Trekungamötet i Malmö 1914

I samband med en utgrävning i Rasbo utanför Uppsala har arkeologer hittat lämningar efter vad som tros vara Sveriges äldsta tamkatt.En betydligt mer...

Under Baltiska utställningen i Malmö 1914 visade Danmark, Sverige, Ryssland och Tyskland upp sina framsteg. När första världskriget bröt ut reste ryssarna och tyskarna hem. Istället kom Nordens kungar till staden för att enas om hur krigshotet skulle mötas.

Text: Sara Griberg

På Stortorget står tusentals finklädda malmöbor och huttrar i decemberkylan. Många av dem har väntat i timmar för att försäkra sig om bra platser. Strax före klockan två tågar femhundra sjungande studenter in på torget med fanor och standar. Exakt på tvåslaget hörs ett jubel från folkmassan när tre långa herrar – samtliga med mustasch och cylinderhatt – stiger ut på landshövdingeresidensets balkong.

Det är kungarna Gustaf V av Sverige, Håkon VII av Norge och Kristian X av Danmark. De tre majestäten har samlats i Malmö för att inför sina folk och för omvärlden demonstrera sin samsyn kring nordisk neutralitetspolitik.

2 augusti 1914 ringde Sveriges alla kyrkklockor till mobilisering. Första världs­kriget hade brutit ut och oron inför framtiden låg som en allvarsam tyngd över trekungamötet den 18–19 december. För Malmöborna var 1914 kontrasternas år. Ett halvår före kungamötet hade staden sjudit av entusiasm och framtidstro när portarna slogs upp för den storslagna Baltiska utställningen.

Norge fick ingen inbjudan

Industriutställningar var på modet, både ute i världen och i Norden. Malmö var en snabbt växande industristad, på väg mot 100 000 invånare. Stadens ledande män tyckte därför det var dags att, med ett modernt uttryck, ”sätta Malmö på kartan”, genom att arrangera en internationell utställning.

En av orsakerna till att man valde Östersjön – Baltiska havet – som gemensam nämnare var att man därmed kunde utesluta Norge.

Planerna för utställningen tog form kort efter unionsupplösningen 1905 och många svenskar hade svårt att förlika sig med att norrmännen hade valt att bli självständiga.

Fyra länder runt Östersjön

De deltagande länderna var Sverige, Danmark, Tyskland och Ryssland, fler nationer fanns inte kring Östersjön. Finland var vid den här tiden ett ryskt storfurstendöme, och varken Polen eller de baltiska staterna existerade som egna nationer. Förberedelserna pågick i flera år. Man anlade nya gator, järnvägar och spårvägslinjer. Hotell uppfördes och privatpersoner ställde i ordning rum för att möta publikanstormningen. Utställningen anlades i stadens utkant, där nuvarande Pildammsparken ligger, och ritades av stjärnarkitekten Ferdinand Boberg.

Inspirerad av världsutställningen i Chicago 1893 kallade han sin 490 000 kvadratmeter stora skapelse för ”den vita staden”. Många av byggnaderna i jugendstil pryddes med trappstegsgavlar för att ge dem en skånsk – eller baltisk – karaktär. Husen såg ut att vara murade i sten, men de flesta var i själva verket uppförda i trä som täckts med målad duk. Mest spektakulärt var ett 87 meter högt torn, med två elektriska hissar som på 40 sekunder förde besökarna upp till toppen. Där kunde man njuta av en hänförande utsikt över Malmö med omgivningar. Klara dagar såg man ända till Köpenhamn på andra sidan sundet.

Utöver de fyra nationella utställningshallarna, med totalt över 1 700 utställare, hade många företag och föreningar egna paviljonger. Dessutom fanns en kongressbyggnad, en konsthall, dansbanor, nöjesfält med biograf och bergochdalbana samt ett flertal serveringar som kunde ta emot flera tusen ätande gäster samtidigt.

