Rikard Lejonhjärta.

© Bridgeman/IBL

Rikard Lejonhjärta – brutal men hyllad

Redan som tonåring var Rikard Lejonhjärta berömd över hela Europa som en osedvanligt modig riddare – en man med ett lejons hjärta. År 1189 hoppades det kristna Europa att han skulle erövra Jerusalem från muslimerna. Men det visade sig snart att han hade fler fiender.

17 januari 2018 av Bo Eriksson

Sedan två år var Akko belägrad av kristna trupper. Inne i hamnstaden fanns tusentals beväpnade muslimska soldater. Dödläget gyn­nade de instängda eftersom den kristna hären i sin tur omringades av sultanen Saladins stora armé som svälte ut belägrarna och gjorde sporadiska anfall mot de alltmer utmattade korsriddarna.

I månader hade de europeiska krigarna väntat på att Rikard Lejonhjärta skulle komma med nytt krigsfolk och materiel. Englands nykrönte kung sågs som de kristnas hopp om att återta Jerusalem från Saladin och krossa de otrogna. Frågan var bara hur länge till de kristna trupperna skulle orka hålla stånd mot anfallen och hungern.

Rikard I till undsättning

Den 8 juni år 1191 fylldes horisonten av stora segel. Var det sant? Var det verkligen
kung Rikards flotta? De som orkade stod upp och jublade. Man gjorde tecken åt de ankommande 160 skeppen och sträckte vapnen i luften.

Kung Rikard, kung Rikard, skallade ropen medan Akkos muslimska invånare samlades på murarna, nyfikna och oroliga över vad som pågick bland ”frankerna”.

MER SPÄNNANDE LÄSNING I ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV

Med sig hade den mytomspunne kungen en hel här av korsriddare, proviant och utrustning. Det tog sin tid att segla in skeppen och dagen gick över i sen eftermiddag. Fartygen sänkte sina segel och tusentals åror slog i vattnet när flottan närmade sig land. Från skeppen hördes trumpetsignaler och på de många hundratals fanor som slog i vinden syntes tre leoparder – kung Rikards heraldiska vapen.

En procession av sårade krigare i trasiga kläder drog sig mot hamnen och skeppen. En grupp av förnäma kvinnor anslöt sig för att tillsammans med krigsbefälen och korsriddarna ta emot den lysande huvudgästen. Man tände facklor och bar ut dadlar och vin.

I Rikards följe under marschen mot Jerusalem ingick både krigare och en grupp förnäma kvinnor.

© Bridgeman/IBL

Lejonhjärta för mod i strid

Det första skeppet lade till och på stranden kom han – Rikard I, senare känd som Rikard Lejonhjärta. Namnet fick han tack vare det mod han visat i strid. Ryktet talade sanning: han var lång, kraftigt byggd och bar ett gulrött skägg som blänkte som guld i fackelskenet. Han möttes av ett lättat jubel och öronbedövande hurrarop från tusentals åskådare.

För första gången på två år kände soldaterna hur hoppet återvände om att de skulle kunna besegra "de otrogna" och åter få vandra i Jerusalems trånga gränder. Med den engelske kungen som ledare för tusentals korsriddare skulle fienden äntligen slås ner till siste man – Jesus skulle besegra Muhammed.

Ätten Plantagenet

Vem var han, denne kung med ett lejons hjärta som blivit legendarisk i sin egen tid? Rikard föddes 8 september 1157 och var son till den engelske kungen Henrik II och Eleonora av Akvitanien (dagens sydvästra Frankrike). Fadern hörde till ätten Plantagenet med anor tillbaka till normanderna och vikingarna.

Rikard hade flera hel- och halvsyskon och nära släktingar på båda sidor om Engelska kanalen eftersom hans mor först hade varit drottning av Frankrike. Den franske kungen hade, missnöjd med att han inte fick en manlig tronarvinge, skilt sig från henne då hon fött två döttrar.

Eleonora av Akvitanien

Eleonora gifte då om sig med Henrik II och blev drottning av England. Med sin nye man fick hon åtta barn, men bara fyra överlevde småbarnsåren: Henrik den yngre, Rikard, Geoffrey och Johan. Henrik den yngre var äldst i syskonskaran och därmed tronföljare. Johan var yngst och hamnade i skuggan av sina dominerande bröder.

Rikard växte upp med vetskapen att hans äldre bror skulle ärva tronen. Det var inget han till en början brydde sig nämnvärt om. Medan Henrik den yngre skolades i tråkig administration och statsförvaltning sadlade Rikard sin häst och gjorde riddarna sällskap.

Rikard Lejonhjärtas mor Eleonora av Akvitanien. Akvitanien är dagens sydvästra Frankrike.

© Bridgeman/IBL

Eleonora gick emot Henrik II

Redan som ung drogs han till det farliga och äventyrliga riddarlivet. Av de vapenbärande ädlingarna lärde han sig hantera både svärd och spjut och rida till strid. Han drömde om krig.

