1848 avskaffades slaveriet i Frankrikes kolonier.

© Bridgeman/IBL

Kampen mot slaveriet

År 1765 blev en svart man svårt misshandlad i London. Det blev startskottet för kampen mot slaveriet – först i Storbritannien, sedan i hela världen.

1 september 2017 av Dick Harrison

En morgon 1765 gjorde Granville Sharp, en lägre tjänsteman på ett brittiskt regeringsdepartement, en fruktansvärd upptäckt i Londons fattigkvarter. 

Han hade varit på besök hos brodern William, som var läkare i staden. Utanför dennes mottagning upptäckte Granville en svart yngling, stående vid dörren med andra sjuklingar som sökt sig dit i förhoppning om gratis behandling. Den unge mannen såg så medfaren ut att Granville ryggade baklänges. Sedan rusade han in till William och förklarade att det var ett akutfall. 

När ynglingen blivit omhändertagen fick han berätta sin historia.

Han hette Jonathan Strong och var slav, eller snarare före detta slav, eftersom hans ägare hade gjort sig av med honom. Ägaren hette David Lisle och ägde en plantage på Barbados. Av okänt skäl hade Lisle, som tagit med sig Jonathan till England, slagit honom halvt fördärvad. Eftersom Jonathan kände till den godhjärtade William Sharps mottagning i East End hade han letat sig dit.

Upptäcktes av slavägaren

Jonathans skador var så omfattande att han blev kvar i sjukbädden i mer än fyra månader. Därefter ordnade bröderna Sharp en anställning åt honom hos en apotekare. Men två år senare hade han otur. Av en slump fick David Lisle syn på den pojke han trodde sig ha misshandlat till döds. Av allt att döma var Jonathan Strong återigen en arbetsför ung man.

David Lisle hade ingen lust att för egen del sätta Jonathan i arbete, men han kunde ju alltid sälja honom till en annan plantage. Alltså sökte han upp James Kerr, som ägde slavar på Jamaica. De gjorde upp om köpet: Lisle skulle få 30 pund av Kerr så fort Jonathan befann sig ombord på ett skepp med destination Västindien. 

Lisle hyrde sedan två slavjägare som överföll Jonathan och förpassade honom till ett fängelse i väntan på seglats. Den 12 september 1767 mottog Sharp ett förtvivlat brev från Jonathan med bön om hjälp.

Slavhandlare splittrade ofta familjer genom att sälja föräldrar och barn till olika ägare.

© Mary Evans/IBL

Beordrade frisläppande

Granville Sharp kontaktade genast en domare som beordrade frisläppande. I några sekunder trodde Jonathan Strong att han verkligen var fri, men sedan kom kapten Laird från skeppet Thames, som var ämnat att föra honom till Jamaica, och grep tag om Jonathans arm. ”Detta är mr Kerrs egendom!” förklarade kaptenen. 

Sharp replikerade med att hota kaptenen med åtal för olaga övergrepp om han inte lämnade Jonathan ifred. Ett par dagar senare stämdes Granville på 200 pund i skadestånd av Kerr.

Det var i detta skede Jonathan Strongs öde blev så betydelsefullt att det gick till historien. Granville Sharp plöjde igenom mängder av lagtexter, utlåtanden och domslut. Natt efter natt, ensam i sin lilla kammare, studerade han de gamla dammiga luntorna. Forskningen bar frukt.

Skrev viktigt dokument 

Det fanns, kom han fram till, ingenting i engelsk lag som sanktionerade slaveri som system. Han skrev ner sina iakttagelser och analyser i ett manuskript, som han lät kopiera i omkring tjugo exemplar. De digra skrifterna sändes sedan runt till väl valda jurister.

James Kerrs advokater rådde sin klient att dra tillbaka stämningen för att undvika nederlag. Så skedde. Granville lät år 1769 publicera manuskriptet, betitlat En framställning av orättvisan och den farliga tendensen att tolerera slaveri. Det är ett viktigt dokument i de mänskliga rättigheternas historia.

För Jonathan Strong slutade historien likväl tragiskt. Hans hälsa var bruten och han avled på morgonen den 17 april 1773, endast 25 år gammal. Men han dog i frihet.

Abolitionismen blev en folkrörelse

Under de decennier som följde utvecklades Granville Sharps kamp mot ofriheten till en av världens mest betydelsefulla folkrörelser, abolitionismen. Ordet abolitionism kommer av latinets abolere, ”att avskaffa”. I första hand strävade abolitionisterna efter att avskaffa slavhandeln, i andra hand slaveriet.

Många trodde att slaveriet skulle självdö om man skar av tillförseln av nya slavar. Till en början utkämpades abolitionisternas viktigaste bataljer i rättssalen. Den mest ryktbara tvist som Granville Sharp och hans allierade gav sig in i rörde en man vid namn James Somerset. Han hade tagits till England som slav, flytt från ägaren men infångats den 26 november 1771. Därefter hade han placerats på ett skepp för vidare transport till Jamaica.

