Clara Zetkin leder den tyska riksdagen. Hon syns i stolen uppe till höger.

© Interfoto / IBL

Revolutionären som skapade kvinnodagen

Bakom den internationella kvinnodagen ligger en revolutionär tysk socialist. Clara Zetkin kämpade hela sitt liv för kvinnornas inflytande, i arbetarrörelsen och i samhället. In i det sista stod hon upp mot nazisterna i den tyska riksdagen.

7 mars 2017 av Magnus Västerbro

Hon var nästan blind, allvarligt sjuk och så svag att hon knappt kunde gå. Ändå gick den åldrande riksdagsledamoten och kvinnosakskämpen Clara Zetkin på eftermiddagen den 30 augusti 1932 långsamt uppför trapporna till talarstolen i den tyska riksdagen, för att en sista gång mana till kamp mot fascismen – och för en proletär revolution.

Utanför riksdagshuset hade nazisterna samlats och sjöng sina ramsor. De hade vunnit stora framgångar i det nyss avslutade valet och var på väg att träda fram som riksdagens dominerande parti, trots att de inte hade egen majoritet. 

Det var istället andra grupper, ledda av landets president Paul von Hindenburg, som höll på att bana väg för nazisterna som man in i det sista hade trott sig kunna kontrollera. Men Clara Zetkin såg tydligt faran som närmade sig och med sina sista krafter höjde hon sin röst.

Varnade för den nazistiska faran

Väl uppe i talarstolen torkade hon sig om sin svettiga panna och drack flera klunkar vatten. Med darrande händer lyfte och ringde hon sedan i den klocka talmannen hade till sitt förfogande. Med ostadig röst, som ändå hördes i hela plenisalen, ropade hon:

”Det är en regel i detta hus att den äldsta sittande medlemmen ska inleda varje ny session. Jag föddes den 5 juli år 1857. Finns det någon äldre?”

Ingen svarade.

”Då förklarar jag denna session inledd!” ropade Clara Zetkin.

Och sedan började hon tala. I det som skulle bli hennes sista politiska framträdande varnade hon för den nazistiska faran, och för von Hindenburgs politik som banade väg för den. 

Affisch från den första kvinnodagen som firades den 8 mars 1914.

Uppmanade till revolution

Hon manade riksdagen att ställa presidenten inför riksrätt för att ha brutit mot den tyska konstitutionen, och hon uppmanade alla ledamöter att inse att riksdagen hade tagits över av reaktionära krafter - av storkapitalet och militären. 

Därmed återstår bara en väg, förklarade Zetkin. Den stora, arbetande massan måste mobilisera sig, göra motstånd och ta makten i samhället med våld.

”Jag öppnar denna riksdag i enlighet med min plikt som dess äldsta ledamot”, sa hon som avslutning. ”Men trots mitt nuvarande tillstånd hoppas jag att jag också en dag kan få vara med om att öppna den första kongressen för ett sovjetiskt Tyskland!”

Så lämnade Clara Zetkin sakta talarstolen. Enligt de flesta rapporter om vad som skedde härnäst var det bara kommunisterna i församlingen som jublade över talet. Men en amerikansk reporter skrev att han tydligt såg hur även många av nazisterna i församlingen applåderade. Inte för Zetkins åsikters skull, utan av respekt för hennes fysiska mod och starka övertygelse.

Två män hjälpte henne till hennes plats. Båda två skakade samtidigt sina nävar mot nazisterna i församlingen. Nazisterna svarade med att lyckligt sjunga en tysk marschvisa.

Snart därefter valdes nazisten Hermann Göring till riksdagens nya talman. Året därpå valde samma församling Adolf Hitler till rikskansler och det tredje rikets diktatur var ett faktum.

Idéer från Napoleontiden

Vid det laget hade det gått 76 år sedan Clara Zetkin föddes i den lilla byn Wiederlay, strax söder om Leipzig i sydöstra Tyskland.

Hon var det äldsta barnet till en skollärare vid namn Gottfried Eissner och hans hustru Josefin. Som liten visade hon tydlig läsbegåvning. Starka intryck tog hon av de ekonomiska svårigheterna i regionen hon levde i.

Den framväxande kapitalismen, med sina allt större fabriker, förstörde möjligheterna att försörja sig för många som tidigare utfört textilarbete i hemmen.

