Svarta lojalister i den brittiska armén under amerikanska frihetskriget.

Sierra Leone blev räddningen för frigivna slavar

Under amerikanska frihetskriget rymde tiotusentals slavar från sina ägare för att slåss för den brittiska kolonialmakten. De lockades av britternas löfte om att alla slavar som stridit för dem skulle friges efter kriget.

19 augusti 2017 av Louise Wachtmeister

En dag i början av 1781 ligger Boston King i ett dike och lyssnar spänt efter alla ljud. Den förrymde slaven och spejaren håller andan och ber att ingen ska upptäcka honom. Han är bara en mil från sitt mål och har just hört det skräckinjagande ljudet från fienden framför sig. Boston King är på väg med bud till ett närliggande brittiskt kompani om att det omedelbart behövs fler soldater till slaget vid Nelson´s Ferry. Han har legat i diket ett tag och först när amerikanarna äntligen passerar förbi kan han fortsätta sin färd, väl medveten om att fienden inte skulle visa honom någon nåd om han togs till fånga.

Boston King var bara en av de tiotusentals före detta slavar som rymde från sina ägare för att ansluta sig till de brittiska styrkorna under det amerikanska frihetskriget.

Britterna värvade slavar

Det var den 7 november 1775 som förutsättningarna ändrades dramatiskt för tiotusentals slavar i Nordamerika. Britten John Murray, earl av Dunmore, skrev då under Dunmores emanicipation declaration. I det dokumentet utlovades frihet för de slavar som övergav sina ägare och kämpade för den brittiska kronan. Men först skulle de hjälpa britterna att vinna kriget mot de amerikanska rebellerna. Upp emot 100 000 slavar rymde för sin frihets skull. De blev kända som svarta lojalister.

En av dessa slavar som fått nog av regelbunden tortyr och misshandel var Boston King. En gång blev han så illa slagen att han inte kunde röra sig på tre veckor. När han riskerade samma grymma behandling igen bestämde han sig för att det var nog. Boston King hade hört talas om britternas löfte, och rymde därför till Charleston för att ansluta sig till deras trupper. Här kunde han äntligen känna lyckan genom frihet, en känsla han aldrig tidigare fått uppleva.

En skräckinjagande fred

Till slut förlorade britterna kriget. I november 1782 slöt Storbritannien och USA inofficiellt fred, vilket formaliserades den 3 september 1783 i Paris. Lyckan var total, äntligen slapp man leva i krig och misär. Men det var långt ifrån alla som hyllade freden och amerikanernas seger.

Svält och och kalla vintrar gjorde livet i Nova Scotia svårt. Bild ur tv-serien Book of Negroes.

© CBC/BET

Släpades ur sina sängar

Bland de svarta före detta slavar som rymt för att slåss för sin frihet på britternas sida spred sig skräcken snabbt. De svarta lojalisterna såg med fasa hur slavägare började dyka upp för att kidnappa sina gamla slavar igen. De släpades ur sina sängar och ut på gatorna, där de misshandlades och fördes bort mot sin vilja. 

Läget var desperat för de svarta lojalisterna – det här var inte vad de hade väntat sig efter att ha krigat för britterna i flera år.

Britterna beslöt då att försöka hålla sina löften till de svarta lojalister som riskerat allt för dess skull. Erbjudandet blev ett frihetscertifikat som erbjöd evakuering till britternas kolonier. Men ett problem var att fredsavtalet mellan länderna tydligt uttryckte att britterna skulle lämna tillbaka alla stulna ägodelar och till dem räknade amerikanerna även slavarna.

Upprörda diskussioner fördes mellan general George Washington, som senare blev USA:s första president och den brittiske generalen Guy Carleton. Britterna fick sin vilja igenom när de erbjöd sig att betala slavägarna för den stulna egendomen som slavarna utgjorde.

Skrevs in i Book of Negroes

Det första som behövde göras för att kunna evakuera lojalisterna, var att utfärda frihetscertifikat till dem som kunde bevisa att de hade kämpat på britternas sida i kriget. Dessutom skulle alla frigivna slavar registreras – det var ett krav från USA:s regering och de före detta slavägarna – och så gjordes i Book of Negroes. Det är en bok där omkring 3000 slavar finns dokumenterade med namn, ålder och andra personliga detaljer. De som registrerades där fick en eftertraktad plats på ett skepp till britternas kolonier i dagens Kanada. Det 150 sidor långa dokument finns än idag bevarat och är fortfarande den största samlade skriften som dokumenterar slaveriet i USA.

Boston King var en av dessa lojalister som tog chansen att flytta till Nova Scotia 1783. Liksom de flesta andra svarta krigsveteraner hamnade Boston King i Birchtown, den största bosättningen för fria svarta i Norra Amerika med omkring 1 500 invånare.

Dokumentet som gav de svarta lojalisterna möjlighet att flytta till Sierra Leone i Västafrika.

Väl på plats i Nova Scotia blev de svarta lojalisterna diskriminerade av den vita befolkningen. 1789 drabbades Nova Scotia av en svår hungersnöd och det var de svarta lojalisterna som hade det värst. Det var fruset i marken så det gick inte att odla och de grödor som såtts under sommaren hade förstörts. Kvinnorna sålde sina kläder för lite mjöl, och många var tvungna att äta sina hundar och katter. Människor dog av svält på gatorna. Trots hungersnöden lyckades Boston King hitta tillräckligt med jobb för att undvika det som var alla fria svarta mäns största skräck – att behöva sälja sig själv som slav till någon av de vita invånarna i trakten.

Flyttade till Sierra Leone

De extrema förhållanden som de svarta lojalisterna mötte i Nova Scotia var inte vad de blivit lovade. Det uppmärksammades av slaverimotståndaren John Clarkson, som kom till Nova Scotia med ett erbjudande från Sierra Leone Company. De svarta lojalister som så ville, skulle få åka till Sierra Leone på Afrikas västkust och bilda en ny koloni där.

Boston King var en av dem som tackade ja till erbjudandet. Totalt samlade John Clarkson ihop 1196 svarta lojalister för resan mot Sierra Leone och hoppet om ett bättre liv. Tillsammans reste de den 15 januari 1792 på 15 skepp. Efter en lång och hård resa anlände de afro-amerikanska kolonisatörerna till Västafrika. Där grundade de Freetown som idag är Sierra Leones huvudstad.

Slavhandel i Freetown

Även här mötte lojalisterna tuffa förhållanden, som sjukdomar och
kraftiga överpriser på förnödenheter. John Clarkson som var kolonins första guvernör blev hemkallad då han inte lyckades göra kolonin tillräckligt vinstrik. När han hade rest hem skrev några av invånarna ett brev till Clarkson: ”Vi kallade det en gång för en fri stad (Freetown), men sen du åkte har vi anledning att kalla det en stad av slaveri.”

Slavhandel pågick fortfarande i trakten men förbjöds år 1807 i brittiskkontrollerade områden. Britterna fortsatte senare att föra tusentals frigivna slavar till Sierra Leone. Boston King reste till England 1794 för att utbilda sig och skrev där sin självbiografi. Han reste tillbaka till Afrika 1796 och arbetade under resten av sitt liv som missionär.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...