Koreakriget, september 1950. Amerikanska soldater återtar Seoul, huvudstad i Sydkorea.

Amerikanska soldater intar Seoul i september 1950.

© AKG/TT

Koreakriget delade landet

I slutet av andra världskriget drevs japanerna bort från Koreahalvön av sovjetiska trupper i norr och amerikanska i söder. Befriarnas mål var en enad republik. Så blev det aldrig. Istället utbröt ett blodigt krig.

6 december 2017 av Jojje Olsson

Det är den 25 juni 1950 och strax utanför Seoul slås Sydkoreas 2:a division sönder och samman av Nordkoreas armé (KPA), som gått över gränsen med full kraft under natten. 

Divisionen skulle förstärka de otillräckliga sydkoreanska trupper som redan fanns på plats norr om huvudstaden, men de hann aldrig organisera sig innan KPA dundrade in med sina 150 ryska stridsvagnar.

Nordkoreanerna kan enkelt fortsätta sitt avancemang under kvällen den 26 juni. Dagen därpå flyttar Sydkoreas militärledning utan förvarning sitt högkvarter söder om Seoul, och överger därmed sina sista styrkor norr om huvudstaden. När dessa flyr till Seoul uppstår panik bland såväl civilbefolkning som militär.

Vid det laget är Sydkoreas president Syngman Rhee redan på flykt söderut. Hanflodens största bro som delar Seoul sprängs för att inte KPA ska kunna fortsätta över den. Hundratals flyktingar omkommer i explosionen och otaliga trupper och civila lämnas kvar norr om floden. 

När de nordkoreanska soldaterna anländer till Seoul i gryningen har merparten av stadens försvarare redan flytt eller deserterat.

Kim Il-Sung i Manchuriet

Den nordkoreanska armén byggdes upp av de gerillastyrkor som bekämpade den japanska invasionen av nordöstra Kina 1931. Japan hade ockuperat Korea redan 1910, men det var först i Manchuriet som koreanerna bjöd på omfattande väpnat motstånd. Miljontals koreaner hade flytt hit för att undkomma japanernas grymheter. 

Majoriteten av de gerillakrigare som slogs för Kinas kommunistparti i Manchuriet var koreaner. Redan 1936 styrde Kim il-Sung, som senare blev Nordkoreas diktator, över en hel division, och hade flera kinesiska befälhavare under sig. 

Men kriget var kostsamt; åren 1931–40 dog över 200 000 rebeller i kriget mot japanerna. Kim förde dessutom en totalitär politik, där ingen opposition tilläts i de områden man kontrollerade.

Nordkoreas ledare Kim Il-Sung lyckades övertala Stalin och Mao att stödja ett krig mot Sydkorea.

© Hulton/Getty

Samtidigt som det i Kina växte fram som en nationalistisk anti-japansk opinion bland koreanska flyktingar och gerillakrigare, hjälpte japanska pengar till att forma en urban medelklass i Koreas södra delar. Många intellektuella som senare blev ledare och officerare i det nya Sydkorea, samarbetade med den japanska ockupationsmakten mot Kims gerillastyrkor.

USA och Sovjet delade Korea

Innan japanerna attackerade Pearl Harbor 1941 ifrågasatte USA sällan Japans ockupation av Korea. Men efter attacken planerade amerikanerna att med hjälp av handplockade politiker ta kontroll över hela eller delar av Korea då Japan väl besegrats. 

Vid krigsslutet 1945 flögs den nationalistiske politikern Syngman Rhee, som hade tillbringat 35 år i exil i USA, till Seoul i den amerikanska generalen Douglas MacArthurs flygplan. Samtidigt tågade den sovjetiska armén in i Pyongyang och ockuperade de norra delarna av Korea.

Sovjetunionen och USA enades om att gemensamt förvalta landet till dess att fria val kunde hållas i ett självständigt Korea. I praktiken gick de båda stormakterna dock bakom ryggen på varandra och 1946 var Korea delat längs med den 38:e breddgraden.

