Nationalgardet stred för Pariskommunen tillsammans med vanliga stadsbor. 

© AKG/Scanpix

Pariskommunen krossades brutalt

I mars 1871 gjorde invånarna i Paris uppror och försökte skapa ett nytt samhälle. Men Frankrikes regering var fast besluten att slå ner revolten och återställa ordningen. Två månader senare krossades Pariskommunen i ett veckolångt blodbad.

6 oktober 2017 av Axel Andersson

Tidigt på morgonen den 18 mars 1871 började Frankrikes armé röra sig in mot Paris. Nu skulle kanonerna som tillhörde Paris bångstyriga hemvärn – nationalgardet – tas i beslag. 

Befälhavaren, general Susbielle, marscherade mot Montmartres höjder med två brigader och lyckades överrumpla några morgontrötta milismän som stod utplacerade som vakter.

Likadana scener utspelade sig runt om i staden. Snart kunde regeringen dela ut plakat och kommunikéer som tryckts i förväg, där det stod att lag och ordning hade återställts.

Under morgontimmarna spreds ryktet som en löpeld – armén hade kommit för att kuva staden. Ilskan var större än rädslan. Genom insamlingar hade Parisborna själva betalat för gardets kanoner. Därför vägrade de att lämna dem ifrån sig nu.

Soldater bytte sida

Enligt ögonvittnet Prosper-Olivier Lissagaray var det kvinnorna som agerade först. Soldaterna överöstes med frågor och protester. Nationalgardets medlemmar samlades på olika ställen i staden och började snart röra sig mot regeringsstyrkorna. 

De upptäckte till sin förvåning att många av soldaterna vände på gevären så att kolven pekade upp i luften och hälsade nationalgardisterna med glada tillrop.

En av regeringens generaler blev omringad med sina styrkor i de medeltida kvarteren Le Marais. Förgäves gav han order om eld, i stället arresterades han av sina egna män.

FÅ ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV – KLICKA HÄR!

General Subsielles stora styrka uppe vid Montmartre krympte till en liten spillra av regeringstrogna som flydde hals över huvud. Inom loppet av några timmar hade regeringens styrkor antingen deserterat eller tvingats dra sig tillbaka. Paris hade upplevt en lika förvirrad som historisk maktkamp. Detta blev startskottet för den kortlivade Pariskommunen.

Fransk-tyska kriget en katastrof

Bakgrunden till den dramatiska revolten låg i det fransk-tyska kriget som utkämpats året innan, 1870. Kriget hade blivit en katastrof. Efter bara några månader hade Preussen och dess bundsförvanter trängt ända fram till Paris. Frankrike gav upp och kejsaren Napoleon III tvingades abdikera. Nederlaget utlöste en våg av oroligheter. 

Det hade visserligen gått mer än 80 år sedan franska revolutionen 1789, men de gamla idealen om frihet och jämlikhet levde vidare – inte minst bland arbetarna i Frankrikes storstäder.

Franskt kavalleri stormar fram i slaget vid Gravelotte 1870. Såväl slaget som hela fransk-tyska kriget blev en övertygande seger för Preussen. 

© Bridgeman/IBL

Månaderna efter kriget blev läget allt mer spänt. Huvudstadens befolkning fruktade att de skulle tvingas betala notan för det misslyckade kriget mot tyskarna. Stora mängder vapen var fortfarande i omlopp i Paris där radikala idéer och upprörda känslor kom staden att likna en krutdurk som hotade att explodera när som helst.

Huruvida Frankrike skulle bli republik eller monarki var också en öppen fråga. I väntan på en lösning valdes Adolphe Thiers till regeringschef med stora maktbefogenheter. Thiers var 73 år och en riktig veteran i fransk politik. Han var fast besluten att slå ner alla upprorsförsök och återställa ordningen.

Övergav Paris

Den 18 mars slog Paris befolkning tillbaka arméns försök att beslagta stadens kanoner. Adolphe Thiers beordrade då att Paris skulle överges. Allt som tillhörde regeringen skulle flyttas, för att inte falla i nationalgardets händer. Thiers plan var att samla sina styrkor och sedan ta tillbaka staden.

I början av april belägrades Paris på nytt, denna gång av lojala franska trupper. Nationalgardet var visserligen starkare än den reguljära armén, men upprorsmännen gjorde bara ett halvhjärtat försök att bryta inringningen. De hade nämligen andra saker att tänka på – de försökte bilda en regering.

Pariskommunen anordnade val

Upprorsmakarna i huvudstaden kallade sitt styre Pariskommunen. De olika politiska grupperna hjälptes åt att ordna demokratiska val i Paris. De hoppades att resten av landet sedan skulle följa huvudstadens exempel och resa sig mot makten och överheten. Målet var att Frankrike skulle bli en samling självstyrande kommuner.

I slutändan röstade bara 56 procent av stadens invånare i valet den 26 mars. De folkvalda representanterna visade sig mindre radikala än vad många av upprorsledarna hoppats. 

Att staden mer eller mindre spontant lyckades arrangera något så komplicerat som ett val bara en dryg vecka efter regeringens reträtt var dock en imponerande bedrift.

Nationalgardet med kanon vid barrikaden på Place Vendome i centrala Paris.

