Napoleon Bonaparte och slaget vid pyramiderna.

© François Gérard/Fine Art Images/IBL samt Francois-Louis Watteau/Lessing/IBL

Napoleons egyptiska fiasko

Sommaren 1798 anlände en stor fransk flotta till Egypten. Den leddes av den unge generalen Napoleon Bonaparte som genom att inta landet ville stoppa britternas inflytande i regionen. Han trodde att egyptierna skulle se honom som en befriare, men det blev inte som han tänkt sig.

11 januari 2018 av Sara Griberg

Sommarhettan dallrar över ökenlandskapet. Det är den 21 juli 1798 och Napoleons styrkor gör sig klara för strid. Trots att de väldiga monumenten bara skymtar på avstånd genom soldiset kommer sammandrabbningen att gå till historien som ”slaget vid pyramiderna”.

Det är nu som Napoleon, enligt legenden, håller ett tal till sina trupper som han avslutar med att peka mot pyramiderna och säga: ”Soldater, tänk på att från toppen av dessa monument ser fyrtio seklers historia på er!”

Slaget vid pyramiderna

Franska armén består av cirka 20 000 man medan den egyptiske härföraren Murad Bey har nästan dubbelt så många. Främst står hans kavalleri med praktfullt utstyrda ryttare med juvelprydda svärd och musköter. Fotfolket består av janitsjarer, kopter, araber, albaner, abessinier och egyptiska bönder. 

Trots djärva framstötar står de sig slätt mot Napoleons välordnade fyrkanter, där stridsvana infanterister omger ett effektivt artilleri. Omkring 3 000 egyptiska soldater mejas ner medan fransmännen bara förlorar ett 30-tal man.

FÅ ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

Tre dagar efter segern rider Napoleon in i Kairo på en vit arabhäst och trikoloren hissades över staden. Hittills har det egyptiska fälttåget varit en framgångssaga, men lyckan vänder fort. 

Samtidigt som Napoleon tar itu med att omvandla Egypten till en mönsterkoloni närmar sig Horatio Nelsons brittiska flotteskader i Medelhavet. Bara tio dagar efter slaget är fransmännen instängda i Egypten, utan möjlighet till vare sig förstärkningar eller reträtt.

Napoleon ville åt Egypten 

Napoleon Bonaparte hade efter franska revolutionen 1789 gjort kometkarriär i den franska armén. Som befälhavare för armén i Italien 1796–97 besegrade han österrikarna och lade stora områden under franskt styre. Den endast 28 år gamle generalen återvände till Paris som en firad hjälte, uppfylld av storslagna planer för framtiden.

Den unga franska republikens huvudfiende var Storbritannien, men Napoleon ansåg att tiden inte var mogen för en invasion av önationen. Hans plan var att istället ta upp kampen med britterna om kontrollen över handelsvägarna till Indien. Genom att erövra Egypten skulle Frankrike dominera handeln i Mellanöstern och skapa en bas för vidare expansion österut.

Mamlukerna styrde i Egypten

På pappret lydde Egypten under det osmanska väldet och sultanen Kelim III i Konstantinopel (nuvarande Istanbul). I praktiken regerades landet av mamlukerna, som härstammade från kaukasiska slavsoldater som kommit till Egypten på 1200-talet. Egypten styrdes av en duo, regenten Ibrahim Bey och arméchefen Murad Bey.

De turkisktalande mamlukerna var illa sedda bland de arabiskspråkiga invånarna och Napoleon räknade därför med att befolkningen skulle ta emot honom som en befriare. 

Han hoppades också att den osmanske sultanen skulle uppskatta att bli av med mamlukhärskarna. Därefter kunde fransmän och osmaner med gemensamma krafter krossa britternas dominans i Orienten.

Kartlägga Egyptens fornlämningar

Den 19 maj 1798 lämnade en väldig fransk flotta Toulon. Napoleon och hans närmaste män hade inrättat sig på flaggskeppet L'Orient. Ombord på de totalt mer än 400 fartygen fanns inte bara skeppens besättningar och en armé på omkring 35 000 man. Napoleon hade också värvat ett stort antal av landets främsta vetenskapsmän, konstnärer, författare och ingenjörer. 

Hans avsikt var att i sann upplysningsanda kartlägga, mäta upp och avbilda såväl Egyptens forntida lämningar som landets samtida kultur och geografi. Dessutom förväntades de civila experterna bidra med sina kunskaper för att omvandla Egypten till en modern mönsternation efter fransk förebild. 

Genom att kombinera fälttåget med en vetenskaplig expedition ville Napoleon också skapa bilden av att han drevs av högre syften än snöd vinning och maktambitioner.

På väg till Egypten intog Napoleon Johanniterriddarnas ö Malta.

© Bridgeman/IBL

Intog Malta på vägen

På vägen över Medelhavet intog fransmännen Malta, som lydde under Johanniterorden. Stormästaren och hans riddare gav sig utan strid inför den franska övermakten och deporterades. 

Napoleon tillsatte genast fransk förvaltning på ön, avskaffade alla adelsprivilegier och införde religionsfrihet. 3 000 soldater lämnades kvar för att skydda besittningen, medan flottan seglade vidare med kurs mot Alexandria på den egyptiska Medelhavskusten.

