Med händerna på svärdet svärs nordiska frivilliga
in i Waffen-SS 1941. 

© Ullstein/All over Press

Nordiska frivilliga i nazisternas elitförband

Redan från början var Waffen-SS en ideologiskt rekryterad elitkår knuten till det tyska nazistpartiet. Men ledaren Heinrich Himmler hade också en vision om en multinationell folkarmé av frivilliga germaner, samlade under den nazistiska fanan.

22 december 2017 av Christian Aagaard

När den tyska krigsmaskinen rullade in i Polen den 1 september 1939 fungerade elitenheter ur Waffen-SS som spjutspets under invasionen. Då var denna specialstyrka inte särskilt känd utanför Nazityskland, men några år senare skulle den väcka skräck och förakt över hela kontinenten. 

De var både kompromisslösa på slagfälten och hänsynslösa mot civilbefolkningen bakom fronten. En halv miljon av dem var frivilliga från hela Europa.

Hitlers livvakt var del av SS

Ursprungligen var Schutzstaffel (SS) nazistpartiets egen soldatkår och en del av den utgjorde, under namnet Schutzstaffel der NSDAP, führern Adolf Hitlers egen personliga livvakt. När nazistpartiet kom till makten 1933 fick organisationen en explosiv tillväxt. 

Under sin höjdpunkt en bit in i andra världskriget hade Waffen-SS, den militära grenen av SS, omkring en miljon beväpnade män och de var därmed en viktig maktfaktor i Nazityskland.

Trots storleken och den snabba tillväxten ställdes hårda krav på de personer som antogs i kåren. Bland dessa kriterier fanns att blivande SS-soldater skulle ha så kallat ariskt blod, vara i utmärkt fysisk form och laglydiga medborgare utan straffregister. 

MER SPÄNNADE LÄSNING I ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV

Samma krav ställdes på de icke-tyskar som rekryterades till Waffen-SS. Exempelvis blev endast hälften av de 12 000 danskar som ansökte till kåren antagna.

Waffen-SS elitenhet

Antagningskraven ändrades dock markant allt eftersom kriget fortgick och stora förluster på slagfälten medförde att SS-ledarna inte kunde vara så kräsna om de ville fylla luckorna efter stupade soldater.

Till er början var dock Waffen-SS en elitenhet som bara de skickligaste soldaterna kunde förvänta sig att bli medlemmar av. De som blev det fick både en militär och en politisk skolning. SS-ledaren Himmler såg sina trupper som det allra främsta den nazistiska ideologin kunde frambringa.

Heinrich Himmler var chef för SS 1929–45.

© Bundesarchiv – 183-R99621

Heinrich Himmlers vision

”Jag har verkligen för avsikt att hämta germanskt blod i hela världen, att röva och stjäla det överallt där jag kan. Regementet bär inte namnet Germania för ingenting. Mitt mål är att det, senast inom två år, uteslutande ska bestå av icke-tyska germaner.”

Heinrich Himmlers ord ovan är hämtade från SS-ledarens dagboksanteckning i november 1938 och gäller en av de ursprungliga avdelningarna av SS. Citatet visar tydligt vilken vision Himmler hade för sin nazistiska elitenhet: en samlingsplats för frivilliga icketyskar ur germanska folkgrupper, som önskade delta i kampen för det storgermanska rike som var nazistpartiets vision.

Regiment Nordland och Westland

I kölvattnet av angreppet på Norge och Danmark den 9 april 1940 och det efterföljande blixtkriget mot Nazitysklands västeuropeiska grannar, bildades två nya regementen, kallade Nordland och Westland. Visionen var att frivilliga från de nyockuperade områdena skulle utgöra ryggraden i dessa nya enheter. Hösten 1940 samlades regementena Nordland, Westland och Germania i SS-division Wiking.

Nazistsympatisörer från hela Europa sökte sig till de Waffen-SS, men befälen var alltid tyska.

