Brittiska och tyska soldater umgås mellan skyttegravarna vid Ypern i Belgien under julhelgen 1914.

© Bridgeman/IBL

Julfreden 1914

När första världskriget bröt ut sommaren 1914 hade soldaterna blivit lovade att vara hemma igen ”innan löven faller”. På julaftons kväll låg de fortfarande i skyttegravarna och ingen vågade hoppas på en snar fred. Då uppstod en märklig vapenvila.

22 december 2017 av Tomas Blom

På julaftonskvällen 1914 faller skymningen över soldaterna. Skyttegravar sträcker sig många mil över Flanderns leråkrar som två slingrande ormkroppar, helt nära varandra.

Mellan de taggtrådskantade dikena ligger ”Ingenmansland”, ett område av kålfält som har sargats av explosioner och översållats med ihjälskjutna män. Veckor av ihållande regn har förbittrat tillvaron för både tyskar och engelsmän, men nu har fukten avlösts av bitande kyla. Frosten täcker landskapet och gör det äntligen möjligt för soldaterna att ta sig fram utan att sjunka ner till knäna i den djupa leran.

Kriget har snart pågått i ett halvår och hoppet är för länge sedan ute om att soldaterna ska komma hem innan löven faller från träden. För många känns det redan som om livet i ­skyttegravarna har pågått i evigheter. Det är en lika tröstlös som oupphörlig kamp mot fukt, kyla, löss, råttor – och fiender.

Fick julklappar

Stormanfall, granateld och krypskyttar har orsakat svåra förluster på båda sidor. Ändå har inte en meter mark vare sig vunnits eller förlorats. Men nu är det i alla fall snart jul. Soldaterna på båda sidor har fått julklappar från hemmafronten: tobak, choklad, varma plagg. Varje engelsman har fått ta emot ett porträtt av kungen och drottningen och tyskarna kan glädja sig åt varsin tobakspipa direkt från kejsaren.

FÅ ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

När mörkret fallit, slår de engelska vaktposterna larm. Rader av ljus har tänts längs hela den tyska linjen. Så långt ögat kan nå lyser små flämtande lågor uppe på skyttegravarnas kanter. Det dröjer en stund innan engelsmännen förstår – det är julgranar!

Tyskarna, eller ”Fritzarna” som de kallas av fienden, har släpat med sig sina älskade julträd i fält. Och så hörs sång. Upp mot den stjärnklara himlen stiger tonerna av den älskade julpsalmen: ”Stille Nacht, heilige Nacht”, sjungen med stor inlevelse i vackra stämmor.

Julgranar och gemensam sång skapade ett efterlängtat avbrott i striderna.

© Hulton Archive/Getty/All over Press

Framförandet hälsas med jubel och applåder från den brittiska sidan, ett knappt hundratal meter bort. Och britterna – som kallas ”Tommies” – svarar också med sång, fast kanske inte lika stämningsfullt alla gånger. ”It’s a long way to Tipperary” skrålar man ut i nattmörkret och förbluffande många tyskar stämmer in. Många av dem har nämligen arbetat i London som taxichaufförer eller servitörer innan kriget bröt ut.

Inga skott avlossades

Morgonen därpå hänger tunna dimslöjor över Ingenmansland. En märklig, avvaktande tystnad råder. Inte ett skott avlossas. Plötsligt bryts tystnaden av en man som kravlat sig upp på kanten av tyskarnas skyttegrav, märkligt obekymrad om risken att träffas av en prickskytt. En stor skylt sticks upp bakom honom ur skyttegraven. Där står: ”You no fight, we no fight! Merry Christmas!” Den orädde mannen vinkar mot fienden och ropar: ”God jul, Tommy! Kom och hälsa på!”

Det dröjer en liten stund, sedan sticker ett halvdussin britter upp sina huvuden. Karlarna ser sig omkring, beredda att i nästa sekund kasta sig handlöst tillbaka. Men inget händer, inga skott avlossas. Nu har fler tyskar klättrat upp på sin sida och de vinkar inbjudande.

