Läs också

Lasse i Gatan

Kalabaliken i Bender

Nättidningen Svensk Historia inbjuder alla läsare att vara med och rösta fram Årets bok om svensk historia 2010.Besök Nättidningen Svensk Historias...

Texten fortsätter under annonsen

1709 besegrades Karl XII:s armé vid Poltava. Den svenska krigarkungen flydde till Turkiet, där han blev kvar i fem år. När sultanens styrkor försökte driva ut svenskarna med våld gjorde sig kungen redo att strida till det bittra slutet.

Text: Magnus Västerbro

Klockan tio på förmiddagen lördagen den 31 januari 1713 marscherade de turkiska styrkorna fram. De ställde upp sig kring den lilla svenska befästningen utanför staden Bender. Området tillhör i dag Moldavien men var vid denna tid en del av det mäktiga Osmanska riket.

Den hotfulla fiendestyrkan bestod av flera tusen ryttare och åtskilliga tusen fotsoldater. De formerade sig strax utanför den svenska vallgraven, redo för strid. Synen var skräckinjagande. De osmanska soldaterna var så många och de inneslutna svenskarna så få. På sin höjd 700 karoliner fanns därinne samt den svenska kungen Karl XII förstås. I flera år hade han dröjt sig kvar i Osmanska riket medan han på olika sätt försökt få stöd i kampen mot Ryssland. Men nu hade det turkiska tålamodet tagit slut och den svenske kungen skulle tvingas att återvända hem. I ett första steg ville man att kungen skulle avväpna sin styrka och lämna svensklägret.

Karl XII vägrade dock att ge vika. Inte ens när de osmanska styrkorna avfyrade salvor med kanonerna, ”så kraftiga att marken skakade”, ändrade kungen inställning.

Under den kommande natten passade åtskilliga svenskar på att desertera. På söndagen fortsatte den psykologiska kraftmätningen. De osmanska styrkornas ledare bad återigen den svenske kungen att lägga ner vapnen och låta sig föras bort.

Gick till angrepp

Den turkiska militärorkestern spelade upp. Svenska trumpetare, pukslagare och trumslagare svarade. Därpå gick turkarna till angrepp.

De numerärt underlägsna svenska styrkorna hade inte en chans att stå emot. Men kungen gav sig inte utan sökte sin tillflykt till ett befäst hus i mitten av förläggningen, det så kallade Kungshuset. Där utbröt en våldsam kamp, man mot man. Kungen och hans närmaste fäktade och sköt vilt omkring sig. De osmanska soldaterna hade samtidigt strikta order om att den svenske kungen inte fick dödas utan skulle gripas levande.

Under flera timmar pågick kampen. Den envise svenske kungen och hans närmaste män, ett fyrtiotal karoliner, vägrade att låta sig tas tillfånga. Då tände de turkiska styrkorna eld på Kungshuset för att röka ut svenskarna. Då det började bli svårt att andas ska kung Karl ha ropat: ”Låt oss ännu göra motstånd, tills de tar oss levande eller döda!”

Kungen snubblade

Sedan sprang alla svenskarna ut ur huset och försökte ta skydd i nästa byggnad. Då ville det sig inte bättre än att den svenske krigarkungen snubblade på sina egna sporrar och snöpligt dråsade omkull på marken.

Därmed var den så kallade ”kalabaliken i Bender” över. Ordet kalabalik, ett turkiskt ord som från början betyder ”folksamling”, kom för övrigt in i svenska språket efter detta tillfälle, med betydelsen ”oreda” eller ”tumult”. Mellan tolv och femton svenskar hade dödats i striden. På den turkiska sidan hade ett fyrtiotal man förlorat livet. Den svenske kungen var blodig i ansiktet av en mindre skottskada, och hade brutit några ben i sin högra fot. Han lät sig därefter bäras bort i fångenskap. Senare skulle Karl XII sammanfatta händelsen med att ”detta var för mycket för ett skämt och för litet för allvar”.

Dragkampen mellan det Osmanska rikets regering och den svenske kungen hade vid det här laget pågått längre än någon kunnat föreställa sig. Efter det att den svenska armén blivit i grunden besegrad i Poltava var Sveriges läge mycket utsatt och Karl XII satte alla sina förhoppningar till att få osmanerna att gå i krig mot arvfienden Ryssland. Mycket riktigt utbröt sådana strider efter en tid. Men utfallet blev inte som den svenske kungen önskade. Visserligen besegrades den ryske tsaren Peter den store, men den osmanske storvesiren utnyttjade inte detta överläge för att gynna svenskarna utan slöt i stället en bekväm fred med Ryssland.

