Maktkampen var hård mellan Danton (till vänster) och Robespierre (till höger) om vem som skulle leda den franska revolutionen.

Maktkamp urartade i skräckvälde

Våren 1794 var Paris en stad i skräck. Fem år efter franska revolutionens utbrott styrde Robespierre landet med järnhand och hans främste utmanare Danton hotades av giljotinen. Maktkampen mellan de två hade pågått i flera år.

27 mars 2017 av Unn Torell

Redan hösten 1792 var ledan, missmodet och rädslan utbredd i den franska huvudstaden. Revolutionen var inne på sitt fjärde år och den hoppfulla stämningen från juni 1789 kändes långt borta. Angiveri och spontanförhör var vardagsmat och dödandet gick på rutin. Det som känts så lovande 1789 hade slutat i terror, fortsatt fattigdom och en ny, självgod regim.

Klyftan mellan grupperingarna i nationalkonventet hade aldrig varit djupare. På de allt starkare jakobinernas sida stod Maximilien de Robespierre. På den andra sidan stod flera av revolutionens ursprungliga förgrundsgestalter från den så kallade Cordelierklubben. 

Deras talesman var Georges Danton, som vid den här tiden agerade för försoning och lugn på hemmafronten för att istället koncentrera alla krafter på att vinna det pågående kriget mot Österrike.

Danton för republik

I inledningen av den franska revolutionen var det den karismatiske och vältalige Danton, från början advokat och affärsman, som framstod som folkets ledare. Han drev en mer radikal politik än Robespierre och talade redan från början om införandet av republik i Frankrike, medan Robespierre tvekade om att gå så långt.

Den 10 augusti 1792, när monarkin slutligen avskaffades, var det en stor personlig seger för Danton. Redan dagen efter valdes han till justitieminister och i september samma år blev han ledamot av nationalkonventet. Det var också han som genomdrev bildandet av välfärdsutskottet för frågor som specifikt rörde uppbyggnaden av den nya samhällsapparaten.

Maximilien de Robespierre var ett år äldre än Danton och utbildad jurist vid elitskolan Lycée Louis-le-Grand. Redan 1789 gick han med i den radikala jakobinerklubben och två år senare utsågs han till allmän åklagare i Paris. 1792 valdes han in i det nybildade nationalkonventet och i juni året därpå utnämndes han till Dantons tidigare post som justitieminister, i praktiken ordförande för nationalkonventet.

I grunden var Robespierre övertygad demokrat, men han ansåg att terror var nödvändig för att, i ett övergångsskede, säkra revolutionens höga ideal. Till en början var både Danton och Robespierre förespråkare av en mer försonlig anda gentemot meningsmotståndare, men under 1793 blev skillnaden mellan de båda allt tydligare.

Dantons ord på väg till giljotinen var "Jag drar Robespierre med mig."

Skräckväldet startar

När tidningsmannen och politikern Jean-Paul Marat, som under sin tid i nationalkonventet kämpat hårt mot de moderata girondisterna, mördades i sitt badkar i juli 1793 utlöstes det så kallade skräckväldet.

Robespierre valdes då in i välfärdsutskottet, som fungerade som Frankrikes regering, och initierade en ny våg av terror och avrättningar. Bland annat beslöt han och hans anhängare att genomdriva avrättningen av drottningen, Marie Antoinette. Danton försökte få henne benådad, men fick se sig besegrad med en rösts övervikt.

Efter det lämnade han Paris för sina ägor ute på landsbygden. Parallellt med massmördandet genomdrev Robespierres administration reformer som obligatorisk och gratis skolgång, förbjöd slaveriet i kolonierna och antog deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

Men arbetet med de sociala reformerna fick allt mindre tid medan avrättningar av meningsmotståndare prioriterades. Vid tiden för Dantons återkomst till Paris i november 1793 mördades i genomsnitt trettio personer per dag bara i huvudstaden.

Den sista striden

Danton togs emot med jubel, som en landets frälsare och befriare. Han återtog snart sin plats i nationalkonventet där han med stor beslutsamhet gick emot Robespierre och dennes anhängare. ”Vad har all denna grymhet som vanärar republiken för mening?” frågade han och möttes av stormande bifall från de närvarande.

Det var en besvärande situation för Robespierre men istället för att anhålla upprorsmakarna direkt valde han att avvakta och noga förbereda sina anklagelser. De måste i det här fallet formuleras så att folket greps av misstro mot de åklagade.

Hela vintern pågick kampen mellan de två lägren och det var ingen tvekan om att Danton var den som hade folkets hjärta. Den 19 mars höll han ett tal som väckte enormt bifall där han förordade mildhet och mänsklighet i politiken. Elva dagar senare, natten mot den 31 mars, lät Robespierre fängsla Danton och hans närmaste anhängare och anklagade dem för att vara monarkister och revolutionens förrädare.

Den 28 juli 1794 fördes Robespierre till giljotinen på Place de la Revolution i Paris.

Publikstöd i rätten

Bara de första dagarna av rättegången finns dokumenterade. Sedan släpptes inga utomstående in. När Danton inför skranket blev tillfrågad om namn och adress röt han: 

”Mitt namn! Min bostad?! Åh, mitt namn är Danton, välbekant i revolutionens annaler! Min bostad ska snart vara i det stora intet, men jag ska leva i historiens Panthéon!” Han vägrade lyssna på de korrupta vittnen som skulle tala mot honom och när han förbjöds att försvara sig svarade han att han visst tänkte tala, ”för sin ära och sitt liv”.

Allt Danton sa och gjorde fick fortfarande stort bifall från åhörarna. Robespierre kryddade då domen med en anklagelse om korruption och genom att till slut skrämma jurymedlemmarna med repressalier fick han igenom dödsdomar för alla de åtta gripna.

På väg till avrättningen stod Danton lugn och stilla när kärran med de dömda körde genom gatorna. Först när man passerade Robespierres hus ropade han: ”Du kommer att följa mig. Jag tar Robespierre med mig!” Danton var den sista att kliva upp på schavotten och innan han lade huvudet under bilan ska han ha sagt till bödeln: ”Visa upp mitt huvud för folket. Det är värt att tittas på.”

Robespierres sista tid

När dödsdomarna verkställts fanns inte längre någon oppositionsledare, men Robespierre visste att hans fiender var många. För att påminna folket om de höga värden som hans regering ändå arbetade efter utnämnde han den 8 juni till festdag för firande av Det högsta väsendet. 

Men högtiden fick motsatt effekt. I folkets ögon blev festligheterna istället det slutliga beviset för att Robespierre hade gripits av storhetsvansinne.

Drygt en månad senare avsattes han av nationalkonventet, befriades av sina anhängare men fångades in igen. Skottskadad i huvudet togs han då, utan vidare rättegång, till giljotinen. Tillsammans med drygt hundra av sina egna anhängare avrättades han den 28 juli 1794 på Place de la Revolution.

Robespierres fall innebar att skräckväldet sakta avvecklades och revolutionen fick några lugnare år.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...