7 exportsuccéer Made in China

I flera tusen år var Kina världens uppfinnarverkstad. I landets kloster trycktes böcker långt innan européer lärde sig tekniken och dess militärer använde både kompasser och krutvapen. Här är sju exportsuccéer!

11 maj 2017 av Magnus Västerbro

I början av 1600-talet skrev den engelske filosofen och vetenskapsmannen Francis Bacon att samhället höll på att förändras i grunden. Orsaken var tre stora uppfinningar: krutet, kompassen och boktryckarkonsten.

Under Bacons tid var dessa tre upptäckter relativt nya i Västeuropa. Men i Kina – där de uppfunnits – hade de funnits länge.

Faktum är att den kinesiska civilisationen, med sin mångtusenåriga tradition av utbildning och tekniskt kunnande, gett upphov till så många teknologiska och kulturella framsteg att listan i princip kan göras oändlig. Utöver de fyra ”klassiska uppfinningarna” – pappret, krutet, kompassen och boktryckarkonsten – kan man nämna skottkärran, gjutjärn och tändstickor.

Enorma framsteg

Vidden av de framsteg som gjorts i Kina blev känd i västvärlden först efter det andra världskriget, då forskaren Joseph Needham började publicera en lång rad böcker om Kinas vetenskapliga historia. Needham har visserligen fått kritik för att ha tillskrivit Kina äran för lite väl många upptäckter, men i grunden är hans skildring korrekt.

Klart är att Kinas teknologiska försprång länge var gigantiskt. I mitten av 1700-talet,
menar forskare numera, var Kina till exempel fortfarande världens ekonomiska centrum. När europeiska köpmän på den tiden kom till Kina för att handla insåg de snart att inga varor de hade att erbjuda gick upp mot de kinesiska. I stället fick de betala ett högt pris i silver och guld.

Sedan hände något. I väst ägde den industriella revolutionen rum, medan Kina stagnerade. Varför det blev så har många forskare försökt svara på.

Tidigare hävdades ofta att det kinesiska skriftspråket var otympligt, och därmed bromsade den intellektuella utvecklingen. 

I dag tror dock få på denna teori. Andra talade om att den traditionella kinesiska filosofin var för bakåtsträvande och konservativ i jämförelse med västerlandets kristna kultur. Sådana förklaringar motsägs av dagens utveckling.

Tappade ekonomiskt övertag

Numera pekar forskare i stället på att de ekonomiska strukturerna i det jättelika kinesiska imperiet bromsade utvecklingen. Inte minst fanns där ett så stort utbud av billig arbetskraft att det inte fanns samma behov som i Europa av att effektivisera ekonomin. Men i dag, när Kina åter blivit en ekonomisk stormakt, vill landet gärna påminna världen om sin stolta historia.

Kineser använde tidigt raketer med krut som artillerivapen.

© Ullstein/All over Press

1. Alkemisternas upptäckt blev nya vapen

Det finns många olika berättelser om krutets ursprung. Den som av många numera accepteras som sann går ut på att det så kallade svartkrutet upptäcktes av alkemister i Kina på 800-talet e Kr. 

Dessa vetenskapsmän försökte hitta ett elixir för odödlighet, då de märkte att man fick ett explosivt ämne genom att blanda salpeter, träkol och svavel. Krutet användes tidigt för underhållning och religiösa riter, inte minst i form av fyrverkerier.

Men möjligheterna att använda ämnet i andra sammanhang blev snart också uppenbara. Framåt 1200-talet hade man i Kina utvecklat enkla kanoner och ett slags gevär, gjorda av bamburör. 

Man hade också konstruerat krutfyllda bomber som slungades iväg med katapulter, samt raketer som sköts iväg över långa avstånd.

Att krut användes i stor skala visades inte minst år 1280 e Kr, då ett stort krutförråd i staden Weiyang råkade ta eld, vilket utlöste en enorm explosion. Hundratals personer dödades och delar av den förstörda byggnaden hittades flera kilometer från platsen.

I samband med mongolernas erövringar på 1200- och 1300-talet spreds krutet västerut till Europa. På senare år har indiska skribenter lanserat teorin att krutet i själva verket upptäcktes i Indien långt innan det skedde i Kina. 

Man citerar då antika hinduiska texter som beskriver olika slags eldsprutande vapen. Men några handfasta bevis för dessa teorier har inte kunnat presenteras.

Enligt kinesisk historieskrivning var det Cai Lun som uppfann pappret år 105 e Kr.

