Långa lappflickan

Nättidningen Svensk historia har sedan 2002 inbjudit sina läsare att vara med och rösta fram Årets bok om svensk historia. Nu är det dags att rösta fram...

Vårvintern 1837 visades hon upp i Stockholm. Alla ville få en skymt av jättekvinnan från Lappland. Den två meter långa sameflickan Stina Larsdotter var 18 år och redan kändis.

Text: Åke Lundgren

I flera år hade ryktet om den långa lappflickan cirkulerat, först i hembygden och sedan i övriga Sverige. Det påstods att modern blivit skrämd av sin egen skugga, framkallad av månen, när hon bar på barnet. Därför blev flickan – Christina Catharina Larsdotter – mycket längre än andra. Inte utan anledning kallades hon Stor-Stina eller Långa lappflickan.

Nu skrev tidningarna att ”jetteflickan från Lappland” hade kommit till huvudstaden. Någon järnväg fanns inte. Resan från Lappland hade därför tagit flera månader och aftonen den 22 mars nådde hon äntligen Stockholm. Hon bodde på källaren Mercurius, ett värdshus vid Österlånggatan i Gamla stan.

Visningar pågick i två omgångar alla vardagar: klockan tio till ett samt kvällstid klockan fyra till åtta. Söndagar nöjde man sig med ett pass: klockan fem till åtta.

Besökte kungafamiljen

Snart nådde ryktet kungen, Karl XIV Johan. Måndagen den 24 april, en månad efter ankomsten till Stockholm, fick Stina besöka den kungliga familjen på slottet. ”I förgår afton woro den långa lappflickan jemte hennes fader och moder uppe på Kongl slottet för att wisa sig för den Kongl familjen” skrev Stockholms Dagblad den 26 april 1837. Och detta var bara början.

Vem var hon, denna märkvärdiga flicka? Hon kom från Brännäs, en liten by utanför Malå i Lappland. Här föddes hon i en kåta den 19 januari 1819. Hon växte upp bland samer och nybyggare.

Tiderna var kärva. Vintern 1837 var ovanligt kall och bister. Föräldrarna Lars Sjulsson och Carin Larsdotter hade tvingats skuldsätta sig hos den lokala handlaren. Stina tillfrågades om hon ville resa till Stockholm för att visa upp sin ovanliga längd mot betalning. Nu såg hon en chans att hjälpa till. Så hon reste, i sällskap med föräldrarna och systern Sara.

Färden till Stockholm genomfördes på skidor och ibland med hästskjuts. Överallt där sällskapet passerade väckte den långa flickan förundran. En tysk resenär stötte på henne i Härnösand. Den 20 januari skrev han i sin dagbok:

”De båda lapparnas dotter var en jätte­flicka, jag har aldrig sett ett så stort fruntimmer, torde inte vara äkta lapp. Om hon ska förevisas i Stockholm bör hon ha bättre kläder.”

Misstänkt man

Det uppstod rentav en strid i tidningarna­ om huruvida hon var en kvinna och inte en utklädd man och bedragare. Men visst var hon kvinna, det kunde läkare från Karolinska institutet konstatera. I ett läkarprotokoll som upprättades noterades:

”Hon förer kroppen rak, vacklar något på gången, har god hårväxt, bruna ögon, mörk hy. Ansiktsbildningen ej lappsk, ej obehaglig.”

1800-talet var en tid då det mesta som ansågs avvikande visades upp på ”spektakler”­ eller i andra sammanhang. Det gällde både långa och korta människor. Det var också personer med ovanlig hårväxt eller olika former av handi­kapp.

Det var under denna tid som intresset för skallmätningar och rasbiologi växte fram. Anders Retzius på Karolinska institutet var en av de tidiga pådrivarna. Det protokoll som fördes när Stina Larsdotter undersöktes redogör för storlek och längd på olika kroppsdelar samt att hon aldrig hade menstruerat.

Stina Larsdotter var en intelligent kvinna. Det framgår av flera källor. Hon var läs- och språkkunnig och skötte ofta sina egna affärer. I en tid när de flesta av dagens informationskällor saknades var det inte underligt att en mängd rykten kom att florera. Det påstods bland annat att hon var uppväxt bland pygméer, men det handlade givetvis om samer. Och visst var hon lång – cirka två meter vid 18 års ålder – att jämföra med många andra samer som var en halvmeter kortare.

Stina växte hela sitt liv och skulle öka på sin längd med ytterligare tio centimeter innan hon avled. Men 1837 kunde ingen ana hennes öde. Då påbörjade hon ett kringflackande liv. Hon besökte många platser i Sverige, men reste även till länder som Danmark, Tyskland, Frankrike och England.

Hon blev känd som ”The Lapland giantess – tallest woman in the world”. Lapplandsjättinnan – världens längsta kvinna.

Redan under första besöket i Stockholm gjordes en teckning föreställande Stina, omgiven av några lärda herrar – kanske läkarna från Karolinska institutet? Bilden såldes på tidningsredaktioner och i bokhandeln.

Bollade med karlarna

Berättelserna om henne är många. I hembygden har hon gått till historien som en kvinna som visste vad hon ville. Ingen vågade sätta sig upp emot henne. Kroppskrafterna var så stora att hon ”bollade med karlarna i luften”. Sägnen säger att hon drabbades av svår hemlängtan under sina resor och att hon därför tog till spriten. Andra uppgifter påstår motsatsen: att hon var en driven affärskvinna som klarade sig väl i världen och som förde sin egen talan.

Stor-Stina blev Malåbygdens genom tiderna mest omskrivna kändis. Efter sina resor återvände hon hem, räddade sina skuldsatta föräldrar och skaffade sig ett eget hemman (ett område jord och skog). Det var så märkvärdigt att tidningarna rapporterade också om detta: om kvinnan som rest runt i världen och som nu blivit hemmansägare.

1854 dog Stor-Stina, endast 35 år gammal. Legenden berättar att hon kom bort sig i ett snö­oväder, förfrös sig och sedan fick kallbrand. I samband med hennes död avslöjades det att hon hade sålt sin kropp till läkarvetenskapen. Enligt and­ra uppgifter var det hennes anhöriga som gjort det.

Mindre än ett år efter hennes död grävdes hon i alla fall upp ur sin grav varpå skelettet fördes till Karolinska institutet i Stockholm där det förvarades som ett märkligt fenomen bland andra i de fysiologiska samlingarna.

I hembygden påstods att hon spökade – för att hon hade sålt sin kropp! Det sades också att hon hade gömt en skatt i närheten av Brännäs. Folk gav sig ut för att leta efter den, utan att någonsin hitta något.

Skelettet visades upp

Stina Larsdotters skelett visades mot betalning i Stockholm och ingick som en sevärdhet i ett vaxkabinett. Långt senare – i vår egen tid – har hon fått ett minnesmärke på den plats där hon föddes: Stor-Stinas viste i Brännäs i Lappland.

Vad som länge kom i skymundan var de stora svårigheter som hon måste ha upplevt, inte minst som barn. Att ständigt bli påmind om att hon var olik and­ra, att sticka ut på grund av sin längd, kom att påverka hennes liv i grunden.

Ändå lärde hon sig leva med sitt öde och kanske säger hennes egna ord allra mest, svaret hon gav en nyfiken journalist från tidningen Correspondenten när han 1837 undrade om hon inte var rädd för att växa ännu mer:

”Åh! Jag får väl rum i världen ändå!”

LÄS MER: Långa lappflickan – romanen och bakgrunden av Åke Lundgren (2011)

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...