Syngman Rhee president i Sydkorea

I norr bojkottades de val som FN bestämt skulle hållas 1948, och samma år deklarerades istället de två självständiga staterna Syd- och Nordkorea ledda av presidenterna Syngman Rhee och Kim il-Sung, som den sovjetiska ockupationsmakten stöttade tack vare hans insatser för Kinas kommunistparti under kriget mot japanerna.

Rhee hade redan från början problem i sydvästra Korea, där bönderna var missnöjda med regimens kopplingar till Japan och USA. De första upproren bröt ut i november 1946, följt av ett regelrätt inbördeskrig på ön Jeju, där en fjärdedel av befolkningen dödades. Oroligheterna i söder bidrog dock till att Rhee kunde övertyga USA om att landet måste ha en stark armé.

Redan före kriget lät Sydkoreas president Syngman Rhee provocera fram strider vid gränsen till Nordkorea.

© Topfoto/TT

Sommaren 1949 hade 100 000 sydkoreanska soldater utbildats men USA var dock noga med att inte förse dem med några tyngre vapen. Rhee gjorde nämligen anspråk på hela Korea, och USA ville undvika oroligheter vid gränsen.

Koreanska gränsstrider 1949

Men redan i maj 1949 provocerade Sydkorea fram de första stora gränsstriderna, och samma sommar tog man sig in på nordkoreanskt vatten och bombade en av hamnarna. KPA:s motreaktion uteblev eftersom tiotusentals soldater fortfarande befann sig i Kina, där de sedan 1947 hade slagits på Mao Zedongs sida i inbördeskriget.

Men i takt med att kriget i Kina mattades av under 1949, strömmade över 50 000 stridsvana soldater tillbaka till Nordkorea. Läget kring 38:e breddgraden blev därmed allt mer spänt, med fler och större incidenter från båda sidor. 

Syngman Rhee försökte flera gånger få Trumans stöd för en invasion av Nordkorea. Svaret blev att USA endast skulle komma till hjälp vid en oprovocerad attack från norr.

Samtidigt var Kim Il-Sung lika otålig att invadera Sydkorea och gjorde flera hemliga besök till såväl Moskva som Peking. Sovjetunionens ledare Josef Stalin, som till en början var negativt inställd, ändrade sig våren 1950 och lovade stöd i form av utrustning och rådgivare.

Koreakrigets utbrott

Natten mot den 25 juni 1950 gick KPA till anfall efter påståenden om att sydkoreanerna intagit en stad norr om gränsen. Just det anfallet kunde inte bekräftas men båda sidor hade ändå gått över gränsen flera gånger det senaste året. På båda sidor ansågs kriget oundvikligt, men nordsidan slog till först.

Kinesiska och nord­koreanska officerare inspekterar försvarspositioner. Kinas hjälp spelade en stor roll för utgången av kriget.

© Sovfoto/UIG/Getty

Vid krigsutbrottet var de båda ländernas arméer ungefär lika stora men KPA:s stridsvana från Kina gav Nordkorea en fördel, liksom de 150 sovjetiska stridsvagnar av modell T-34 som fungerade som spjutspets i marschen mot Seoul. Staden föll efter bara tre dagar och kollapsen tvingade USA att handla snabbt. 

FN-hjälp till Sydkorea

Utrikesminister Dean Acheson utarbetade en plan för Korea som sedan godkändes av president Truman, innan frågan hade hunnit tas upp i vare sig Pentagon, amerikanska kongressen eller i FN. Eftersom Sovjetunionen bojkottat säkerhetsrådets möten lyckades USA få med rådet på ett beslut om militär hjälp till Sydkorea.

Kort därefter började den amerikanske befälhavaren i Japan, general Douglas MacArthur, föra över styrkor till Korea.

Efter att ha intagit Seoul vilade KPA sina trupper i nästan en vecka. Det gav MacArthur tid att organisera försvaret i södra Korea. Men då KPA väl började röra på sig, trycktes amerikanerna ändå söderut efter en rad förödmjukande förluster. 

