Deltagarna i ett Hitler-Jugendmöte i Nürnberg gör Hitlerhälsning.

Unga pojkar blev nazistiska soldater

Hitler-Jugend grundades 1926 för att fostra tyska pojkar i den nazistiska ideologin. De fick också träning för att bli soldater och i slutet av andra världskriget sattes även pojkar i nedre tonåren in i strid. Praktiskt taget samtliga tyska män födda mellan 1922 och 1935 var medlemmar i rörelsen. Till de mest kända hör förra påven Benedictus XVI, de tyska regeringscheferna Helmut Kohl och Helmut Schmidt samt nobelpristagaren i litteratur, Günther Grass.

24 februari 2017 av Christer Bergström
Nikolaj Dmitrijev, den 19-årige signalisten i den sovjetiska stridsvagnen, greppade avtryckaren till frontkulsprutan och plirade genom siktet medan vagnen rörde sig mellan ruinerna i det sönderbombade Berlin under andra världskrigets sista dagar.

Plötsligt utbrast han i en svavelosande svordom och släppte greppet. ”Ett barn!” 

Den tyske soldat som visat sig som en skugga när han flög ut ur porten till ruinen fick form när han ställde sig vid husknuten och slängde upp något på axeln. Det var avlångt med en klump längst fram. 

Det var bara en liten pojke, högst tretton–fjorton år, med en hjälm som såg för stor ut och en bylsig uniformsrock. I samma ögonblick som Dmitrijev kramade avtryckaren, hann han se hur laddningen lämnade röret när pojken avlossade pansarskottet. 

Efter en våldsam smäll kastades han och de andra i stridsvagnsbesättningen omkull när hela den 32 ton tunga stridsvagnen

tog ett skutt bakåt. Så följde ett öronbedövande skramlande. Som tur var hade det livsfarliga pansarskottet bara träffat stålbandet på höger sida!

Dmitrijev reste sig jämrande upp och återtog sin plats i sätet och kikade i teleskopsiktet. Han såg en grupp på tre eller fyra sovjetiska soldater rusa fram till platsen där pojken i den tyska uniformen stått. 

Han lade märke till att husknuten blivit sönderskjuten av den salva som han hunnit avlossa med stridsvagnens kulspruta innan den träffades.

Uppenbarligen chockad, utan att tänka på vad han gjorde, grabbade en av soldaterna tag i något på marken och lyfte. Han tittade i riktning mot Dmitrijev med en min av hjälplös förvirring. Nikolaj Dmitrijev blundade. Han ville inte se mer. Vad soldaten lyfte upp var de blodiga resterna av det som bara sekunder tidigare varit ett barn i uniform. 

Barn försvarade Berlin

I början av 1945 hade Röda armén slagit den tyska östfronten i spillror och trängde in i själva Tyskland, i riktning mot Berlin. 


I ett desperat försök att ersätta de enorma förlusterna uppmanade Artur Axmann, chefen för den nazistiska ungdomsorganisationen Hitler-Jugend (HJ), barnen som han hade ansvaret för att bege sig till frontlinjen för att strida.

Under slaget om Berlin mellan den 20 april och 2 maj 1945, bjöds det hårdaste motståndet av fanatiska SS-män och flera tusen hjärntvättade pojksoldater. 


Under en hel vecka hölls Pichelsdorf-bron över floden Havel av sexhundra Hitler-Jugend-pojkar. När de slutligen övermannades, påträffade en sovjetisk sjukvårdare en sårad tioåring i en alldeles för stor uniform. 

”Stackars pojke, se bara vilket elände du hamnat i”, sa sjukvårdaren, som kunde tyska. Den tioårige pojken spottade ryssen i ansiktet och tjöt: ”Heil Hitler!”

Skulle bli Hitlers barn

Vad var det som fick barn att agera på det här viset? Svaret kan sammanfattas i ett enda ord: Hitler-Jugend.

Under Hitlers tid vid makten 1933–45 drogs tyska pojkar från 14 års ålder in i HJ medan flickor organiserades i BDM (Bund Deutscher Mädel – Tyska flickors förening). 

Där lärdes barnen att de tillhörde den utvalda generationen som skulle skänka det tyska folket dess rättmätiga ledarposition i världen. 

