Slaget vid Omdurman 1898.

Med hjälp av moderna vapen kunde britterna besegra mahdisterna trots att dessa var sex gånger fler.

© Osprey publishing

Kulsprutans genombrott

Slaget vid Omdurman 1898 inledde en ny era i krigets historia. En liten brittisk styrka stod emot fler än 50 000 rebeller tack vare den nya Maximkulsprutan och snabbskjutande Enfieldgevär.


De brittiska soldaterna vaknade tidigt. Redan kvart i sex började solen gå upp och ett försiktigt ljus spred sig över slätten vid Omdurman. Från sin utsiktsplats kunde den unge kavalleriofficeren Winston Churchill se fienden på avstånd. 

Den muslimska rebellarmén, som kallades mahdister efter sin ledare Muhammed Ahmad al-Mahdi, var uppställd i en mer än åtta kilometer bred front. Vid sidan av denna fanns ytterligare stora mängder soldater i reserv – sammanlagt mer än 50 000 man.

Underlägsna i antal

Den brittiska styrkan bestod av 8 000 soldater, förstärkt med ytterligare 17 000 egyptiska och sudanesiska, som hade placerats med Nilen i ryggen. Sett bara till numerären var den brittiska armén med andra ord rejält underlägsen sin fiende.

Strax före sex satte sig mahdisterna i rörelse. Ryttare gav sig av framåt, och gav samtidigt ifrån sig högljudda skrik, som växte till ett dån. För de brittiska soldaterna var upplevelsen skräckinjagande. 

Ljudet blev intensivt, ”som dånet av en stark vind eller av havet före en storm”, som Winston Churchill beskrev upplevelsen i sin bok The River War, utgiven bara ett år senare. En känsla av ensamhet och rädsla kom över honom, ”trots det förtroende jag kände för civilisationens vapen”, som Churchill uttryckte sig. 

En första fiendestyrka närmade sig den brittiska linjen. På den vänstra flanken, sett från britterna, fanns krigare under en grön flagga; i mitten rörde sig mängder med soldater försedda med långa spjut och enkla musköter; till höger red en styrka som bar med sig flera hundra vita flaggor, som alla fladdrade i vinden.

Maximkulsprutan var den första helautomatiska. Här syns den monterad på en artillerivagn.

© Alamy/All over Press

Dog i mängder

För den unge brittiske officeren liknade den anfallande armén gamla avbildningar av saracener från de medeltida korstågen, snarare än en modern stridsstyrka.

Så öppnade britterna eld. Först exploderade granater i fiendens linjer. De vita flaggorna vajade och föll, när soldaterna dog i mängder. Men nya krigare strömmade till och lyfte flaggorna igen. 

Efter ytterligare några hundra meter var det dags för det brittiska infanteriet, försett med snabbskjutande Enfieldgevär – och framförallt med den förödande Maximkulsprutan, som kunde avlossa mer än 600 skott i minuten. 

Det som följde var inget annat än en slakt. Britterna kunde skjuta i lugn och ro, mot en fiende som led oerhörda förluster innan den ens nådde fram till sin motståndares frontlinje.

”Gevären blev heta – så heta att de behövde bytas ut mot reservernas. Maximkulsprutorna gjorde slut på allt vatten i sina kylmantlar, och fylldes på ur Cameron Highlanders vattenflaskor, innan de kunde fortsätta med sitt dödliga arbete”, skrev Churchill.

Hela tiden fortsatte mahdisternas anstormning. ”Kulor slet sönder huden, krossade och splittrade benen; blod sprutade från fruktansvärda sår; modiga män kämpade sig fram genom ett helvete av visslande metall, exploderande granater och uppslitna moln av damm – lidande, förtvivlan, död”, som Churchill målande beskrev det.