Detta trots att sydsidan hade numerärt övertag: i slutet av juli hade KPA cirka 70 000 soldater vid fronten, mot sydsidans 92 000, varav knappt hälften var amerikaner. Detta berodde på underskattning och ren rasism från amerikanskt håll.

Klamrade sig fast vid Pusan

Vid krigets början sade sig MacArthur kunna fixa läget ”med ena handen bunden bakom ryggen”. Generalen fick dock omvärdera sin inställning. Han skickade snart ett telegram till Washington där han bad om att snabbt få fler trupper.

I slutet av juli hade KPA nämligen nästan drivit ut sin fiende i havet. Striderna var nu begränsade till en liten ficka vid Pusan på sydostkusten, där de USA-dominerade FN-trupperna nätt och jämt klamrade sig fast, trots luftherravälde och fem gånger fler stridsvagnar än KPA.

Civilbefolkningen flyr den sönderbombade staden Inchon sedan amerikanerna gått till angrepp i september 1950.

© Bert Hardy/Picture Post/Getty

Krigföringen var helt annorlunda än under andra världskrigets konflikter, då USA nyligen besegrat såväl Tyskland som Japan. I södra Korea hotades de amerikanska trupperna ständigt av infiltration från gerillakrigare som var svåra att identifiera. För att bekämpa dessa brändes hela samhällen ner eller bombades från luften. Hundratusentals civila sydkoreaner flyttades till öar i närheten av Pusan och tilläts inte återvända till sina hem.

Landstigning i Inchon

I mitten av september landsatte MacArthur över 70 000 soldater i närheten av Seoul. De 270 amerikanska fartygen drog nytta av tidvattnet i hamnen vid Inchon, som KPA glömt att minera.

Kim Il-Sung hade inte väntat sig en så omfattande amerikansk landstigning. Endast 2 000 soldater hade avdelats för att skydda Seoul, som därför föll en dryg vecka senare. FN-trupperna avancerade norrut samtidigt som nordkoreanerna retirerade. Sedan kunde ytterligare amerikanska förstärkningar landsättas.

När KPA:s trupper dragit sig tillbaka norr om 38:e breddgraden kunde USA ha valt att stanna vid gränsen mellan Nord- och Sydkorea. Men Truman såg nu möjligheten att helt driva ut kommunisterna ur Nordkorea och fortsatte i strid med FN:s mandat över gränsen. USA:s underrättelsetjänst bedömde att inga sovjetiska eller kinesiska arméförband skulle ge sig in i kriget.

Kina går in i Koreakriget

Sanningen var att Mao Zedong ända sedan början av augusti övervägt att ge sig in i kriget. Efter den amerikanska landstigningen vid Inchon var det bara en tidsfråga innan kineserna skulle blanda sig i striden. Den 30 september sade Mao till Stalin att han bestämt sig för att skicka upp till tolv infanteridivisioner som en ”frivillig armé”.

Den 23 november 1950 tog amerikanerna en paus i framryckningen för att avnjuta Thanksgiving-middag i fält, helt enligt traditionen med kalkon och pumpapaj. Dagen efter fortsatte man och nådde inom ett par dagar till gränsfloden mot Kina nästan helt utan motstånd.

Tunt klädda kinesiska soldater, med enbart gympaskor på fötterna, kapitulerar inför amerikanska trupper i norra Korea. December 1950.

© US Department of Defense/SGT FC Kerr

Men nu visade det sig att det som verkat vara en desperat flykt för KPA snarare varit en strategisk reträtt. Kinesiska trupper hade nämligen samlats i bergen och skogarna kring amerikanerna. Iklädda gympaskor och med endast spannmål på menyn, uthärdade de temperaturer kring 20 minusgrader för att inte upptäckas för tidigt av fienden.

MacArthur krävde terrorbombning

När FN-trupperna var maximalt utspridda gick nordsidan till motangrepp. De amerikanska soldaterna låstes in i små fickor som sedan hackades sönder av numerärt överlägsna styrkor. Två dagar senare var FN-armén på flykt, och efter två veckor hade nordkoreanerna med hjälp av kineserna kört ut alla fiendetrupper från sitt territorium och i början av januari återerövrade de Seoul.