2. Eunuck skapade papper av bark

År 105 e Kr presenterade eunucken Cai Lun nervöst sin nya uppfinning för den kinesiske kejsaren – en helt ny metod för att tillverka papper. Han blötlade bark från mullbärsträdet, blandat med rester av hampa, kläder och fiskenät. När detta torkade skapades ett tunt, vackert och tåligt papper. För sin stora insats belönades Cai Lun med en fin titel, och ett omnämnande i de kinesiska historieböckerna.

Möjligen är historien om Cai Lun överdriven, arkeologer har nämligen kunnat visa att man redan på 200-talet f Kr använde papper av nog så god kvalitet. Klart är i vilket fall att man i Kina i början av den västerländska tideräkningen använde papper i stor skala. Pappret användes till att skriva på, men också som omslag till presenter samt till näsdukar och servetter. 

Omkring år 1 000 e Kr började man också att trycka papperssedlar. Dessutom användes materialet i samband med toalettbesök. En arabisk resenär i Kina klagade över kinesernas brist på renlighet, då de inte tvättade sig med vatten efter att ha varit på toaletten, ”utan bara torkar sig med papper”.

Legenden säger att två kinesiska krigsfångar på 700-talet fördes till staden Samarkand och där lärde ut konsten att göra ett bra papper. Sedan spred sig kunskapen vidare västerut, för att så sakta nå Europa. Sverige blev det första landet i västvärlden som införde papperspengar år 1661 – åtminstone 700 år efter Kina.

Diamantsutran från 868 e Kr är den äldsta bevarade tryckta boken.

3. Gjorde böcker tusen år före Gutenberg

I Europa har tysken Johann Gutenberg blivit berömd som uppfinnaren av boktryckarkonsten. Men boktryckarkonsten uppstod långt tidigare, i Kina, och många håller det för troligt att inspiration därifrån nådde Gutenberg. 

Så gammal är uppfinningen att någon enskild upphovsman inte går att urskilja. Redan på 500-talet e Kr trycktes stora mängder buddistiska texter i Kina. 

På 900-talet fanns en stor och livskraftig marknad för tryckta böcker av alla de slag, från religiösa skrifter till tekniska handböcker. Den äldsta bevarade tryckta boken är förstås kinesisk, Diamantsutran från 868 e Kr. 

De flesta kinesiska tryckare använde den så kallade träblockstekniken, där man skär ut varje enskild boksida i en träplatta. En tryckplatta gjord av ett träblock kunde bara användas för att trycka en viss bok – alla ändringar krävde att man snidade en helt ny trycksida. 

Skickliga tryckare arbetade dock så snabbt att de kunde konkurrera med modernare metoder ända in på 1800-talet.

Tre kvinnor i en tesalong i Hongkong på 1880-talet.

© Corbis/Scanpix

4. Buddistmunkar inledde exportsuccé

En kinesisk legend säger att den gudomligförklarade kejsaren Shen-Nung kring år 2700 f Kr ska ha slagit sig ner för att dricka hett vatten. Då lossnade några blad från ett träd och föll ner i koppen. Vätskans färg ändrades, och Shen-Nung drack. 

Han fann att den smakade gott och fick honom dessutom att känna sig som pånyttfödd. Klart är i vilket fall att den ursprungliga teväxten, Camellia sinensis, har gått att spåra till ett område som i dag är norra Burma och de sydliga provinserna Yunnan och Sichuan i Kina.

Kineser har druckit te i flera tusen år, ursprungligen troligtvis som medicin. Te fick stor kulturell betydelse och sågs som en dryck som gör människor lugna, avslappnade och kloka. År 59 f Kr skrev kinesen Wang Bao den första kända boken om te, med instruktioner om hur man köper och brygger te av högsta kvalitet.

Teets segertåg över världen inleddes på 600-talet e Kr, då drycken fördes till Japan av buddistiska munkar. I Europa introducerades te i stor skala först på 1700-talet, då handeln med Kina tog fart. 

Störst genomslag fick tedrickandet i England. Efter en framgångsrik kampanj av East India Company förvandlades drycken från att vara i princip okänd i slutet av 1600-talet till att knappt hundra år senare vara de brittiska öarnas nya nationaldryck. 

Kompassen uppfanns under Han-dynastin.

5. Söderpekaren ledde trupperna i mörkret

Under slutet av 1200-talet började italienska sjöfarare använda en nymodighet som väckte förundran. Kompassen gjorde det till exempel möjligt att med större säkerhet segla över Medelhavet även under vinterhalvåret. 