Två av de ledande företrädarna för abolitionisterna: William Wilberforce (till vänster) och Granville Sharp.

Dömde i Sharps favör

Somersets vänner agerade omgående. Redan den 28 november gick de till juridisk attack mot kaptenen på skeppet.

Domstolsförhandlingarna var välbesökta och domslutet som levererades den 22 juni 1772 gav segern till Granville Sharp och James Somerset som blev fri. Utslaget innehöll bland annat följande ord: ”Om vi i bedömningen av ärendet utgår från naturens principer kan slaveri aldrig försvaras. […] Ingen herre har någonsin fått ta hit en slav med våld i syfte att sälja honom utomlands eftersom denne har avvikit från sin tjänst, eller av något annat skäl överhuvudtaget.”

Plantageägare och slavhandlare gav inte slaget förlorat. Även i fortsättningen kidnappades folk på gatorna i Bristol, Liverpool och London för att föras till Västindien. Men vinden hade vänt. Abolitionisternas sak stärktes alltmer i den allmänna opinionen.

Olika slags motstånd

Abolitionisterna var en brokig skara. Här fanns djupt troende kväkare och metodister, som menade att slaveri stred mot kristendomen. Här fanns sekulariserade tänkare som utgick från idéer om naturrätt och mänskliga rättigheter. Här fanns ekonomer som var övertygade om att slaveri var olönsamt. Det enda de hade gemensamt var kampen mot slaveri.

I syfte att skaffa anhängare for abolitionisterna kors och tvärs genom Storbritannien och samlade folkskaror till föreläsningar. Tillställningarna varade i flera timmar och innehöll åtskilliga anföranden samt livliga frågestunder. Dessutom lades stor vikt vid symboler.

Den mest berömda hade formen av en liten medalj från 1787 som visade en knäböjande svart man i kedjor, med texten Am I not a Man and a Brother? (Är jag inte en människa och en broder?).

Dödligt försäkringsbedrägeri

Två år senare, 1789, började en genomskärningsteckning av slavskeppet Brookes spridas i pamfletter och tidningar. Här kunde man se hur 450 slavar trängdes ihop på minimalt utrymme inför en atlantöverfart. Ett av de mest kända exemplen på hur kampen fördes mellan abolitionister och slaverianhängare, och hur de förra utnyttjade händelser
i samtiden, är den tragiska historien om slavskeppet Zong.

Flera hundra slavar dränktes av slavskeppet Zongs besättning.

Seglade fel

Under befäl av Luke Collingwood avseglade Zong från Afrikas kust den 6 september 1781. 

I besättningen fanns 17 vita och omkring 470 slavar, som skulle säljas på Jamaica. Den 27 november närmade sig Zong Jamaicas kust, men av okänd anledning råkade skeppet segla fel. Misstaget fick förödande följder. Fler än 60 afrikaner och 7 vita hade dött under överfarten. Många av de återstående slavarna var allvarligt sjuka.

Den 29 november konstaterade kaptenen att om de sjuka slavarna dog en naturlig död skulle skeppets ägare göra en förlust, men om man istället kastade slavarna i sjön, trots att de inte var döda, skulle försäkringsfolket bli ekonomiskt lidande. Det enda man behövde var en god ursäkt, exempelvis vattenbrist.

Alltså beslöt man att förklara för omvärlden att slavarna hade konsumerat så mycket vatten att besättningen riskerade att dö av törst om inte den mänskliga lasten dumpades. När man diskuterat färdigt dränktes slavarna.

Vittnade emot kaptenen

Mirakulöst nog lyckades en av dem fatta tag om ett rep, klättra ombord och överleva, men alla andra dog. När Collingwood återvänt till England krävde Zongs ägare att de män som försäkrat skeppets last skulle betala ut slavarnas fulla värde, men styrmannen James Kelsal, som motsatt sig massmordet, vittnade mot sin kapten och förklarade att det funnits gott om dricksvatten och att Collingwood ägnade sig åt försäkringsbedrägeri.

Rättegången om Zong-incidenten ägde rum i London i mars 1783. Granville Sharp rörde upp himmel och jord, skrev om Zong till alla möjliga instanser och inledde den 22 mars en egen process mot alla som varit inblandade i massakern. Det enda som kortsiktigt hände var att försäkringsfolket och ägarna fortsatte att gräla, men på längre sikt gav händelsen abolitionisterna viktiga argument i kampen.

Nyligen frigivna slavar ombord på HMS London år 1880.

© Bridgeman/IBL

Motståndet spreds

Historier likt den om Zong verkade kraftigt till abolitionisternas förmån. Varje gång något liknande hände stärkte det Granville Sharps och de andra slaverimotståndarnas sak. Den tidiga abolitionismen var huvudsakligen en brittisk företeelse, men det fanns likasinnade på andra håll.