Clara Zetkin blev en symbol för jämställdhet i det kommunistiska Östtyskland och blev bland anat motiv på frimärken.

Hon påverkades också av sin mor, som var en tidig aktivist i den liberala kvinnorättsrörelsen, samt av litteratur som hennes morfar lämnat efter sig. Han hade varit officer i Napoleons armé och hans böcker berättade om den franska revolutionens radikala idéer, som den unga Clara Eissner tog till sig.

I början av 1870-talet flyttade familjen till Leipzig. Clara skrevs in på ett folkskoleseminarium för kvinnor, där hon utmärkte sig som mönsterelev – ”ett slags liten paradhäst”, som hon själv uttryckte det.

Men hon började snart tvivla på att den borgerliga kvinnorörelsen skulle kunna hjälpa den stora massan av kvinnor och sökte sig istället till socialistiska idéer.

Socialist i exil

Året då hon blev färdig med sin lärarexamen, 1878, blev dramatiskt. Hon blev medlem i det socialdemokratiska arbetarpartiet, vilket förfärade hennes mor.

Sedan träffade hon mannen som skulle bli far till hennes två barn, och vars efternamn hon tog trots att de aldrig gifte sig – Ossip Zetkin. Samma år förbjöds det socialdemokratiska partiet och paret Zetkin gick i exil.

Efter ett par kringflackande år hamnade Clara Zetkin i Paris. Där levde hon och Ossip ett hårt liv där de knappt hade mat för dagen.

Men de var aktiva i den internationella arbetarrörelse som precis höll på att formas, och tjänade även en del pengar på översättningar och andra skrifter. 1883 och 1885 föddes sönerna Maxim och Kostja. Bara några år senare, 1889, slog tragedin till – Ossip blev sjuk i tuberkulos och dog.

Året därpå, efter att förbudet mot de socialistiska organisationerna hade hävts, återvände Clara Zetkin till Tyskland. Trots att hennes åsikter var radikala även för stora delar av arbetarrörelsen fick hon en nyckelroll som redaktör för kvinnorörelsens tidning, Die Gleichheit, ”Jämlikheten”.

Krävde arbete till kvinnor

Grundläggande för hennes tankar var kampen för kvinnors frigörelse genom marxistiska reformer av samhället. Bara på det sättet kunde sann jämställdhet uppnås, menade hon. Men på vägen mot detta utopiska framtida samhälle arbetade hon även för en rad konkreta frågor – lika lön, kvinnlig rösträtt och offentlig barnomsorg.

Clara Zetkin (till vänster) på väg till socialdemokraternas partikongress 1910 arm i arm med Rosa Luxemburg.

”Liksom mannen är underkuvad kapitalisten är kvinnan underkuvad mannen; och hon kommer att förbli underkuvad om hon fortsätter att vara ekonomiskt beroende. Arbete är grundförutsättningen för kvinnans ekonomiska självständighet”, förklarade hon i ett tal.

Det var år 1910, då hon som ledamot i den socialistiska Andra internationalen deltog i en konferens i Köpenhamn, som Clara Zetkin lanserade något som skulle få stor spridning – firandet av en särskild dag för att uppmärksamma kvinnors kamp för rösträtt och jämlikhet. Den internationella kvinnodagen högtidlighålls än i dag över hela världen, numera den 8 mars varje år.

Under den kommande tiden radikaliserades Clara Zetkin ytterligare. Under första världskriget förfärades hon över hur arbetarrörelsen slöt upp bakom kriget, och använde sin position som redaktör för att istället agitera för fred.

Det ledde till att hon fick sparken och även greps som landsförrädare. Väl ute ur fängelset tog hon på allvar steget över till den revolutionära kommunismen.

Vän med Lenin

Under 1920-talet tillbringade Zetkin långa perioder i Sovjetunionen. Efter vännen Vladimir Lenins död, då Josef Stalin tog över makten, isolerades hon allt mer.

Även om hon i princip opponerade sig mot Stalins metoder tog hon aldrig avstånd från utvecklingen i Sovjetunionen, som hon ända till slutet såg som en positiv kraft i världen.

Det omtalade tal som hon höll då den tyska riksdagen öppnade i augusti år 1932 var hennes sista offentliga insats. Den 20 juni år 1933, ett halvår efter att Adolf Hitler tagit makten i Tyskland, avled Clara Zetkin.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...