellan anhängare till shahen och de som ville få ett starkare inflytande för det folkvalda parlamentet, det så kallade majlis. I efterdyningarna av andra världskriget fanns dessutom allt starkare nationalistiska strömningar. Under kriget hade Storbritannien och Sovjetunionen erövrat landet, och britterna försäkrat sig om kontrollen över Irans oljekällor, genom företaget Anglo-Iranian Oil Company, AIOC.

Efter några turbulenta år valdes Mohammad Mossadeq år 1951 till landets premiärminister. Han kom från en högt ansedd familj, och hade utbildats i juridik i Frankrike och Schweiz. Väl vid makten visade sig Mossadeq vara en energisk och konfliktvillig politiker, som utan att tveka genomdrev en nationalisering av landets oljekällor. På så vis blev han en världsberömd symbol för den antikoloniala våg som gick över världen – och hårt kritiserad i Storbritannien.

Företrädare för AIOC drog Mossadeqs Iran inför den internationella domstolen i Haag, där Iran dock vann en sensationell seger. Domstolen slog fast att åternationaliseringen av oljekällorna hade varit laglig. Då började de brittiska säkerhetstjänsterna planera för en statskupp, vilket snart fick stöd av premiärminister Winston Churchill. Men britterna kom till slutsatsen att en sådan aktion måste ledas av världens nya stormakt – USA.

Ett »kommunistiskt» hot

När förslaget först lades fram avvisades det genast av USA:s president, Harry S Truman, som inte hade någon sympati för britternas koloniala intressen.

Men när Truman sedan efterträddes av den gamle generalen Dwight D Eisenhower prövade man igen. Den här gången presenterades det hela som ett försök att hindra att Iran blev en kommunistisk stat, allierad med Sovjetunionen. Det argumentet togs emot väl, inte minst av bröderna John Foster och Allen Dulles, USA:s utrikesminister respektive CIA-chef, som snabbt övertalade presidenten. Så kom det sig att CIA fick tillgång till en miljon dollar, enbart avsedda för att avsätta den demokratiskt valde premiärministern i Iran.

 Vid det laget var Mohammad Mossadeq en pressad man. Han hade satt igång en serie sociala reformer, som dock gick trögt, framförallt eftersom landets ekonomi var hårt ansträngd av den ekonomiska bojkott som Storbritannien drivit igenom. Samtidigt var han hårt trängd från flera håll, inte minst från det Moskvastyrda kommunistpartiet. Dessutom hade han på vägen förlorat stödet från det mäktiga religiösa ledarskapet.

Kanske var det därför Kermit Roosevelt var övertygad om att hans plan hade möjlighet att lyckas, trots fiaskot den 15 augusti. Han hade använt sina CIA-pengar till att betala för alla möjliga sorters propaganda mot Mossadeq, allt för att underblåsa de konflikter som redan fanns.

Planeringen gick ut på att skapa en känsla av att landet var på väg att falla ner i kaos, och att ett militäringripande mot Mossadeq var den enda räddningen.

Mutade upprorsmakare

Den 16 augusti 1953 gav sig Roosevelt ut på Teherans gator igen, för att sätta fart på sina betalda medarbetare, varav de flesta inte hade en aning om att det var amerikanska pengar som låg bakom det mesta som hände i Teheran dessa dagar. Såväl kommunister som antikommunister och shahtrogna skulle ut på gatorna för att protestera och ställa till bråk för att destabilisera situationen och bana väg för en kupp.

Samtidigt hade allt fler inom militären börjat ta ställning för kuppförsöket. Shahens auktoritet var stor, och när hans underskrivna order blev känd anslöt sig allt fler till upproret. Snart omringades Mossadeqs residens, och öppna strider bröt ut.

Redan på eftermiddagen samma dag stod det klart att kuppförsöket trots allt var på väg att lyckas.

Kermit Roosevelt tog sig bort till huset där Fazlollah Zahedi väntade, den militär som nu var utsedd att träda fram som statsminister. Zahedi tog glädjestrålande emot CIA-agenten, som förklarade att allt nu gick deras väg.

Men när en jublande folkmassa sökte upp Zahedi såg Roosevelt till att hålla sig undan. Det skulle inte se bra ut om en amerikan gick sida vid sida med den nya ledaren. 

Muhammad Reza Shah Pahlavi flydde till Rom men fick där besked om att Mossadeq störtats.

© Federico Patellani/Picture Post/Getty

Shahen återvände

Redan samma kväll kunde shahen lämna Rom och återvända till Teheran. Och samma kväll träffades Zahedi och Roosevelt igen, för att skåla i champagne. De skålade för landets nya regering, för shahen, för Eisenhower och Churchill, och sedan för sig själva. Statskuppen var ett faktum.

Muhammed Mossadeq placerades i husarrest i sin hemstad, där han förblev till sin död, fjorton år senare. Shahen av Iran, Reza Pahlavi, behöll makten i 26 år, under allt mer diktatoriska former, innan en revolution till sist svepte bort honom från tronen och ayatollah Khomeyni kunde ta makten.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...