© Hulton Archive/Getty/All over Press

Slog järnring runt staden

Thiers svar blev att slå en järnring runt Paris. Han bad också tyskarna att släppa franska krigsfångar som kunde hjälpa till att krossa upproret. Thiers regering var nu allierad med den forna fienden. Parisborna bombarderades av sina landsmän och inbördeskriget var ett faktum. 

Revolutionärerna försökte samtidigt förverkliga en politik som gynnade de fattigaste i samhället. Bland annat tog man beslut om begränsade arbetstider och lät arbetarna ta över fabriker som stadens borgare övergivit.

Samtidigt kämpade de mot kyrkans makt och för kvinnans frigörelse. En giljotin brändes symboliskt för att markera ett slut på omänskliga bestraffningar. Napoleon Bonapartes segerpelare på Place Vendôme revs också för att visa att kommunen var mot militarism och nationalism.

Flera av de viktigaste ledarna inom kommunen var för övrigt utlänningar, som ungraren Léo Frankel, och ryskan Élisabeth Dmitrieff.

På eftermiddagen den 21 maj lyckades regeringens trupper till slut ta sig in i staden söder om den stora parken Bois de Boulogne. Pariskommunens ledare hade just då samlats för en välgörenhetskonsert på slottet Louvren. De beordrade genast stadsborna att ta till vapen och försvara barrikaderna.

Självstyrande kvarter

Men det skulle snart visa sig att det knappt två månader långa experimentet led mot sitt slut. Stadens kvarter var i princip självstyrande. Denna småskaliga struktur hade gett kommunen stark folklig förankring. Men ur militär synvinkel blev staden sårbar. Försöken att organisera reguljära styrkor misslyckades och kvarteren försvarade sig vart och ett för sig.

Däremot saknades inte kompetenta officerare. Överbefälhavare var Jaroslaw Dabrowski, en polsk general som emigrerat till Frankrike. En annan av ledarna, Gustave Paul Cluseret, hade tidigare deltagit i amerikanska inbördeskriget på nordstaternas sida och utsetts till brigadgeneral. 

När upproret slogs ner stupade Dabrowski på barrikaderna, medan Cluseret lyckades fly till Schweiz. Regeringstrupperna hade inga större problem att erövra de förmögna kvarteren i stadens västra delar, där stödet för kommunen var svagast.

Minst 20000 personer tros ha omkommit när upproret i Paris slogs ner i slutet av maj 1871.

© Erich Lessing / IBL

Sista barrikaden föll den 28 maj

På kvällen den 24 maj kontrollerade de mer än halva staden. I arbetarkvarteren längre österut fortsatte däremot striderna. Den 27 maj återstod endast några mindre motståndsfickor i stadsdelarna Belleville och Ménilmontant. Den röda flaggan halades från stadshuset. 

Sent på eftermiddagen den 28 maj föll den sista barrikaden. Regeringsstyrkornas befälhavare sände ut ett meddelande: ”Armén har kommit för att rädda er. Paris är befriat!”

För de tusentals män och kvinnor som stridit för Pariskommunen innebar dock befrielsen ingen räddning. I stället inledde armén genast hämndaktioner och massavrättningar. 

Striderna på Paris gator har gått till historien som ”den blodiga veckan”. Regeringstrupperna avrättade summariskt och hänsynslöst många av sina fångar. Offren har uppskattats till fler än 20 000.

Arkebuseringarna utfördes i en nästan industriell skala runt om i staden. I de efterföljande rättegångarna dömdes också flera tusen till landsförvisning, främst till den franska kolonin Nya Kaledonien i Stilla havet.

24 maj 1871 avrättades flera personer som hållits fångna av revoltörerna i Paris. Tusentals kommunarder arkebuserades också av regeringstrupperna. 

© Universal History Archive/Getty/All over Press

Fick stor betydelse

Pariskommunen fick stor historisk betydelse. Staden som tog sitt öde i egna händer blev en inspirationskälla för många radikala rörelser. Dess helröda flagga blev till exempel en av socialismens starkaste symboler.

Röda fanor hade visserligen använts sporadiskt av revolutionärer sedan franska revolutionen, men det var först efter upproret 1871 som flaggan slog igenom på allvar.

Ett par månader efter nederlaget skrev också den franske revolutionären Eugène Pottier texten till Internationalen, som blev en av arbetarrörelsens mest kända kampsånger.

Även kommunismens främste ideolog, filosofen Karl Marx, tog intryck av händelserna och ansåg att Pariskommunens styre var en förebild för framtida revolutioner.

Påverkade ryska kommunister

Kommunens fall gjorde också starkt intryck på kommunisterna i Ryssland. Efter revolutionen 1917 var Lenin och Trotskij fast beslutna att inte förlora makten på samma sätt som invånarna i Paris hade gjort. De tvekade inte att ta till fruktansvärda medel under det ryska inbördeskriget 1917–21 för att försvara sin regim.

I Paris syns fortfarande spåren av händelserna 1871. Vid kyrkogården Père Lachaise finns till exempel en mur där fler än hundra upprorsmän sköts till döds under den blodiga veckans sista dag. Där samlas anhängare till Pariskommunen varje år för att hedra minnet av upproret och dess offer.

Fakta: Pariskommunens reformer

Pariskommunens ledare drev igenom en rad reformer, som dock avskaffades när den franska regeringen återtog makten i huvudstaden.

Skilsmässa mellan kyrka och stat, fri undervisning i skolorna, maxhyror för bostäder, förbud mot nattarbete på bagerierna och återlämning av pantsatta föremål.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...