Slaget vid Tel-el-Kebir den 13 september 1882.

En egyptisk rebellarmé i kamp med brittiska soldater om kontrollen över Suezkanalen 1882.

© Bridgeman/IBL

Kapplöpningen om Afrika

I slutet av 1800-talet inledde Europas stormakter en kapplöpning om Afrikas rikedomar. De afrikanska folken drabbades hårt när deras kontinent erövrades och plundrades på sina naturresurser.

5 januari 2018 av Anders Hansson

Den 19 september 1898 tågade den brittiske generalen Horatio Herbert Kitchener in i den lilla orten Fashoda vid Vita Nilen i nuvarande Sydsudan. Där möttes han av en liten fransk expedition som under kapten Jean-Baptiste Marchands ledning mödosamt tagit sig de drygt 300 milen från Afrikas västkust. 

Väl framme hade Marchand hissat den franska flaggan, trikoloren. Visserligen gick linan av och flaggan föll till marken, men fransmännen hade i vilket fall som helst nått fram till Nilens övre lopp.

Fashoda hade egentligen ingen betydelse i sig. Ändå ledde mötet mellan Kitchener och Marchand nära nog till krig mellan stormakterna Frankrike och Storbritannien. Kitchener och Marchand höll dock sina trupper lugna medan ett upphetsat diplomatiskt spel pågick i Europa. Till slut drog fransmännen öronen åt sig när de starkare britterna visade att de inte hade för avsikt att backa.

För att behålla greppet om Egypten var det avgörande att kontrollera den livsviktiga Nilen. Eller åtminstone se till så att ingen annan gjorde det.

Snabb kolonisering av Afrika

Fashodaaffären innebar på flera sätt kulmen på kolonialmakternas kapplöpning om Afrika. Framför allt skulle den franska imperialismen ändra inriktning efter denna förnedrande händelse.

MER HISTORIA FÅR DU I ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV!

Man tvingades inse att målet att åter få inflytande i Egypten, som man kontrollerat en kort tid i slutet av 1700-talet, inte skulle uppnås och att drömmen om att utsträcka den franska kontrollen av Algeriet och Tunisien till att gälla hela Nordafrika var död.

Uppdelningen och erövringen av Afrika är ett av de mest spektakulära skeendena under modern tid. Före 1880-talet hade de europeiska länderna ytterst begränsat inflytande
i Afrika och det inre av världens näst största kontinent var för dem okänt område.

Mindre än 30 år senare var större delen av Afrika underkuvat, med politiskt förtryck och ekonomisk utsugning som följd.

1913 var merparten av Afrika under europeisk kontroll.

© svante ström

Triangelhandeln med slavar

Helt okänt för européerna var såklart inte Afrika. Romare och greker hade redan under antiken kontakter med befolkningen som levde på andra sidan Medelhavet. Africa var för övrigt namnet på den romerska provins som grundades i Nordafrika efter Karthagos fall år 146 f Kr. Från 1400-talet grundades en rad handelsstationer längs Afrikas kust. 

Kontinenten drogs under de kommande seklen in i den så kallade triangelhandeln över Atlanten där bland annat vapen, järn och tyger från Europa byttes mot slavar på marknader längs främst den afrikanska västkusten.

Slavarna fördes till Västindien och det amerikanska fastlandet där de tvingades arbeta på plantagerna. Råvaror som socker, bomull och tobak fördes tillbaka till Europa för förädling, konsumtion och vidare export.

Palmolja och gummi till Europa

När slaveriet gradvis avskaffades och förbjöds i Europa och Amerika under 1800-talet uppstod efterfrågan på afrikanska produkter. Till de viktigaste hörde palmolja och palmkärnor, som användes till bland annat tvål, ljus, margarin och smörjmedel.

Senare skulle elfenben och gummi bli väldigt eftertraktade. Kolonierna å sin sida skulle bli viktiga exportmarknader för kolonialmakternas industrier. Vid mitten av 1800-talet kontrollerade européerna fortfarande bara små områden längs kusterna. Fransmännen fanns till exempel i nuvarande Senegal, britterna i bland annat Gambia, Ghana och Nigeria medan portugiserna hade handelsstationer i det som nu är Angola och Moçambique.