De fick höra att de skulle bryta med sina föräldrars gammalmodiga, felaktiga idéer, att en enda person – Adolf Hitler – var deras nya fadersgestalt, och att de skulle lyda honom blint.

Det var en oerhört skicklig propaganda. Den tilltalade ungdomarnas önskan att frigöra sig från sina föräldrar, samtidigt som den extremt auktoritära ideologin skänkte dem en falsk känsla av trygghet. 
Adolf Hitler hälsas av pojkar från Hitler-Jugend under partidagarna i Nürnberg 1938.
© Corbis/IBL

Scoutlik massrörelse

Men det började inte där. När ungdomarna kom till HJ eller BDM hade de ofta varit medlemmar i det förberedande nazistiska Jungvolk (ungfolk) för pojkar eller Jungmädelbund (ungflickors förening). 


Könsuppdelningen var en fullt medveten strategi. Nazismen som sådan var väldigt konservativ, och strävade efter att stöpa pojkar och flickor helt enligt de gamla könsrollerna.

HJ och nazistpartiets övriga ungdomsorganisationer bildades 1926 av den då ganska lilla men ytterst målmedvetna rörelsen. 


Hitler och hans anhängare fick bara 2,8 procent i valet 1928. Därför antog de två nya strategier: att tona ner sin rasistiska propaganda och att göra HJ till en massrörelse för tyska ungdomar.

Med början 1928 övergick HJ från att vara ett rent politiskt ungdomsförbund till att arrangera utflykter, kvällsmöten för ungdomar och lägerverksamhet. 


Många inslag hämtades från scoutrörelsen och de många andra tyska ungdomsorganisationer som fanns vid den tiden.

På bara tre år tiodubblades antalet medlemmar i HJ, från 2 000 till 20 000. En höjdpunkt nåddes under HJ:s riksungdomsdagar i Potsdam den 1–2 oktober 1932 där 100 000 ungdomar från hela landet deltog.

Ledaren för Hitler-Jugend, Baldur von Schirach, lyckades mobilisera tiotusentals ungdomar till att på alla sätt arbeta för att göra nazisterna till Tysklands största parti. Detta lyckades i november 1932, när de fick 33 procent av rösterna. Två månader senare utropades Hitler till tysk rikskansler.

Hitler menade att tyska barn måste indoktrineras i den nazistiska läran.

Ungdomar hjärntvättades

Med nazisterna vid makten skedde en lavinartad utveckling av HJ. Alla andra ungdomsorganisationer förbjöds och inlemmades med tvång i HJ. 


Från och med 1933 fick HJ en ny uppgift: att likrikta hela den tyska ungdomen efter den nazistiska ideologin. Detta innebar att pojkarna skulle förberedas för att bli soldater i det erövringskrig som Hitler planerade.

Syftet att hjärntvätta ungdomarna – och på sikt hela det tyska folket – var inget nazisterna försökte dölja. I ett tal 1938 deklarerade Hitler:

”Ungdomen ska lära sig att tänka som vi. De kommer in i vår organisation som tioåringar och efter fyra år kommer de in i HJ, där vi behåller dem i fyra år till. Därefter tar vi direkt in dem i partiet. Och om de fortfarande har kvar idéer om klassmedvetande eller liknande, så tar vi ur dem det under två år i armén!”

Värsta mobbarna

Till pojkarna sa Hitler att de skulle vara ”snabba som vinthundar, sega som läder och hårda som Kruppstål”. Även marsch- och skjutövningar ingick i pojkarnas utbildning. Lärare förväntades uppmana sina elever att ansluta sig. 


De som vägrade kunde bli av med jobbet.

I början av 1938 hade von Schirach lyckats rekrytera nästan alla tyska barn och ungdomar över tio års ålder. Av nio miljoner tyskar i åldern 10–18 år var sju miljoner medlemmar. Bland pojkarna var nästan 90 procent anslutna. 


En av dem som inte gick med var Alfred Grislawski, en son till en kommunistisk gruvarbetarkämpe i Ruhrområdet. Varken han eller hans syskon anslöt sig till någon av de nazistiska ungdomsorganisationerna.