Under dessa molniga månader hade man tidigare varit beroende av vackert väder för att navigera med hjälp av solen och stjärnorna. En man vid namn Favio Gioia från Amalfi pekades ut som kompassens uppfinnare. Han skulle ha gjort sin epokgörande insats år 1302.

Men kompassen var sedan länge känd i Kina. På 400-talet f Kr beskrivs hur samlare av jade använde en så kallad "söderpekare" för att inte gå vilse. Föremålet bestod av en skedformad "nål" av magnetit som placerades på en platta av brons, där den kunde röra sig fritt. Dessa enkla kompasser förbättrades senare. 

På 700-talet e Kr magnetiserade man järnnålar – genom att gnida dem mot magnetit – och lät dem sedan flyta i vatten eller hänga i en sidentråd. Att kompasser vid det här laget användes flitigt i Kina bekräftas av en bok i militärstrategi, där man råder befälhavare som ska förflytta sig i mörker att orientera sig med hjälp av just en "söderpekare".

Det är troligt att kunskapen om kompassen fördes från Kina till Europa via den muslimska världen. Senare blev de europeiska kompasserna stabilare än de kinesiska. De bestod av en ask med en nål kopplad till en kompassros, som delade in världen i 16 väderstreck eller 360 grader. Dessa torrkompasser blev en viktig förutsättning för västerländska sjöfarares upptäcktsfärder. 

Allt från enkla skålar till eleganta vaser och skulpturer tillverkades
i kinesiskt porslin.

6. Kinesisk keramik konkurrerade ut glas

Exakt när man i Kina började tillverka föremål av porslin är inte helt känt. Klart är i alla fall att keramik av den typ vi i dag kallar porslin – som innehåller lermineralen kaolin och ger materialet dess särskilda täthet, skönhet och tålighet – var helt utvecklad för åtminstone 2 000 år sedan. 

När den arabiske köpmannen Suleiman år 851 e Kr besökte Tang-dynastin häpnade han över detta material: ”De har i Kina en mycket fin lera med vilken de gör vaser som är lika genomskinliga som glas; vatten kan ses genom dem.”

Vid det laget hade porslin blivit det ämne med vilket man i Kina med självklarhet gjorde alla möjliga sorters föremål, från enkla koppar och skålar till eleganta vaser och statyer. Porslin konkurrerade helt enkelt ut glas, som man också i Kina kände till, men som man ansåg vara kvalitetsmässigt underlägset.

När västvärlden kom i närmare kontakt med Kina, från 1600-talet och framåt, blev alla slags föremål av porslin högsta mode. Därför försökte man runt om i Europa lösa gåtan med hur man tillverkar äkta porslin.

Först år 1709 lyckades två tyskar, Johann Friedrich Böttger och Walther von Tschirnhaus, avslöja hemligheten. 

Ett kinesiskt sidenväveri avbildat på 1800-talet.

© Bridgeman/IBL

7. Silkesmasken var en dyrbar hemlighet

Silkets ursprung i Kina är så uråldrigt att bara legender finns kvar. En populär historia berättar om hur kejsarinnan Xi Ling-Shi en dag drack te i sin trädgård. Då föll en kokong med en silkesfjärilslarv ner från ett mullbärsträd, rakt ner i drycken. När kokongen löstes upp kunde kejsarinnan se en tunn, underbart vacker tråd som gick att dra ut så långt att den snart sträckte sig över hela trädgården.

Det ska sedan ha varit Xi Ling-Shi som utvecklade metoderna för att föda upp silkeslarvar i fångenskap samt tekniker för silkesvävning. Denna historia är med största sannolikhet inte sann. 

Klart är däremot att sidentyger, gjorda av silkestrådar, tidigt var en statussymbol i forntidens Kina. I en utgrävning som gjordes för några år sedan hittades skickligt vävda och utsökt dekorerade sidentyger från 500-talet f Kr. Från början var det bara kejsaren och den allra högsta adeln som tilläts bära materialet, men så småningom spreds bruket i större kretsar.

Sidentillverkningen sågs i det närmaste som en kinesisk statshemlighet. Export av silkesmaskens ägg straffades med döden. 

En populär historia gör gällande att två missionärer till Kina på 550-talet e Kr ska ha använt en ihålig vandringsstav för att smuggla ut både silkesmaskens ägg och frön från mullbärsträdet ur Kina, och tagit dem till kejsaren Justinianus I i Konstantinopel. Men redan tidigare hade konsten att göra silkestrådar och väva sidentyg nått Korea och Indien. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...