Drömmen gick i uppfyllelse, men inte på det sätt han hade hoppats. År 1173 utbröt krig mellan England och Frankrike. Eleonora ställde sig dock inte vid sin makes sida utan tog öppen ställning för den franske kungen Ludvig VII. En möjlig orsak till hennes handlande var att Henrik II levde öppet med sin älskarinna.

Eleonora såg till att hennes söner följde hennes exempel och drog sig undan till Akvitanien. Sedan gjorde sönerna uppror mot fadern. De ville avsätta honom och placera Henrik den yngre på den engelska tronen.

Geoffry anföll Rikard

Henrik II vann kriget och fängslade sin maka för förräderiet men benådade sönerna. Rikard tog då över styret av Akvitanien där han tvingades slå ner flera adelsuppror. Han var grym och hänsynslös men hyllades av många som en riktig ledare och förstklassig krigare.

Men trots att Henrik II benådat sina upproriska söner hade de inte försonats. Rikard var mycket fäst vid sin mor och bröderna hade olösta inbördes tvister om landområden och inflytande. På sommaren 1183 bröt därför ett nytt uppror ut: Geoffrey attackerade Akvitanien och sin bror Rikard.

Återigen fick Henrik II rycka ut för att mäkla fred mellan sina söner. Han försökte få sönerna att lägga ner sina vapen men blev själv angripen av sonen Henrik den yngres bågskyttar när han närmade sig dennes slott i Limoges i centrala Frankrike.

Bara Rikard och Johan kvar

Läget var mycket allvarligt och inbördeskriget så gott som ett faktum när plötsligt unge Henrik blev sjuk och dog. Året efter dog dessutom Geoffrey. Av de fyra sönerna fanns bara två kvar: Rikard och Johan. Eftersom Rikard var den äldre blev han engelsk tronarvinge.

Den engelske kungen Henrik II och hans son Rikard Lejonhjärta. Mellan dem sticker Henrik den yngre – Rikards äldre bror – fram.

© SPL/IBL

Då uppstod nästa konflikt, denna gång mellan Rikard och Henrik II. Den började med att Henrik II ville ge Akvitanien till sin yngsta son, Johan, och Rikard protesterade – förstås. Akvitanien var hans och hade tillhört modern Eleonora. När sedan Henrik sa upp sina feodala band till den franske kungen Filip II, såg Rikard en chans att manövrera bort fadern.

Rikard I blir kung

I konflikten mellan den engelske kungen, hans far, och den franske monarken ställde sig Rikard på Filips sida. Rikard och den unge franske kungen hade dessutom funnit varandra på ett personligt plan som kan ha påverkat hans ställningstagande.

År 1189 bröt ett nytt krig ut där bland andra Henrik II stupade. Rikard blev nu kung Rikard I Lejonhjärta. En av hans första åtgärder var att befria modern ur hennes fångenskap. Därefter kunde han krönas i Westminster Abbey i London den 3 september 1189.

Pogrom efter kröningen

I samband med insättningen som regent inträffade en olycklig incident som utlöste en blodig våldsspiral. Rikard Lejonhjärta hade förbjudit judar att närvara under själva kröningen. Men några prominenta judiska personer ville ändå uppvakta kungen med presenter. De möttes av hån och förakt. Det påstås att man slet av de välbärgade judarna deras kläder, slog dem och kastade ut dem på gatan igen.

Inne i staden spreds snabbt ett rykte att kung Rikard låtit gå ut med en uppmaning att mörda judar. Kung Rikards förbud, incidenten vid kröningen och den påstådda misshandeln utlöste en pogrom mot landets judar.

Ett annat slags krig pågick i öst. Sedan år 1187 tillhörde Jerusalem sultanen Saladin. Det betydde att kristenhetens huvudstad och heliga grav, enligt de kristnas sätt att se på saken, låg i de otrognas händer. Rikard hade redan innan han blev kung ”tagit korset”, det vill säga lovat att han skulle delta i ett korståg för att befria den heliga staden.

Rikard Lejonhjärta i rustning under tredje korståget.

Korståg med Fredrik Barbarossa

Tillsammans med den franske kungen Filip och den tyske kejsaren Fredrik Barbarossa ägnade Rikard Lejonhjärta vintern 1189 åt att finansiera korståget. Medan Rikard och Filip möttes i Vézelay på sommaren 1190 drog Fredrik Barbarossa iväg på sitt eget korståg. Han dog dock i en drunknings­olycka i Anatolien på väg till det heliga landet.

Rikards och Filips arméer valde sjövägen. I september anlände deras flotta till Messina på Sicilien, där Rikards syster Johanna satt fängslad. Hon var änka efter öns förre kung och Rikard lyckades nu få henne frigiven.

Sedan korsfararna lämnat Sicilien råkade de ut för en storm som förde större delen av flottan till Cypern. Rikard lät sina män erövra ön och sålde den sedan till Tempelriddarorden. De sålde i sin tur Cypern till den avsatte kungen av Jerusalem, Guy av Lusignan, som anlände till ön hösten 1191.