”Vi avskydde de ledande HJ-killarna”, berättade Grislawski under en intervju. ”För oss var de rena slöddret. De flesta använde organisationen för att göra personlig karriär på andras bekostnad. 


Dessutom var de de värsta mobbarna man kunde tänka sig. Mina småsyskons klasskamrater fick stå ut med ändlösa trakasserier från ledarna i Hitler-Jugend. 

De kallade det ’övningar i disciplin’, men det var inget annat än pennalism. Jag var väldigt stark och brukade spöa upp de där äldre svinpälsarna om de försökte kaxa upp sig.”

Flickor ur Bundes Deutscher Mädel (BDM) vid ett möte i Dresden.

En kedja av tyranner

Men att vägra gå med i Hitler-Jugend krävde både mod och beslutsamhet. 


Det var nödvändigt att vara medlem om man skulle komma in på en högre utbildning eller få en statlig anställning. När dessa dörrar stängdes för Grislawski, hade han inget annat val än att ta värvning.

Han kom in i flygvapnet, där han utvecklades till en mycket framstående stridspilot. Men eftersom han aldrig varit med i HJ fick han inte tyska korset i guld (som kunde ges till stridande) – vilket han dock inte beklagade.

Ett problem för HJ var det inre förfallet. Så som Grislawski observerat, ledde den strikta hierarkin och betoningen av hårdhet till en kultur av mobbning.


För att förbereda medlemmarna inför livet i armén infördes en ledarhierarki liknande den i krigsmakten.

HJ-ungdomar som ansågs ha presterat väl kunde bli befordrade av en ”överordnad”. Men i realiteten var det ofta lojalitet och blind lydnad uppåt som belönades på detta vis.


Snart hade det överallt uppstått ”småpåvedömen” inom HJ, där tyranner härskade och terroriserade sina underlydande genom en kedja av mindre tyranner, som alla imiterade sin överordnade genom att utsätta dem under sig för pennalism.

Adolf Hitler hade sagt att ”de svaga måste sållas bort – jag vill ha unga män och kvinnor som klarar av smärta”.


Här kom den förvirrade nazistiska tankevärlden på kollision med verkligheten: det gick inte att skapa ”folkgemenskap” och en järnhård, elitistisk hierarki på samma gång. 

Paramilitära ungdomsläger

I stort sett var HJ en avspegling av det bräckliga utanpåverk som hela det nazistiska projektet var – strömlinjeformat på utsidan, men i verkligheten präglat av korruption och ineffektivitet. 


Dessutom drabbades HJ-grupperna – inte minst av dessa anledningar – av sjunkande aktivitet; även om många var medlemmar var det färre och färre som deltog i aktiviteterna. 

Nazistregimen svarade med att göra medlemskap i HJ obligatoriskt, och den som inte kom till aktiviteterna kunde hämtas av polis.

När andra världskriget bröt ut 1939, trappades likriktningen och den militära träningen i HJ upp. 


Nu började man skicka ungdomarna på rent paramilitära ungdomsläger. Huvudvikten lades för pojkarnas del på fysisk aktivitet, träning i att utstå allt hårdare strapatser i skog och mark, och skjutövningar. 

Nazistisk indoktrinering

Denna inriktning kom även att prägla skolan i Nazityskland. ”Skolan”, skrev Hitler, ”måste lägga ner oändligt mycket mer tid på fysisk träning”. 


Han framhöll boxning som en idealisk aktivitet eftersom den frambringade snabba reflexer och en vana vid aggressivt handlande. Detta skedde på bekostnad av de teoretiska studierna. ”Vi tänker inte skapa en koloni av fredliga esteter och kroppsliga veklingar”, sa Hitler.

Däremot utsattes HJ-ungdomarna för en oupphörlig politisk indoktrinering. Varje onsdag var de tvungna att närvara vid ett två timmar långt studiepass då de matades med innehållet i sägner som ”sådan är en riktig flicka”, ”vår strid mot kommunismen” och ”den judiske brottslingen”.


De fick lära sig att judarna låg bakom all kriminalitet, de fick höra vandringslegender om judiska gruppvåldtäkter och att kommunisterna var ute efter att förstöra deras land.