I Frankrike bildades Société des Amis des Noir, (Sällskapet de svartas vänner) år 1788.
I New England i USA växte en abolitionistisk rörelse fram under decennierna kring 1800. Men det var i Storbritannien rörelsen fick flest anhängare och skördade sina första stora framgångar. Efter årtionden av kamp röstade brittiska parlamentet igenom lagen Abolition Act, som förbjöd slavhandel i Storbritannien, år 1807.

Skälen har diskuterats – såväl tron på att lönearbete skulle gynna näringslivet mer än slaveri som en tilltagande moralisk medvetenhet har föreslagits. I vilket fall som helst förbjöds varje ”köp, försäljning, byte eller överföring av slavar”.

Danmark var först

Storbritannien var dock inte det första landet som avskaffade slavhandel. Fyra år tidigare, år 1803, hade Danmark fått äran att som första stat göra det olagligt för sina medborgare att ägna sig åt näringen.

Detta var en följd av ett beslut som tagits 1792, bland annat eftersom de danska politikerna fruktade att ett brittiskt förbud var nära förestående. Nederländerna och USA förbjöd sina respektive landsmän att handla med slavar 1814. 

Abolitionisternas nästa mål var att utrota all övrig slavhandel på världshaven. Deras kraftfullaste maktmedel var den brittiska flottan, som då var världens största. På 1820- och 1830-talen blev de brittiska örlogsfartygen marina världspoliser som tog sig rätten att ingripa med våld mot alla potentiella slavhandlare.

Det finns många redogörelser från före detta slavar om hur britterna gick till angrepp, bordade slavskepp, befriade slavar från bojor, skänkte dem kläder, gav dem vatten att dricka och mat att äta. Sammanlagt beslagtog britterna 1 635 skepp och befriade omkring 160 000 slavar. Åtskilliga afrikaner landsattes i Freetown, en fristad för befriade slavar som britterna anlagt i Sierra Leone. 

Första mötet för World Anti-Slavery Society Convention hölls i London 1840. 

Sjöslag med slavskepp

Våldsamheter var inte ovanliga. I november 1822 råkade en brittisk officer från HMS Cyrene i bråk med kapten Baron på det franska slavskeppet Caroline. Det slutade med att officeren drog sin pistol och sköt ihjäl Baron.

Brittiska utrikesdepartementet tvingades erkänna att man gått för långt – mord stod inte på den abolitionistiska agendan – och betala ett skadestånd uppgående till 10 000 francs till Barons änka. Det hände till och med att veritabla sjöslag utkämpades mellan britterna och bestyckade franska och spanska slavskepp utanför Västafrikas kust, nästan alltid med britterna som segrare.

Slavhandeln fortsatte

Ändå kom otaliga slavhandlare undan. Västafrika exporterade omkring 3 ,3 miljoner slavar under 1800-talet. Storbritanniens krigsskepp kunde, hur gärna abolitionisterna i London än ville, inte vara överallt. Alltså tvingades regeringen i London utöva politiska och militära påtryckningar på utländska regeringar. 

År 1841 slöts en abolitionistisk allians mellan Storbritannien, Frankrike, Ryssland, Preussen och Österrike, i vilken de deltagande nationerna förpliktade sig att överallt ingripa mot slavhandel.

Samtidigt som brittiska flottan gick till attack mot andra nationers slavskepp förde abolitionisterna på hemmaplan en energisk kamp för att förbjuda själva slaveriet. Tvärtemot vad man hoppats ledde nämligen inte 1807 års förbud mot slavhandel till att ofriheten självdog i kolonierna.

Förbjudet i hela imperiet

Kampen kröntes med triumf när Storbritanniens parlament röstade igenom förbud mot slaveri i hela det brittiska imperiet, med undantag för Indien och andra asiatiska besittningar, år 1833, en lag som trädde i kraft under påföljande år.

Den 75-årige abolitionistledaren William Wilberforce, som ägnat hela sitt politiska liv åt att nå detta mål, avled bara några veckor innan förslaget gick igenom. Detta blev början på en lång svit av internationella segrar, som under de decennier som följde gjorde slaveri illegalt överallt i Västvärlden. 

När den sista västliga bastionen föll – Brasilien 1888 – bekämpade dessutom de europeiska imperialisterna och kolonialherrarna slaveri över hela jordklotet, något som
i och för sig ofta följdes av upprättandet av nya former av ekonomiskt beroende.

Att förbjuda ofriheten var en sak – att verkligen avskaffa den var betydligt svårare. Enligt uppskattningar lever i dag mellan 12 och 30 miljoner människor i någon form av slaveri.

Publicerad i Allt om Historia 13/2014

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...