Det fåtal mahdister som överlevde stormningen flydde tillbaka över fältet. Så var den första fasen av slaget vid Omdurman slut. Men de sudanesiska styrkornas ledare, Abdullahi ibn Seijid-Muhammed, hade bara skickat fram en del av sin enorma armé. 

Han hade ytterligare soldater att sätta in – och snart skulle det visa sig att den brittiska armén stod inför ett betydligt farligare hot. Slaget var långt ifrån över.

Anfölls av gömda soldater

Till att börja med beordrade den brittiske befälhavaren, Herbert Kitchener, sina styrkor att genast bryta upp och marschera mot själva staden Omdurman, för att hinna fram innan de överlevande fiendestyrkorna hann omgruppera. Det 21:a lansiärregementet, en kavalleristyrka på 400 väldrillade män (Churchill var en av dem), skickades ut för att säkra marschvägen. 

De väntade sig inte att behöva jaga bort fler än ett par hundra motståndare. Men väl ute på sandslätten anfölls de plötsligt av mer än 2 500 fotsoldater, som gömt sig i en sänka.

Winston Churchill ingick i det 21:a lansiärregementet som deltog i slaget vid Omdurman.

© Hulton archive/Getty/All over Press

Efter en intensiv strid kunde det brittiska kavalleriet ändå gå till motanfall. Det var en strid som för en kort stund stod och vägde, men även där blev den överlägsna brittiska eldkraften till sist avgörande. Inte mindre än tre av britterna som var inblandade i denna strid belönades senare med den högsta utmärkelsen för tapperhet, Viktoriakorset.

Räddade av förstärkningar

Huvuddelen av den brittiska armén kunde fortsätta marschen mot Omdurman, samtidigt som en mindre styrka, ledd av den skotske översten Hector MacDonald, av sina soldater kalad ”Fighting Mac”, bildade eftertrupp. 

Snart skulle det visa sig att MacDonalds män – bestående av ungefär 3 000 sudanesiska soldater – skulle ställas inför ännu ett våldsamt angrepp. Närmare 15 000 mahdister hade nämligen rört sig i en väl dold manöver runt slagfältet, och anföll nu med full kraft.

MacDonald lyckades med stor skicklighet vända runt sin mindre styrka och ställa upp dem mot fienden. Mahdisterna anföll med samma dödsförakt som tidigare, och MacDonalds män hade inga tyngre vapen som understöd. 

Istället avfyrade de sina Enfieldgevär så fort det bara gick – upp till tio skott per minut – mot en fiende som närmade sig oavbrutet, även den här gången utan att ta hänsyn till sina förluster.

Men i sista stund, precis innan mahdisterna nådde fram till den brittiska linjen, anlände förstärkningar. Det nyanlända kompaniets skyttar lyckades med intensiv eldgivning bryta kraften i angreppet fullständigt.

Desperat attack

Slaget vid Omdurman var i praktiken över. Ett sista och desperat angrepp utfördes av en mindre grupp bestående av 500 av mahdisternas ryttare. Utan understöd red de rakt mot den brittiska linjen. 

Vid det laget, skrev Churchill, ”var det uppenbart att de inte kunde lyckas. Trots det red de utan att blinka, många av dem obeväpnade, men ändå hetsandes sina hästar att rida i den högsta fart, mot en säker död. Alla dödades och föll så fort de kom inom skotthåll … ett fåtal ryttarlösa hästar var det enda som bröt infanteriets linje.”

Segern var fullständig. Sammanlagt hade mahdisterna förlorat närmare 28 000 man. Bara 47 brittiska soldater hade dött, och 382 sårats. För första gången i världshistorien hade högeffektiva vapen, snabbskjutande gevär och ännu effektivare kulsprutor visat upp sin brutala kraft. 

Eller som Winston Churchill formulerade det hela: ”Den mest övertygande seger som vetenskapens vapen någonsin vunnit mot barbarer.”

Mahdins grav i Omdurman vanhelgades av britterna.

© Hulton archive/Getty

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...