Frankrike bakom Suezkanalen

Undantagen utgjordes av Egypten, Algeriet och Sydafrika. Redan 1798–99 skickade Napoleon en militärexpedition till Egypten. Fransmännen låg också bakom byggandet av Suezkanalen, som stod klar 1869.

Algeriet invaderades så tidigt som 1830 av Frankrike och ett stort antal fransmän emigrerade till området, som kom att betraktas som en del av själva moderlandet.

Henry Morton Stanley började som journalist men arbetade sedan med att erövra Afrikas största koloni vid Kongofloden.

© Ullstein/All over press

Européer i Sydafrika

Sydafrika var ett av ett fåtal områden med en betydande europeisk befolkning under 1800-talet. Kapstaden grundades 1652 som en mellanstation för det nederländska ostindiska kompaniets fartyg på väg till och från Asien. Kapkolonin hade då inget större ekonomiskt värde men dess strategiska betydelse var enorm och i början av 1800-talet tog Storbritannien kontrollen över Kapstaden.

Redan då hade emellertid ett stort antal emigranter från Nederländerna, Tyskland och Frankrike slagit sig ner i området och påbörjat den utveckling som skulle leda till dagens Sydafrika.

Stanley kartlade Kongo

Före 1870-talet var det ytterst få européer som hade vågat tränga djupare in på den afrikanska kontinenten. En viktig anledning till det var att det var extremt svårt. Den som försökte ta sig med båt uppför de stora floderna, till exempel den väldiga Kongofloden, hindrades på många platser av stora vattenfall. Svårgenomträngliga regnskogar och ogästvänliga öknar var andra hinder för européerna, liksom tropiska sjukdomar.

Detta hindrade dock inte ett antal djärva upptäcktsresenärer, av vilka den skotske missionären David Livingstone är den kanske allra mest kända. Den man som 1871 lyckades leta rätt på den i Afrikas inre försvunne Livingstone, Henry Morton Stanley, skulle dock komma att spela en oändligt mycket större roll för kolonialiseringen av Afrika.

Den modige och ofta brutale Stanley föddes i Storbritannien som John Rowlands, men bytte namn efter att ha emigrerat till USA. Sedan han på uppdrag av en amerikansk tidning hittat Livingstone utforskade han 1874–77 Kongoflodens lopp. Några år senare skulle han mer eller mindre på egen hand skapa ett kolonialrike åt den belgiske kungen Leopold II.

Cecil Rhodes ville kolonisera Afrika från Kapstaden till Kairo. Han lyckades ta kontroll över stora delar av södra Afrika för britternas räkning.

© Hulton Archive/Getty

Brazza tog för sig i Kongo

På andra sidan Kongofloden slöt den italiensk-franske officeren Savorgnan de Brazza 1880 fördrag med de lokala hövdingarna och annekterade området för Frankrikes räkning. Detta gjorde han dock utan att den franska regeringen hade gett sitt tillstånd. Först ett par år senare godkände Frankrike avtalet. Brazza grundade också den stad som fortfarande bär hans namn: Brazzaville, huvudstaden i Kongo.

Inledningsvis var det alltså äventyrare som Stanley och Brazza som tog initiativ till kolonialiseringen av Afrika. 

Cecil Rhodes 

Även driftiga affärsmän som Cecil Rhodes drev på utvecklingen. Britten Rhodes emigrerade som ung till Sydafrika och blev en passionerad imperiebyggare.

Han drömde om ett brittiskt Afrika ”från Kap till Kairo” och sa att om han hade kunnat så skulle han annektera planeterna. Via sitt bolag British South Africa Company skapade han på 1890-talet de blivande kolonierna som fick hans namn: Sydrhodesia och Nordrhodesia, det vill säga dagens Zimbabwe och Zambia.

Fransk kamp mot Bismarck

Vad var det då som satte igång kapplöpningen om Afrika på allvar? För att få svar på det måste vi titta närmare på situationen i Europa vid denna tid.