© Keystone/Getty

Waffen-SS hade vid det här laget utvecklats från führerns personliga livvakt till en multinationell germansk folkarmé. Himmler räknade med att det fanns ett gott rekryteringsunderlag till denna armé bland de 120 miljoner européer med germanskt blod som han ansåg existerade.

Ledningen för Waffen-SS insåg snabbt att det krävdes en mycket aktiv rekryteringsinsats om man skulle kunna fylla på regementena med frivilliga i tillräcklig omfattning. Därför etablerades en central rekryteringsenhet för att organisera verksamheten. Det konkreta värvningsarbetet i de ockuperade länderna utfördes dock mestadels av lokala nazister, som kände till de lokala förhållandena.

Antikommunism främsta argument

Rekryterarnas främsta argument, som blev särskilt aktuellt efter Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen sommaren 1941, var att de som lät sig värvas som soldater i Waffen-SS skulle få chans att bekämpa den ondskefulla kommunismen. Striden handlade inte om tysk imperialism utan om en alleuropeisk kulturkamp mot barbariet i öster. Rädslan för kommunismen var vid den här tiden, efter Stalins terrorpolitik under 1930-talet, utbredd över hela kontinenten.

SS rekryterade frivilliga genom att anspela på kampen mot Sovjet.

Antikommunismen var en gemensam nämnare för många européer och användes av tyskarna för att rekrytera män till tysk krigstjänst. Kampen för att rädda Europa undan den röda faran användes som huvudargument i värvningskampanjerna ända fram till krigsslutet.

En halv miljon frivilliga i SS

Det upprättades aldrig några kompletta Waffen-SS-regementen med enbart icke-tyska frivilliga. Regementena Nordland och Westland bestod aldrig av mer än 40 procent utlänningar. Resten var tyskar. Men det betyder inte att rekryterarna misslyckades. 

Även om man inte uppfyllde Himmlers vision så sökte sig ett ansenligt antal frivilliga till Waffen-SS. Omkring 50 000 holländare, 40 000 belgare, 20 000 fransmän, 6 000 danskar, lika många norrmän, 1 000 finländare och cirka 200 svenskar gick under de nazistiska fanorna för att strida för den storgermanska visionen. 

De frivilliga icke-tyskarna var så många att man på östfronten kunde upprätta speciella nationella enheter som Frikorps Danmark och Norska legionen. Därtill kom ett stort antal östeuropeiska frivilliga. När kriget var över hade mer än en halv miljon frivilliga från de tyskbesatta eller neutrala länderna i Europa stridit i tysk uniform på östfronten.

SS-förband på östfronten

Från tysk sida var man väl medveten om att man inte borde sätta in de frivilliga styrkorna mot de västallierade om man ville få maximalt utbyte av deras insats. Det hade varit problematiskt att skicka frivilliga att strida mot soldater från nationer som de kände en kulturell samhörighet med. 

De allra flesta av de utländska soldaterna i Waffen-SS var dock eniga om att det största hotet mot deras hemländer utgjordes av Sovjetunionen och de deltog därför gärna i kriget på östfronten.

För de finländska frivilliga fanns det till och med ett hemligt avtal mellan den tyska och den finska regeringen. Finland, som led nederlag i vinterkriget 1939–40, gick med på tysk sida i fortsättningskriget 1941, men landets regering tillät även frivilliga att söka tjänst hos Waffen-SS. Det skedde dock på ett villkor – de frivilliga finländarna fick bara sättas in på östfronten och aldrig mot de västallierade.

SS specialförband på skidor var aktiva längs finska gränsen.

© Bundesarchiv

Att de utländska soldaterna fick strida på samma villkor som sina tyska kollegor kan man tydligt se i många av de fruktansvärda stridsskildringar som de förde med sig hem. Ett sådant exempel är den danske Waffen-SS-soldaten Georg Rasmussen, som kämpade i Kaukasus tillsammans med andra danskar och norrmän. 