Alfons Heck, som växte upp i Hitlers Tyskland, berättar: ”Från tidig ålder utsattes vi för en oupphörlig indoktrinering som vi svalde lika naturligt som om det varit modersmjölk.


Omgivna av vuxna som antingen själva trodde på propagandan eller saknade modet att säga sanningen hade vi aldrig lyxen av att kunna välja.

Vi blev hjälplösa mottagare för vad som helst som de stoppade i oss. För oss godtrogna i Hitler-Jugend var det ett faktum att judarna var ondskefulla och bedrägliga infiltratörer med syfte att förorena vår rena ariska ras, vad det nu betydde.”

Alfred Czech klappas om av Hitler vid en ceremoni utanför Führerbunkern i Berlin i mars 1945.
© CORBIS/IBL

Stred i Normandie 1945

1940 efterträddes Baldur von Schirach av Artur Axmann, som drev den militära inriktningen hos HJ ännu längre. 


Bland annat bildades en särskild SS-pansardivision, kallad just ”Hitler Jugend”, av 17-åriga HJ-pojkar. Denna tilldelades den bästa utrustningen som fanns att tillgå och sattes in i slaget om Normandie efter den allierade landstigningen i Frankrike i juni 1944.

Av de 16 000 HJ-pojkarna i divisionen blev fler än hälften avskrivna som stupade, sårade eller saknade inom loppet av tre månader. 


När amerikanerna trängde in i västra Tyskland på hösten 1944, sattes rena HJ-grupper in i gerilla- och sabotageaktioner. 

Under slaget om den västtyska staden Aachen rapporterade amerikanska armén om fall där beväpnade åttaåringar tagits tillfånga och där tolvåringar dödats vid de kanoner de skötte.

Fortsatte i varulvsgrupper

Hjärntvätten av nazismens barn och ungdomar var så omfattande att några av HJ-medlemmarna var de sista att strida för nazismen i Tyskland. 


I slutet av kriget bildades så kallade ”varulvs-grupper” (Werwolf) för att utföra sabotage och attentat mot fienden i de av allierade trupper ockuperade delarna av Tyskland. Merparten av medlemmarna i ”varulvsgrupperna” kom från HJ.

Deras mest kända operation var mordet den 25 mars 1945 på Franz Oppenhoff, Aachens borgmästare som samarbetade med de allierade. 


Även om ”varulvarnas” aktivitet inte alls blev så omfattande som nazisterna hoppats på, fortsatte den under ganska lång tid även efter krigsslutet i maj 1945. Den 1 juni 1945 arkebuserade den amerikanska armén två ”varulvar”, en 16-åring och en 17-åring.

Mellan juni och december 1945 registrerades 42 amerikanska soldater ”stupade i strid” i det ockuperade Tyskland och de sista fallen ägde rum så sent som 1946. Werwolf-grupperna misstänktes ligga bakom många av dessa.
Två HJ-soldater som kapitulerat till de allierade 1945.
© CORBIS/IBL

Kyrkan tog över

Hjärntvätten av en hel generation tyska barn och ungdomar var ett av de första problemen som de allierade tog itu med efter krigsslutet, och det faktiskt med stor framgång. 


Det första var att de uppmanade föräldrarna att återta kontrollen över sina barn. Även om Sovjetunionen var en icke-religiös stat insåg man att alla dessa ungdomar som blivit tillvänjda vid ideologi, behövde en mot­ideologi.

Eftersom ungdomarnas inlärda hat mot kommunismen satt så djupt, gav Nikolaj Berzarin, den sovjetiske stadskommendanten i Berlin, föräldrarna till ”Hitlerbarnen” följande uppmaning: ”Fostra era barn till att respektera Gud!”

Den mest kände av alla ”Hitlers barn” är nog Alfred Czech, den uniformerade pojken som filmades när han vid tolv års ålder klappades om av Hitler utanför rikskansliet i Berlin den 20 mars 1945.

Han överlevde kriget och hade sin mor, som var helt emot hans deltagande i striderna, att tacka för att han kunde komma tillbaka. Alfred Czech fick ett långt och rofyllt liv innan han gick bort i juni 2011. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...