År 1871 utropades det tyska kejsarriket. Tyskland hade enats ”med järn och blod” och var nu den mäktigaste staten på det europeiska fastlandet. Frankrike hade efter det fransk-tyska kriget 1870–71 tvingats lämna över Alsace-Lorraine till Tyskland och detta präglade den franska utrikespolitiken under lång tid framöver.

För att få fransmännen att glömma de förlorade områdena uppmuntrade den tyske ”järnkanslern” Otto von Bismarck Frankrike att vända blickarna utåt.

Frankrike tog Tunisien

Under de kommande decennierna skulle Frankrike försöka återupprätta sin nationella stolthet genom ett allt större afrikanskt kolonialimperium. Först i tur stod Tunisien, som dittills ingått i det Osmanska riket, ett imperium som länge befunnit sig i långsamt förfall och som de europeiska stormakterna nu höll på att dela upp mellan sig. 

Egentligen hade Italien betydligt starkare intressen i området. Men Tunisien blev istället liksom grannlandet Algeriet en del av det franska nordafrikanska väldet.

Slaget vid Tamai den 13 mars 1884. Britterna stred med överlägsna vapen mot sudaneserna under mahdistupproret.

Britterna tog över Suezkanalen

År 1882 inträffade ytterligare en för Frankrike neslig händelse. Frankrike var sedan länge den dominerande europeiska makten i Egypten. Storbritannien hade varit emot byggandet av Suezkanalen, men när britterna på 1870-talet fick möjlighet att bli storägare i kanalen tog man chansen.

I början av 1880-talet gjorde egyptiska officerare revolt under ledning av Urabi Pasha, som lanserade slagordet ”Egypten åt egyptierna”. Storbritannien och Frankrike såg sina intressen hotas. Fransmännen tvekade att ta till militära medel, men 1882 bestämde sig britterna för att ta kontroll över landet med våld. Frankrike förlorade därmed sitt inflytande i Egypten.

Detta ledde till en fransk-brittisk rivalitet i Afrika som kulminerade i Fashoda 1898 och som varade till 1904. Då accepterade Frankrike till slut Storbritanniens ställning i Egypten mot att fransmännen fick fria händer i Marocko.

Tyskland in i jakten på kolonier

Det som hände under första halvan av 1880-talet var dels att Afrika blev en bricka i det europeiska storpolitiska spelet, dels att aktörer som tidigare inte kunde eller ville skaffa sig kolonier nu försökte kapa åt sig en del av den afrikanska kakan.

Tyskland var under Bismarcks ledning länge helt ointresserat av kolonier. Men i början av 1880-talet ändrade sig den tyske kanslern. Egentligen ansåg han fortfarande att kolonier mest var till besvär och riskerade att kosta en massa pengar. 

Men han insåg att eftervärlden skulle döma honom hårt om han inte tog chansen att skapa ett tyskt kolonialvälde när den väl fanns. Åren 1884–85 förvärvade Tyskland nästan alla sina koloniala områden i Afrika.

Leopold II:s privata koloni

Den som ville ha den allra största tuggan var också den med minst makt i ryggen. Belgiens kung Leopold II hade länge drömt om kolonier. Han lyckades anställa Henry Morton Stanley och gav honom i uppdrag att upprätta handelsstationer längs Kongofloden.

Bismarck var värd för Berlinkonferensen där den belgiske kungen Leopold II fick Kongo.

© Mary Evans/IBL

Stanley skulle också sluta fördrag med de afrikanska furstarna som gick ut på att de avsade sig sin suveränitet. Dock inte till den belgiska staten. Belgiens regering ville inte vara med om några koloniala äventyr. Fördragen slöts istället med en organisation som Leopold hade grundat.

Berlinkonferensen 1884

Snart väcktes frågan om vem som egentligen hade rätt till området kring Kongoflodens mynning: Frankrike, Leopold eller Portugal, som faktiskt varit i området längst tid. För att bromsa den koloniala kapplöpningen och undvika framtida konflikter kallade Bismarck Europas stormakter till konferens i Berlin år 1884.