MacArthur rapporterade nu upphetsat att han utan krigsförklaring hade fått ”hela Kina” mot sig, och krävde att ”varje installation, fabrik, stad och by” på tusentals hektar av nordkoreanskt territorium skulle bombas sönder. USA:s flygvapen trappade upp bombningarna ytterligare. Till slut hade 90 procent av Nordkoreas städer förstörts.

FN-styrkorna återtog snart initiativet och i mars 1951 bytte Seoul ägare ännu en gång. Månaden därpå slogs en stor kinesisk offensiv tillbaka, innan fronten stabiliserades under våren.

Hotade med kärnvapen

I juli 1951 påbörjades fredssamtal, där det stora antalet krigsfångar blev den svåraste frågan. USA ville ge fångarna ”frihet att välja”, och majoriteten av dessa ville inte återvända norrut av rädsla för repressalier.

Samtidigt tvekade myndigheterna i Sydkorea inför att ta emot sina egna krigsfångar, som ofta hade utsatts för politisk indoktrinering i Nordkorea.

Striderna fortsatte under fredsförhandlingarna och efter Stalins död i mars 1953, eskalerades luftkriget på order av USA:s nya president Ike Eisenhower. Samtidigt blev de amerikanska hoten om kärnvapen allt mer högljudda. Det bidrog till att dödläget om krigsfångarna löstes samma vår. 

Innan ett avtal utarbetades passade amerikanerna på att bomba sönder dammar som försåg tre fjärdedelar av Nordkoreas skörd med vatten. Samtidigt drog kineserna igång två stora offensiver där otaliga människoliv spilldes trots att vapenvilan var nära.

Koreakriget.

En amerikansk soldat hjälps bort av sina kamrater efter att ha sårats i strid.

© Everett/IBL

Massakrer av civila

Koreakriget präglades av omfattande grymheter mot civila. Strax innan huvudstaden invaderades en andra gång hämtade sydkoreanska styrkor ut tusentals män, kvinnor och barn från Seouls fängelser och tvingade dem att gräva sina egna gravar innan de avrättades. 

Vid ett par tillfällen stoppade FN-styrkorna massakrer av civila. Men ännu oftare stod man och såg på, som sommaren 1950 i Taejun, där det tog säkerhetspolisen tre dagar att slakta över 7 000 civila.

De summariska avrättningarna stöddes av USA:s ambassadör John Muccio, som nödvändiga för att ”helt utrota det nordkoreanska kommunistpartiet”. Grymheterna var så utbredda att USA:s armé från och med januari 1951 började förhindra amerikanska journalister att rapportera om dem.

Fyra miljoner döda koreaner

En sydkoreansk kommission uppskattade för några år sedan att antikommunistiska milisgrupper dödade över 100 000 civila under kriget. Nordkorea har å sin sida inte ens försökt göra upp med sitt förflutna. 

Även om antalet krigsfångar i norr inte var lika stort, så avrättades många amerikanska soldater i fångenskap. Samma öde väntade också många civila som inte stödde KPA:s trupper.

Nästan fyra miljoner koreaner dog under kriget, vilket är fler än antalet japaner som dödades under andra världskriget. USA:s dödssiffra stannade vid 36 940 plus 3 094 soldater bland övriga FN-styrkor. Omkring 900 000 kineser tros ha dött i strid.

Eldupphör vid 38:e breddgraden

Den 27 juli 1953 skrev Nordkorea, Kina och FN-styrkorna under ett avtal om vapenvila.

Det var dock bara tre av fyra parter, eftersom Syngman Rhee vägrade acceptera en delning av Korea. Men han kunde inte fortsätta kriget på egen hand, och därför enades parterna om eldupphör längs med 38:e breddgraden där Sovjetunionen och USA hade delat Korea efter andra världskriget.

Denna gräns gäller än i dag och de båda koreanska staterna har fortfarande inte slutit fred.

En nordkoreansk vakt spanar in mot Sydkorea vid den hårt bevakade gränsen mellan länderna.

© Getty

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...