Först efter avresan från Malta informerades expeditionens deltagare om resans egentliga mål. En proklamation lästes upp på fartygen, där Napoleon berättade att man stod inför en erövring som skulle få ”oöverstigliga följder för världens civilisation och handel”. Engelsmännens inflytande skulle krossas och Egypten förvandlas till en blomstrande fransk koloni.

”Vi kommer att segra i allt vad vi gör – ödet är med oss”, lydde den segervissa slutklämmen.

Nelson styrde mot Alexandria

Än så länge tycktes ödet faktiskt vara på fransmännens sida. När den brittiske amiralen Nelson fick veta att Napoleon hade erövrat Malta gissade han att fransmännen var på väg mot Egypten och satte kurs mot Alexandria. Men när britterna kom fram till hamnstaden hade den franska flottan ännu inte hunnit dit. 

Nelson trodde att han missat fransmännen och styrde mot den turkiska kusten för att söka vidare. När Napoleons flotta landsteg i Alexandria 1 juli kunde de därför utan större förluster inta staden och påbörja marschen mot Kairo.

Efter segern i slaget vid pyramiderna installerade sig Napoleon i Kairo och tog genast itu med att bygga upp en fransk administration. Han lät grunda ett postverk och bygga kvarnar och vattenpumpar. Ett sjukhusbygge påbörjades och landets första gatubelysning installerades. 

Med hjälp av en tryckpress man fört med från Frankrike trycktes informationsskrifter på arabiska. Vetenskapsmän skickades ut för att rita kartor och dokumentera fornlämningar.

Den brittiske amiralen Nelson sökte länge efter den franska flottan i Medelhavet.

© National Maritime Museum /IBL

Efter nederlaget vid pyramiderna hade mamlukarmén flytt österut, men fransmännen hann upp dem i Sinaiöknen och besegrade dem i slaget vid Salahieh. Allting tycktes gå Napoleon väl i händerna tills han 13 augusti nåddes av ett ödesdigert budskap.

Slaget vid Nilen

Efter landstigningen hade transportskeppen seglat tillbaka till Frankrike, medan krigsflottan ankrades upp i Abukirbukten, öster om Alexandria. Den 1 augusti lyckades Nelsons flotteskader äntligen hitta de franska fartygen och gå till attack. Många av de överrumplade fransmännen befann sig i land och deras fartyg blev ett lätt byte för Nelsons kanoner. 

Ett efter ett sjönk de, inklusive flaggskeppet L’Orient efter en spektakulär explosion. När striden var över återstod bara två av sjutton franska linjeskepp. Över 3 000 franska soldater hade stupat och lika många tagits till fånga.

Nelson, som skadats allvarligt i slaget, rapporterade hem till London om den lyckade drabbningen, som han kallade slaget vid Nilen. Han återvände till Europa för att se om sina blessyrer, men lämnade kvar ett antal skepp för att vakta den egyptiska kusten.

Napoleon sägs ha mottagit rapporten om förlusten med upphöjt lugn. Enligt ett ögonvittne läste han samlad upp brevet för sina officerare och sa: ”Det ser ut som om vi inte längre har någon flotta. Nåväl, då får vi väl antingen stanna här eller sluta våra dagar som hjältar i likhet med våra forntida föregångare.” 

Troligen syftade han på sin stora förebild Alexander den store och på några av romarrikets legendariska härförare.

Napoleon fortsatte reformerna

I själva verket var förlusten av flottan en katastrof och början till slutet för den franska koloniseringen. Bland egyptierna spreds uppfattningen att Napoleons lycka hade vänt och många väntade bara på ett lämpligt tillfälle att kasta ut de ovälkomna främlingarna.

Under slaget vid Nilen förstörde britterna stora delar av den franska flottan.

© J Philippe de Louterbough/Art media/Heritage images/IBL

Napoleon fortsatte oförtrutet med sitt reformarbete. Han startade en franskspråkig dagstidning och grundade Egyptiska institutet, ett vetenskapscentrum med avdelningar för naturvetenskap, konst och politik. Kommittéer tillsattes för att effektivisera jordbruket och modernisera lagstiftningen. 

Mellan arbetspassen tog Napoleon långa ridturer för att lära känna landet och dess befolkning. Långt senare skrev hans sekreterare: ”Bara de som mötte honom i hans kraftfullaste ungdom kan göra sig en föreställning om hans ovanliga intelligens och aktivitet. Han såg allt. Inom några veckor kunde han Egypten som om han hade bott där i tio år.”

Uppror i Kairo i oktober 1798

Men egyptierna uppskattade inte det utländska styret. I oktober 1798 utbröt ett uppror i Kairo, under ledning av studenter vid Al Azhar-universitetet. Över 200 fransmän mördades, bland dem några av Napoleons närmaste män. Napoleon svarade med att massakrera mer än 2 000 revoltörer och halshugga upprorsledarna.

Strax därpå drabbades Kairo av pesten och flera tusen franska soldater dog. 