I stället blev Karl XII och hans följe av närmare 1 500 svenskar kvar utanför Bender år efter år. Eftersom Karl XII var enväldig konung fick man skicka alla möjliga praktiska frågor från Stockholm till Bender för att invänta kungens beslut.

Det lilla svensklägret fungerade med andra ord som Sveriges huvudstad. Men för en kurir kunde resan genom Europa ta mellan tre och tolv månader; den svenska statsförvaltningen blev med andra ord mycket ineffektiv under denna tid.

Planerade för framtiden

Men de långa, stilla dagarna i Bender (”lathundsdagarna” som kungen själv kallade dem) gjorde också att Karl XII kom att ägna sig en hel del åt att tänka ut idéer till hur Sverige skulle förändras när freden väl kom. En hel del praktiska reformer beslutade han också om samtidigt som han kom med en del mer långtgående förslag. Bland annat funderade kungen på att införa högertrafik i Sverige. I samma veva beslöt han att införa något som var långt före sin tid – allmän självdeklaration. Denna reform, som skulle göra det möjligt att få ut betydligt mer skatt av det svenska folket, blev det dock inte mycket av just då.

Samtidigt utnyttjade svenskarna sin tid i Bender även till annat. Flera expeditioner skickades i väg söderut, till Istanbul och vidare mot Egypten och Syrien. Det var en sorts upptäcktsresor där alla möjliga etnografiska upplysningar samlades in. De utsända karolinerna intog rollen som kulturforskare och samlade på sig mängder med information om för Sverige okända länder och kulturer.

Sultanens fånge

Snart blev det dock uppenbart att den svenske kungen snarare var en belastning än en tillgång för sultanen i Istanbul och att situationen på något sätt måste förändras. För Karl XII var dock en hemresa till Sverige ett riskabelt projekt. Överallt mellan Bender och Sverige fanns fiender, som mer än gärna skulle gripa den svenske kungen. Dessutom återstod frågan vad som skulle ske med de trupper som gjorde honom sällskap. Hur skulle de trogna soldaterna kunna ta sig tillbaka till Sverige på ett någorlunda säkert sätt?

Efter kalabaliken i Bender 1713 hamnade saker och ting i ett nytt ljus. Nu fanns det ingen tvekan längre om vilken som var den svenske kungens egentliga status – han var osmanernas fånge. Samtidigt var det också uppenbart att de turkiska styrkorna hade gått för långt i sitt angrepp på svenskarna. Så mycket våld kunde man inte gärna utöva mot en gästande kung. Den man som beord­rat anfallet i Bender avrättades därför inom kort.

Samtidigt fortsatte Karl XII:s vistelse i det osmanska riket att dra ut på tiden.

I närmare ett års tid blev kungen kvar, i huvudsak sängliggande. Till en början måste hans skador läka. Senare handlade det troligtvis om att försöka skjuta upp förhandlingarna med de osmanska sändebuden.

Red hem till Sverige

I början av 1714 befann sig kungen i slottet Timurtasch, nära Adrianopel i norra Turkiet. Där fick han besök av den svenske generalen von Liewen. Efter långa samtal lyckades denne få Karl XII att förstå att han genast måste återvända hem, då Sverige stod under allt starkare hot från sina många fiender: ”Kommer Ers majestät icke snart hem så går riket förlorat.”

På kvällen den 27 oktober 1714 gav sig kungen till sist av. Vad som följde var en intensiv, strapatsrik resa, där ett litet följe red i stort sett i sporrsträck genom hela Europa. Bara fjorton dagar senare nådde kungen staden Stralsund, som låg inom stormakten Sveriges gränser.

Snart mönstrade Karl XII en ny armé och kastade sig in i ett nytt fälttåg. Den här gången riktades angreppet mot Norge. Men den 30 november 1718 stupade kungen utanför Fredrikstens fästning och det svenska stormaktsväldets dagar var definitivt över.

LÄS MER: Kalabaliken i Bender av Peter From (2009) ● Karl XII: En biografi av Bengt Liljegren (2000)

Texten fortsätter under annonsen

Texten fortsätter under annonsen

Texten fortsätter under annonsen