Lämnade skyttegraven

Engelsmännen tar mod till sig, lämnar skyttegraven och vandrar sakta ut mot mitten av den sönderskjutna landremsa som skiljer dem från fienden. Tyskarna kommer dem till mötes, obeväpnade och med utsträckta händer. Längs stora delar av västfronten utbryter denna jul 1914 en spontan vapenvila. Män som ett dygn tidigare gjort sitt yttersta för att ta livet av varandra träffas ansikte mot ansikte. De bekantar sig med varandra, samtalar, bjuder varandra på tobak och dricka, utbyter souvenirer och umgås på ett alldeles vardagligt vis – mitt under brinnande krig.

Filmen Fiendeland från 2005 skildrar julfreden under första världskriget.

© Everett /IBL

Begravde de döda

Något av det första som skedde under vapenvilan var att officerare från båda sidor träffades och kom överens om att begrava de döda. Kropparna som låg utströdda i Ingenmansland samlades sedan ihop och sorterades efter nationstillhörighet, och gravar grävdes. Minst en gemensam gudstjänst ägde också rum, där ett hundratal engelsmän och tyskar vigdes till den sista vilan av en engelsk fältpräst.

När detta sorgliga arbete var avklarat passade båda sidor på att utnyttja friden till att i lugn och ro arbeta med att göra de eländiga skyttegravarna lite mer beboeliga.

Vapenvilan höll nämligen i sig också på annandagen.

Ingenmansland förvandlades till ett välbesökt promenadstråk, men vaksamheten släppte inte helt. Det är omvittnat att visst spioneri förekom. Förklädd till tysk soldat lyckades till exempel en engelsk officer bland annat ta reda på var ett tyskt kulsprutenäste låg gömt.

Huvudsakligen ägnade sig dock männen åt att umgås och lära känna varandra. Närvaron av människor i det annars ödelagda området mellan skyttegravarna skrämde upp ett antal harar, varvid munter jakt utbröt.

Soldater från olika länder bistod varandra med rakning och hårklippning. En jonglör dök också oväntat upp och musik från skotska säckpipor och tyska munspel blandades med sång ur det gemensamma förrådet av melodier, likadana för engelsmän och tyskar – om än med olika text.

Soldaterna spelade fotboll

Några av de mest sägenomspunna hä­n­d­elserna under julfreden är de fotbolls­matcher som ska ha spelats. Den sön­ders­kjutna marken var inte direkt lämplig för organiserat spel, men det finns en rad vittnesmål om att bollar av olika slag kom fram och att ett hejdlöst sparkande utbröt. Kanske deltog så många som ett par hundra man från båda sidor. En mer regelrätt match kan också ha spelats. Enligt flera källor slutade den 3–2 till Tyskland.

En tysk soldat hälsar på ett par britter. Samtida tidnings­illustration.

Hur såg då de olika ländernas krigsledare på denna märkliga utveckling, där soldaterna slutade slåss? Det verkar som om befäl på flera nivåer valde att se mellan fingrarna på vad som hände. Formellt kunde vapenvilan givetvis inte accepteras, men pragmatiska officerare insåg att freden innebar en chans att förbättra situationen genom att torka ut och reparera befästningarna.

Förbjöd umgänget

I slutet av december utfärdade det tyska överkommandot ett strängt förbud mot umgänge med fienden, men från den brittiska sidan kom ingen motsvarande order. Inte heller tycks några enheter ha drabbats av disciplinstraff för vad som hänt, kanske på grund av att så många av soldaterna var delaktiga.

Långsamt växte insikten om att man nog skulle bli tvungen att börja kriga igen. Men hur skulle det gå till? Under några korta timmar hade Tommy och Fritz haft möjlighet att genomskåda propagandan som utmålade fienden som grymma barbarer. Många hade insett att kriget innebar att huvudsakligen sympatiska karlar med fru och barn därhemma mördade varandra i stor skala.

Det tog alltså sin tid innan krigandet kunde börja om på allvar. Många salvor gick upp i luften och i några fall hotade befälen med stränga straff för att förhindra myteri. På sina håll höll julfreden i sig över nyår, ja till och med en bit in i januari.

Sedan var allt som vanligt igen. Det hämningslösa dödandet fortsatte och skulle så göra i ytterligare tre jular. Julfreden 1914 blev en engångsföreteelse, allt mer otänkbar i takt med att kriget hårdnade och gjorde avståndet mellan Fritz och Tommy allt mer oöverstigligt.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...