Förbindelserna med Frankrike var avskurna och det dröjde länge innan Napoleon fick veta att Storbritannien, Preussen, Österrike, Ryssland och Osmanska väldet hade bildat en koalition mot Frankrike. Det styrande direktoriet i Paris hade stora problem med att försvara landets gränser i Europa vilket innebar att Napoleon och hans armé inte kunde förvänta sig något stöd.

Framgångsrikt fälttåg till Syrien

Under vintern samlade de osmanska turkarna en här som landvägen marscherade mot Egypten för att köra ut fransmännen. Med en styrka på 13 000 man gav sig Napoleon iväg genom Sinaiöknen för att stoppa angriparna. Fälttåget till Syrien, som var ett samlingsnamn för det område som innefattar nuvarande Israel, Palestina, Libanon, Jordanien och Syrien, inleddes med flera franska framgångar.

Napoleon besöker pestdrabbade soldater i Jaffa. 

© Antoine-Jean Gros

Belägringen av Jaffa

Efter segrar vid Al Arish, Gaza och Ramla inledde man i mars 1799 en belägring av Jaffa som blivit ihågkommen av en för Napoleon föga smickrande anledning. När turkarna i staden insåg att de var chanslösa gav de upp frivilligt, mot att deras liv skonades. 

Fransmännen led redan svår brist på mat och förnödenheter. Napoleon som insåg att han inte hade möjlighet att hålla krigsfångar med mat och bevakning lät avrätta omkring 3 000 fångar. Minnet av massakern sägs länge ha plågat honom och hans officerare, men de hävdade efteråt att de inte hade något val.

Kort därpå började pesten grassera i den franska hären. Många soldater dog medan de sjuka fick vård i kristna kloster. 

Återtåg till Egypten

Det var en svårt medtagen fransk styrka som 20 mars inledde belägringen av den gamla korsfararstaden Akko. Staden försvarades skickligt av en ökänd turkisk guvernör kallad ”Slaktaren” på grund av sin grymhet i strid.

Efter en lång rad stormningsförsök tvingades Napoleon ge upp och inleda ett förnedrande återtåg till Egypten, med en starkt decimerad armé. De soldater som var för svaga för att följa med lämnades kvar i sina sjuksängar. 

Napoleon försåg dem med varsin stark dos opium som de uppmanades att använda ifall de föll i fiendernas händer och riskerade att utsättas för tortyr och avrättning. Uppgifterna om hur många olyckliga män som hänvisades till detta öde varierar från ett fyrtiotal upp till femhundra.

Napoleon firades som segrare

Napoleon var mycket medveten om propagandans betydelse. Trots nederlaget vid Akko och förlusten av en tredjedel av sin armé gav han i förväg instruktioner om att ett ärofullt mottagande skulle ordnas i Kairo. 

När trupperna marscherade in i staden firades de som segrare med pukor och trumpeter och överöstes av hedersbetygelser av ledande egyptier som – än så länge – var angelägna om att hålla sig väl med ockupationsmakten.

Napoleon hade stora planer för hur Egypten skulle moderniseras.

© Jean-Léon Gérôme

Sista segern, i Abukir

Den 25 juli 1799 vann Napoleon sin sista seger i Egypten, mot en här bestående av turkar och mamluker som kommit sjövägen och landstigit i Abukir. Det turkiska hotet var för tillfället avvärjt. 

Ifall Napoleon nu hade kunnat få stöd och förstärkningar hemifrån hade det kanske varit möjligt för honom att konsolidera sin koloni. Men alarmerande nyheter från Europa fick honom att inse att projektet var dömt att misslyckas.

De allierade fienderna hade återtagit i princip alla områden som Frankrike erövrat i Europa och britterna kontrollerade hela Medelhavet. I Paris rådde politiskt kaos och rojalistiska krafter hotade att återinföra monarkin. 

Napoleon ansåg att han behövdes bättre hemma i Frankrike. Eftersom det inte fanns några möjligheter att evakuera hela den franska armén fattade han beslutet att i all hast, och i största hemlighet, lämna sina män åt sitt öde och skynda hem.

Övergav armén i Egypten

Tillsammans med några nära medarbetare avseglade han 23 augusti 1799 tillbaka till Frankrike där han efter en statskupp i november samma år utnämndes till förste konsul. Napoleon var nu i praktiken Frankrikes oinskränkte härskare. Fem år senare lät han kröna sig själv till kejsare.

I ett brev lämnade Napoleon instruktioner till general Jean-Baptiste Kléber att överta befälet över armén och regeringen i Egypten. Trots det svåra läget förmådde Klebér behålla greppet om kolonin ytterligare en tid. Han besegrade osmanerna i ett slag vid Heliopolis 20 mars 1800 och lyckades dessutom kuva ett nytt uppror i Kairo. 

Den 14 juni samma år knivhöggs general Klebér till döds av en syrisk attentatsman, och hans död innebar slutet för det franska väldet i Egypten.

I augusti 1801 tvingades de sorgliga resterna av den franska armén att kapitulera inför en brittisk-turkisk övermakt och de överlevande soldaterna fördes tillbaka till Europa på brittiska fartyg.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...