Rudolf II som ­Vertumnus, årstidernas gud i romersk mytologi.

© Giuseppe Arcimboldo/Skoklosters slott

Rudolf II – kejsaren av kuriosa

Den tysk-romerske kejsaren Rudolf II klarade inte av verklighetens hårda krav. Han drog sig tillbaka till sitt slott i Prag där han byggde upp tidens största ­samling av konst och kuriosa – och ­skapade ett centrum för kultur och vetenskap.

29 december 2017 av Thomas Oldrup

Kejsaren mår inte bra. Folk vill ha honom till allt möjligt, han ska ta ställning i den svåra konflikten mellan katoliker och protestanter som skakar hans rike och han måste gifta sig för att få tronarvingar. 

Utanför hans dörr står en lång kö av människor som vill få audiens och prata med honom om det ena och det andra.

Trivs bara i konstkammaren

Istället vänder han verkligheten ryggen och låter sig uppslukas av sin samling av konst och andra märkvärdigheter. Medan andra knackar på hans dörr studerar han alla fantastiska föremål i sin Kunstkammer (konstkammare).

Där finns uppstoppade fåglar från hela världen, dyrbara ädelstenar, djävlar inspärrade i glas, mumier och många andra föremål som förts till Europa från Amerika. Dessutom finns det över 3 000 målningar i hans samlingar. 

Bland dem mår han mycket bättre. Men hans psykiska hälsa blir ändå allt sämre.

Kejsare i tysk-romerska riket

Rudolf II var kejsare i det tysk-romerska riket, född inom ätten Habsburg i Wien år 1552. Han tillbringade hela sin barndom i Spanien (som vid denna tid styrdes av samma kungaätt). Tillsammans med en av sina bröder växte han upp vid sin kusin Filip II:s hov.

MER SPÄNNANDE LÄSNING I ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV!

Tjugo år gammal blev han först utsedd till kung av Ungern och Kroatien, två länder som hörde till det habsburgska väldet. 1576 fick han även ta över Böhmen och senare samma år, när hans far, den populäre Maximilian II dog, blev han också tysk-romersk kejsare.

Rudolf II på ett traditionellt porträtt.

© Heritage/Getty

Blev Dominus mundi

Han fick den latinska titeln Dominus mundi (världens herre). I praktiken innebar det att han var formell härskare över en lång rad furstendömen i centrala och östra Europa. Hans första beslut blev att utse Prag, där han redan bodde, till kejserlig residensstad istället för Wien där hans far hade regerat.

Sedan blev han kvar i den böhmiska huvudstaden under större delen av sitt liv. Han gillade inte att resa och lämnade endast Prag när någon sjukdomsepidemi tvingade honom att tillfälligt göra det.

Rudolfs psyke var inte tillräckligt starkt för att han skulle fungera som monark. På papperet var han, som alla i den kejserliga familjen, katolik. 

Liksom sin far Maximilian försökte han dock under hela sitt liv hålla sig neutral i den segdragna konflikt mellan protestanter och katoliker som hade splittrat det tysk-romerska riket sedan Martin Luther spikade upp sina teser år 1517. 

Han hade själv växt upp med denna splittring eftersom hans far hyst vissa sympatier för protestanterna medan hans mor varit övertygad katolik.

Mecenat åt Tycho Brahe

Men om han var en svag monark så var han en desto starkare mecenat. Med stor glädje och brinnande intresse fungerade han som sponsor för tidens främsta konstnärer och vetenskapsmän. Bland dem fanns målaren Giuseppe Arcimboldo och vetenskapsmännen Johannes Kepler och Tycho Brahe.

Rudolf var visserligen ointresserad av politiska frågor men när det gällde konsten och vetenskapen nöjde han sig inte med mindre än det bästa. Han hade sin tids största samling av konst och kuriosa. De få människor som fick lov att se den, beskrev samlingen som världens åttonde underverk.

Levande lexikon

Rudolf önskade sig ett slags mikrokosmos, ett levande lexikon där han och de konstnärer och vetenskapsmän han knutit till sig kunde studera hur livet fungerade. I hans trädgårdar, stall och menageri fanns såväl levande varelser och växter som döda ting.

För honom var konstnärerna vid hovet inte hovmålare utan hans vänner och rådgivare, även i frågor de egentligen inte hade kompetens att uttala sig om. Tycho Brahe var till exempel inte så belåten med att han i tid och otid kallades till slottet för att ställa horoskop för kejsaren eller hans tama lejon.

En Kunstkammer från Rudolf II:s tid.

© Walters Art Museum

Trolldomskejsaren

Rudolf var också mycket nyfiken på det ockulta – okända fenomen som ofta varken vetenskapsmän eller präster ville befatta sig med. Han ställde sig själv, med ett närmast vanvettigt intresse och engagemang, i spetsen för utforskningen av dessa ”svarta vetenskaper”.