SS-skijäger Kompanie Norge

I den motsatta änden av den gigantiska östfronten kämpade norska specialstyrkor från 1943 på den finsk-ryska fronten. Kriget i det finska vinterlandskapet krävde insatser från erfarna skidlöpare, något som många av de frivilliga norrmännen var. SS-Skijäger Kompanie Norge upprättades därför som en specialenhet för rekognoseringsuppdrag längs den långa frontlinjen.

De utmärkte sig i hårda strider ända fram till det tyska tillbakadragandet från Finland hösten 1944. Därefter omvandlades skidkompaniet till en enhet underställd den tyska säkerhetspolisen och stred för den under resten av kriget.

Krigsförbrytelser på östfronten

Waffen-SS blev under andra världskriget ökänt för sin medverkan i många krigsförbrytelser. Det är tämligen säkert att flera icke-tyska frivilliga deltog även i dessa övergrepp på civila och krigsfångar. Helt klart är att de var medvetna om vad som pågick eftersom de tjänstgjorde på samma platser och under samma villkor som de tyska soldaterna.

Bland uppgifterna fanns vakttjänst i fång- och koncentrationsläger. Ibland samarbetade de med tyska insatsgrupper som utförde massavrättningar av judar och andra bakom fronten. SS-Wachtbatallion Norwegen blev beryktad för sitt arbete i de norska koncentrationslägren.

SS-trupper griper judiska motståndskämpar under upproret i Warszawas ghetto.

© Universal History Archive/Getty

Josef Mengele i SS-division Wiking

Men även vid fronten blev frivilliga SS-soldater vittnen till omfattande krigsförbrytelser. Den danske soldaten Georg Rasmussen skriver bland annat om sina minnen av hur obeväpnade ryska krigsfångar avrättades. 

”Jag minns inte om de var 35 eller 55. De påstod att de kommit bort från sina egna, men vår löjtnant gav order om att de alla skulle skjutas. Det fanns en nygrävd grop på platsen som de tvingades ner i innan de sköts allesammans.” Den typen av händelser var vanliga på östfronten.

Många av de nordiska frivilliga stötte också, om än omedvetet, ihop med en av de mest ökända krigsförbrytarna – Josef Mengele. 

Den tyske läkaren, som efter kriget dömdes i sin frånvaro för att bland annat ha genomfört medicinska experiment på koncentrationslägerfångar, tjänstgjorde som fältläkare i SS-division Wiking under 1942. Efter en skottskada förflyttades Mengele till Auschwitz där han senare skulle bli ökänd som Dödsängeln.

Norska Waffen-SS-soldater som stred på östfronten i Nordlandregementet 1942.

© Keystone/Getty

Nordiska SS-män inför rätta

Till skillnad från Mengele, som efter kriget lyckades fly till Sydamerika, ställdes många nordiska SS-soldater inför rätta när de återvände till sina hemländer.

Efter det tyska nederlaget i maj 1945 hade de frivilliga i Waffen-SS ofta inget annat val än att resa hem till samhällen där de föraktades som kollaboratörer. De hade kämpat på den förlorande sidan och hade inte längre något skydd från sina tidigare överordnade.

För de norska och danska frivilliga hade situationen förändrats totalt. När de anslöt sig till Waffen-SS hade det varit fullt lagligt i deras tyskockuperade hemländer. Nu hade nya regeringar tagit makten och nya lagar gällde. SS-soldaterna kunde räkna med att bli straffade för sina krigsinsatser på tysk sida.

Både i Norge och Danmark stiftades nya lagar som gällde retroaktivt och gjorde det till ett brott att delta i tysk krigstjänst. Omkring 3 300 danskar och 4 800 norrmän dömdes som landsförrädare eftersom de ingått i Waffen-SS.

Deras befriade hemländer såg nu till att straffa de landsmän som deltagit i den tyska krigsmaskinens framfart i Europa och orsakat miljoner dödsoffer.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...