Till skillnad från vad som ofta påstås delade inte Europas kolonialmakter upp Afrika under Berlinkonferensen. Frågan fanns inte ens med på agendan. Konferensen skulle däremot fastställa principer för nya besittningar längs Afrikas kust. Vilket var något märkligt eftersom det inte fanns så mycket kust kvar att bråka om. Några principer för hur inlandet skulle fördelas slogs däremot inte fast.

I konferensens sidorum pågick emellertid diplomatiskt köpslående. Genom bilaterala avtal, alltså avtal mellan två parter, lyckades Leopold få sin kontroll över den till ytan enorma Fristaten Kongo erkänd.

Kungen, som hittills framstått som en stor filantrop, utsatte under de följande åren sin privata koloni för en fullkomligt hänsynslös utsugning som kostade miljontals människor livet. Till slut tvingades den belgiska staten 1908 ta över ansvaret för kolonin som fram-över kom att kallas Belgiska Kongo.

De koloniala gränserna förhandlades alltså inte fram vid något hästskoformat konferensbord. Istället var de resultatet av överenskommelser mellan de två länder vars intressen kolliderade i ett visst område. Gränserna skulle i idealfallet följa naturliga barriärer som floder och berg. 

Gränsdragning efter breddgrader

Men, som den brittiske premiärministern Salisbury konstaterade, man visste ofta inte var dessa var belägna. Ibland existerade de inte ens i verkligheten. I vissa fall följde gränserna längd- och breddgrader med följden att de ser ut att ha blivit dragna med linjal. Dessa gränser skapades alltså utan hänsyn till den afrikanska verkligheten, något som har orsakat problem ända fram i våra dagar.

Under båda världskrigen rekryterades afrikaner till kolonialmakternas arméer. Här libyer i Benghazi 1943.

© Getty

Att kolonialmakterna kom överens om var gränserna mellan ”deras” områden gick behövde dock inte betyda att de utövade effektiv kontroll där. Det kunde ta åtskilliga år innan hela området var ”pacificerat”. Vilket ofta innebar att allt motstånd krossades med militära medel.

Etiopien förblev självständigt

Utöver de redan nämnda kolonialmakterna försökte ytterligare ett land blanda sig i leken, nämligen Italien. Liksom Tyskland var Italien nyligen enat och den unga staten ville befästa sin ställning genom afrikanska besittningar. När Frankrike lade beslag på Tunisien vände italienarna istället blickarna mot Afrikas horn. År 1890 etablerades kolonin Eritrea längs Röda havets kust.

Tre år tidigare hade italienarna upprättat ett protektorat över delar av dagens Somalia, medan den del av landet som vetter mot Adenviken i norr kontrollerades av Storbritannien. Italien gjorde också misslyckade försök att tillskansa sig Etiopien med våld.

Etiopien förblev dock självständigt under hela kolonialtiden, även om landet ockuperades av Italien under andra världskriget. År 1911 invaderade Italien även det som i dag är Libyen, men det dröjde ända in på 1930-talet innan man slutligen hade krossat motståndet i området.

Världskrig även i Afrika

Uppdelningen av Afrika var som vi har sett dramatisk och ägde rum under några få decennier. Vid tiden för första världskrigets utbrott hade européerna lagt så gott som hela kontinenten under sig. Världskrigets konflikter spillde över på Afrika och hårda strider ägde rum i bland annat Tyska Östafrika.

Efter kriget tvingades Tyskland lämna ifrån sig sina kolonier till i första hand Frankrike och Storbritannien. På 1930-talet hade motståndet mot kolonialmakterna upphört på de flesta håll i Afrika.

Andra världskriget, då ett stort antal afrikaner slogs i kolonialmakternas arméer, var på många sätt startskottet för afrikanska självständighetssträvanden. Dessa leddes av den intellektuella afrikanska elit som nu hunnit uppstå i kolonierna. Det skulle dock dröja till 1960-talet innan självständighetsvågen på allvar började svepa över Afrika.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...