Till det belägrade Akko

Guy informerade även kung Rikard om det dåliga läget vid Akko. Rikard började noga planera landstigningen vid den belägrade staden. Först sände han sin maka, sin syster och andra kvinnor vid hovet i förväg. 

De anlände en vecka tidigare och kunde ge de hårt pressade belägrarna hopp om att stora förstärkningar var på väg. Rikards mål var att göra en oförglömlig entré i det heliga landet som skulle ingjuta nytt hopp i de orkeslösa soldaterna och skrämma slag på muslimerna inne i hamnstaden.

Katapulter och grekisk eld

Med sig på skeppen hade Rikard mater­iel för att sätta samman katapulter och slungor. När allt var klart och dåtidens krigsmaskiner stod på sina strategiska platser lät han signalen gå. Tunga stenar slog mot murar och torn så att gruset och dammet yrde.

Medan de civila tog skydd under de kristnas bombardemang kontrade de muslimska soldaterna med grekisk eld, en blandning av kemikalier som användes som ett effektivt brandstridsmedel.

Kung Rikard I Lejonhjärta i strid under det tredje korståget.

© Bridgeman/IBL

Men korsriddarna höll sig undan och inväntade tålmodigt stenarnas verkan på både försvarsmurar och krigsmoralen hos de instängda soldaterna. Sedan ett av stadens torn raserats hissade Akkos befäl vit flagg. Kung Rikard hade lyckats med att inta den viktiga hamnstaden och ryktet om hans bragd spreds i Europa.

I konflikt med kung Filip

Rikard hamnade så småningom i konflikt med kung Filip. Anledningen var pengar och ledarskap. Rikard hade investerat mer pengar i korstågsprojektet och såg sig därför själv som given ledare av korståget medan Filip tyckte att de skulle dela på äran. Grälen ersatte deras tidigare vänskap med misstänksamhet. 

När Filip under belägringen drabbades av en okänd sjukdom som gjorde att han tappade allt sitt hår och sina naglar anklagade han Rikard för att ha förgiftat honom. Sjuk och trött på sin ungdomskamrat reste Filip hem.

Rikard kom också på kant med en annan härförare: Leopold av Österrike. En av de engelska riddarna hade på direkt order av Rikard slitit ner en fana som Leopold burit vid intåget i staden och låtit sätta upp på stadsmuren. Den bördsstolte österrikaren kunde inte förlåta skymfen och reste genast hem.

Fred med Saladin

Innan Rikard tågade söderut lät han avrätta 2 600 krigsfångar från Akko som en hälsning om att han inte tänkte visa någon nåd nu när han tågade mot Jerusalem. Efter några segrar mot Saladins armé lät Rikard sina män befästa staden Askelon vid kusten. Efter en attack mot en karavan som förde med förstärkningar till den muslimska hären var Saladin beredd att förhandla.

Rikard lät avrätta 2 600 krigsfångar vid Akko.

© Lessing/IBL

I september 1192 ingicks en treårig vapenvila mellan de båda. Rikard fick igenom sitt krav att kristna pilgrimer och handelsmän skulle garanteras fri tillgång till Jerusalem, men muslimerna behöll makten i staden. Med vapenvilan i ryggen gav Rikard upp projektet och reste hem. Han hade fått rapporter om att både hans bror Johan och hans förre vän Filip hotade hans tron i England.

Kidnappad av Leopold

Vägen hem blev dock längre än planerat. Först tvingades han till Korfu på grund av storm. Sedan reste han landvägen norrut förklädd för att undvika att bli upptäckt av någon av sina många fiender.

I den lilla staden Erdburg strax utanför Wien blev han dock avslöjad och togs till fånga av sin förre vapenbroder Leopold som överlämnade honom till den tyske kejsaren Henrik IV. Han å sin sida hotade att lämna över Rikard till den franske kungen Filip. Rikard inledde diskussioner med den tyske kejsaren om frigivning, men förhandlingarna drog ut på tiden.

I juni 1193 kom man överens om politiska eftergifter och en lösesumma på 150 000 mark. I mars 1194 var lösesumman insamlad och betald – Rikard Lejonhjärta var nu en fri man. Det första han gjorde när han återvände till England var att försonas med sin intrigerande broder Johan samt att låta kröna sig på nytt.

Rikard återtog Normandie

Därefter påbörjade han arbetet med att återta de territorier han förlorat
i Frankrike under korstågen, bland annat Normandie. Under de följande åren vann Rikard flera segrar i Frankrike. Han byggde allianser mot den franske kungen och förstärkte borgar i de erövrade områdena.

På våren år 1199 ledde Rikard en belägring av staden Limoges i Akvitanien när han träffades av en armborstpil i nacken. Såret blev snart infekterat och Rikard Lejonhjärtas liv kunde inte räddas. Han dog den 6 april 1199 i sin 77-åriga mors armar. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...