Till slottet i Prag kallades alkemister som John Dee och Edward Kelley för att delta i mystiska möten med ”trolldomskejsaren”, som Rudolf ibland kallades. Omkring 50 alkemister arbetade för honom med att tillverka guld, utveckla evighetsmaskiner, finna de vises sten eller lösa gåtan bakom det eviga livet.

Rudolf II led av depressioner

Kejsaren var en känslig person och led under långa perioder av sitt liv av svåra depressioner. Allt oftare spärrade han in sig på sitt slott med sina konstverk, horoskop, märkliga maskiner, exotiska djur och allt annat som fanns i hans samling. I hans närhet rörde sig bara en grupp korrumperade ämbetsmän och hans kontakt med omvärlden blev ständigt sämre.

Hans neutralitet i samtidens konflikter var välment, men i en värld som präglades av ständiga krig, bland annat mot det osmanska imperiet, blev ledaren för Europas största rike hela tiden avkrävd ställningstaganden i olika frågor. Det var ofta mer än vad hans bräckliga psyke orkade med.

Dessutom upprepade många av hans närmaste kravet på att han måste gifta sig och därmed se till att få en tronföljare. Den habsburgska kejsarättens äktenskapsplanering hade alltid styrts mer av politisk strategi än av kärlek. 

Länge var tanken att Rudolf skulle gifta sig med den spanska prinsessan "La Infanta" Isabella Clara Eugenia, vilket skulle ha bundit samman de habsburgska rikena till ett imperium som täckte nästan halva Europa.

Himmelsglob med klocka, ur Rudolfs samling.

© Metropolitan museum

Gift i hemlighet?

Så blev det inte eftersom La Infanta tröttnade på Rudolfs obeslutsamhet och istället gifte sig med hans bror Albrekt. Rudolf förknippades också med Anna av Tyrolen, som hörde till den rika italienska Medici-släkten.

Kejsaren fann aldrig någon officiell hustru men enligt vissa uppgifter gifte han sig i hemlighet med sin riksantikvaries fattiga dotter och fick mellan fem och åtta barn med henne. En av flickorna i barnaskaran ska ha fötts dagen innan kejsaren själv dog.

Pressen från omgivningen, både vad gäller utrikespolitiken och tronföljarfrågan, ökade under 1500-talets sista år. När sekelskiftet närmade sig försämrades Rudolfs psykiska hälsa ytterligare. Hans beteende blev mer och mer egenartat och makten gled ifrån honom.

Befarade domedag vid sekelskiftet

Till den allmänna oron bland rikets invånare kom föreställningen att domedagen väntade år 1600. En farhåga som spritt sig ända upp i samhällets topp. Rudolf själv var säker på att han, precis som sin far, skulle dö innan han hunnit fylla 50 år. Hans egna astrologer hade också förutspått att sekelskiftet skulle föra all slags olycka med sig.

När det fruktade årtalet infunnit sig och inget hänt fick Rudolf ett våldsamt raserianfall under en natt på slottet. Han avskedade sina två närmaste medarbetare, som visserligen var genomkorrumperade, men också i praktiken var de två som höll samman riket åt kejsaren. 

Därefter låste Rudolf in sig med sitt lejon och sin konstsamling. Folk som sökte audiens fick ofta vänta i månader. Kejsaren var nu närmast paranoid och ska vid åtminstone ett tillfälle ha försökt begå självmord.

Rudolf II:s kejsar­krona. Trots att han avsattes som kung över Ungern, Kroatien och Böhmen behöll han kejsartiteln till sin död 1612.

Brodern Matthias tog över

Rudolfs äldste lillebror, som han tillbringat sin barndom i Spanien med, hette Ernest. Det var bestämt att Ernest skulle överta tronen om Rudolf abdikerade eller inte fick några barn.

Ernest var en omtyckt man som också delade många av Rudolfs intressen. Men när det blev alltmer tydligt att Rudolf borde lämna sin tron, dog plötsligt Ernest under mystiska omständigheter i samband med en resa i Nederländerna.

Näst i tur bland Rudolfs bröder stod Matthias, en hård, men intelligent man med många mäktiga vänner inom adeln och det katolska prästerskapet. Matthias ledde år 1608 en här till Prag och krävde att Rudolf skulle avgå – först som kung över Ungern och Kroatien och tre år senare även som kung i Böhmen.

Rudolf II i husarrest

Förändringarna skedde utan blodsutgjutelse, även om Rudolf kortvarigt gjorde formellt motstånd. Till slut fann han sig avsatt av sin lillebror och placerad i husarrest på slottet i Prag. Den formella kejsartiteln fick han behålla fram till sin död.

Den strängt katolske Matthias regerade efter maktövertagandet från Wien medan hans storebror bodde kvar på sitt mörka, mystiska slott i Prag. Ingen av hans alkemister fann vägen till det eviga livet, och 1612 dog han, omgiven av sina konstverk och sina älskade samlingar.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...