En publiksuccé

Den danska paviljongen var en av de få byggnader som var uppförda i riktigt tegel. Husets praktfulla sandstensportal har bevarats och finns nu i den ”danska trädgården” på Malmö museer. Störst var den tyska utställningen som omfattade 28 000 kvadratmeter och visade alla de märkvärdigheter som tysk industri kunde åstadkomma, däribland ett stort antal lokomotiv och automobiler.

Utställningen invigdes 15 maj av kronprins Gustav Adolf och 3 000 inbjudna gäster fick lyssna till en nyskriven kantat, Baltiska hav, av Hugo Alfvén. Dagen därpå, när allmänheten släpptes in, registrerades 11 000 besökare. En dagsbiljett kostade en krona för vuxna och 50 öre för barn.

Besökare strömmade till från när och fjärran. Det artade sig till en härlig sommar. Män i halmhattar och kvinnor i vita sommarklänningar vandrade runt bland planteringar, fontäner och pampiga byggnadsverk som speglade sig i dammarnas vatten. Man häpnade över moderna underverk i utställningshallarna och roade sig under de långa sommarkvällarna på uteserveringar, dansbanor och karuseller.

Den 28 juni förändrades allt. Då föll skotten i Sarajevo och månaden därpå befann sig två av utställningsländerna i krig mot varand­ra. De ryska och tyska utställarna fick skynda hem, medan de nordiska länderna fortsatte enligt planerna.

Färre besökare

Efter krigsutbrottet minskade antalet utländska besökare. Svenskar och danskar fortsatte dock att vallfärda till attraktionerna i ”den vita staden” tills utställningen stängde den 4 oktober.

Då hade nästan 400 000 personer besökt ”Baltiskan”.

Vid avslutningsceremonin sade landshövding Robert De la Gardie i sitt högtidliga tal: ”Som en sagans stad reste sig vår Baltiska utställning, framkallad av modets, arbetets och smakens trollspö. Dess sommardag blef lång, ljus och härlig. Nu har kvällen kommit. Solen sjunker.”

Det var samme landshövding som i december tog emot de tre nordiska kungarna i sitt residens.

Initiativet till trekungamötet kom från den svenske utrikesministern, Knut A Wallenberg, som hade affärsförbindelser med Norge och dessutom var gift med en norska. Han såg ett kungamöte som en möjlighet till att tina upp det frostiga förhållandet till Norge som rått sedan unionsupplösningen och lyckades få gehör för sin idé hos den svenske kungen Gustaf V.

Den nyinsatte norske kungen var bror till Kristian X av Danmark, och hette fram till trontillträdet prins Carl. I ett brev till Kristian skrev Gustaf:

”Min livliga önskan är att med det snaraste få till stånd ett personligt sammanträffande med dig och din bror Carl i och för överläggningar rörande våra gemensamma intressen som neutrala stater. Det är min bestämda åsikt, att vi under det nuvarande allvarsamma läget i Europa måste hålla tillsammans. Tidpunkten för ett sådant närmande till Norge synes just nu vara den mest lämpliga. Med många hälsningar till hela familjen är jag Din alltid tillgivne gamle vän och onkel, Gustaf.”

Vägrade åka till Stockholm

Kung Håkon var positiv till att träffas, men vägrade bestämt att komma till Stockholm, som för norrmännen symboliserade den gamla svenska överhögheten som de just frigjort sig från. Danskarna var kritiska till den tyskvänliga inställning som rådde på många håll i Sverige och kung Kristian var inledningsvis måttligt intresserad av ett nordiskt monarkmöte.

Slutligen enades man dock om att ses i Malmö under tre dagar strax före jul. Förutom middagar och högtidstal hölls överläggningar om ekonomiska och folkrättsliga frågor som hade med kriget att göra. Förhandlingarna, där även de tre ländernas utrikesministrar deltog, ledde egentligen inte till några särskilda resultat. Men bara genom att få till stånd ett möte hade man, som det uttrycktes i slutkommunikén, ”befäst det goda förhållande som råder mellan de nordiska rikena”.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...