Mosaik föreställande slaget på isen 1242.

Alexander Nevskij var Rysslands beskyddare

Medeltidskungen besegrade fienderna från väster och slöt fred med mongolerna.

15 februari 2017 av Magnus Västerbro

Alexander Nevskij är sedan länge Rysslands national­hjälte. Myten kring honom tog sin början med ett slag vid floden Neva – varifrån han fick sitt namn och där han ska ha besegrat svenska korsriddare som försökte inta landet.

Exakt vad som egentligen hände den där dagen – den 15 april 1240 – lär vi aldrig få veta. Men enligt krönikorna, eller kanske man ska kalla dem legenderna, gick det till ungefär så här.

Den svenske kungen Erik Eriksson hade samlat en stor armé, bestående av ett stort antal riddare, hyrda soldater, präster och kyrkofolk, samt diverse hastigt rekryterade finnar och gett dem order att tåga österut. 

Målet var att erövra nytt land, men också att omvända de folk som levde där till vad man menade var den sanna kristna läran – svenskarna var helt enkelt ute på ett korståg och trodde sig ha Gud på sin sida. De seglade uppför floden Neva och landsteg norr om staden Novgorod, som då var centrum i det djupt splittrade ryska riket.

Där lät kungens representant – den mäktige adelsmannen Birger Magnusson – meddela att svenskarna hade kommit för att ta över. Han ska till och med ha sänt ett högdraget meddelande till furst Alexander av Novgorod: ”Om du vågar, kom hit och strid mot mig. Se, jag har tagit ditt land och tänker behålla det.”

Anföll genom träsket

Den svenska armén, starkt rustad och bestående av många män, slog läger vid flodens södra sida. Birger och hans män var säkra på att motståndet skulle visa sig vara svagt, men i själva verket agerade furst Alexander snabbt. 

Han samlade så många stridande män han kunde och skyndade norrut, besluten att slå till innan svenskarna hunnit etablera sig på allvar. Tidigt på morgonen den 15 april tog sig hans armé fram genom ett träsk som verkat ogenomträngligt, och i skydd av tät dimma anföll de det svenska lägret.

I sista stund ska de ryska styrkorna ha fått ett tecken om Guds nåd – spökena efter två ryska furstar som dött martyrdöden, Boris och Gleb, ska ha kommit drivande på en båt längs floden, skickade för att andligt hjälpa sin ”broder Alexander”. 

Alexander Nevskij var född i Perejaslavl nordost om Moskva men tog makten
i Novgorod när han var i tjugoårsåldern.

© IBL

Stred mot Birger jarl

Så inleddes striden. Birger Magnusson och hans riddare ska ha legat dåsande i sina guldbroderade tält då ryssarna stormade fram. Ett blodbad följde, där svenskarna och deras allierade snart tvingades fly för livet. 

Enligt en berättelse ska furst Alexander ha utmanat Birger på strid, och träffat honom i ansiktet med sin lans. Birger ska dock ha överlevt och lyckats fly. Tillbaka i Sverige kunde han lägga den snöpliga förlusten bakom sig och bli landets verklige regent, mer känd som Birger jarl.

Gick det verkligen till så här? Det är, ärligt talat, mycket tveksamt. Enligt vissa uppgifter var Birger Magnusson inte ens på plats när slaget vid Neva ägde rum. Och de svenska trupperna lär i själva verket inte ha varit särskilt stora, utan striden var bara en av många mindre drabbningar, som blev omtalad mest för att den passade så bra in i en större berättelse – den om den underbare furst Alexanders öden och äventyr. 

För det var efter denna seger vid den dimhöljda floden Neva som Alexander fick sitt tillnamn Nevskij, och första stenen var lagd i det mytbygge som senare skulle göra honom till hela Rysslands nationalhjälte.

Lurade ut tyskarna på isen

Nästa sten lades på plats två år senare, den 5 april 1242. Då var det dags för nästa angrepp västerifrån – den här gången från Tyska ordens tungt rustade riddare. Styrkorna möttes på den frusna sjön Peipus, i vad som i dag är Estland. Enligt berättelserna ska de tyska riddarna ha galopperat över den frusna sjön med förhoppningen om att kunna utnyttja sin överlägsna slagkraft.

Men den listige Alexander ska ha manövrerat sin enkelt beväpnade skara av fotsoldater så att riddarna visserligen drev motståndarna framför sig, men utan att tillfoga dem någon större skada. 

I själva verket lät Alexander tyskarna tränga fram så långt att han sedan kunde låta resten av sina trupper – som han hållit gömda – anfalla från sidorna. Samtidigt ska isen ha börjat spricka under de tunga riddarna på sina hästar.

Slaget på isen, som det kom att kallas, slutade i total triumf för Alexander Nevskij och hans män. Även i det här fallet är det svårt att skilja sanning från legend. Västerländska historiker tenderar att vilja tona ner det hela och återigen beskriva de angripande styrkorna som ganska obetydliga. Patriotiska ryska skribenter gör gärna tvärtom och blåser upp Alexanders bedrift så mycket det bara går.

Under andra världs­kriget användes Alexander Nevskij i propagandan för att öka strids­viljan mot tyskarna.

© Culture Club/Getty

Klart är att dessa två händelser blev centrala inslag i myten om den store Alexander. Betydande har dessa strider varit även på ett annat sätt – genom att i rysk historieskrivning tidigt etablera övertygelsen om att angrepp från väst när som helst kan äga rum, vilket i sin tur fått ytterligare näring i senare tider, då först Karl XII, sedan Napoleon och till sist Adolf Hitler skickat sina arméer österut.

Flyttade till Novgorod

Vem var då denne Alexander Nevskij? Uppgifterna är relativt knapphändiga, men han föddes den 30 maj 1219 i Perejaslavl, en fästning tillhörande hans far Jaroslav II, storfurste av Kiev och den mäktigaste mannen i det ryska riket. Som ung flyttade Alexander med sin far till Novgorod, den stad som dominerade handelsförbindelserna med Europa. 

Samtidigt var det en av de få städer i området där en slags demokratisk församling, kallad vetje, hade stort inflytande. Det visade sig i att de styrande inte mindre än fyra gånger under Alexanders uppväxt beslöt att kapa banden med Jaroslav, som de alltså valt till sin regent, bara för att sedan kalla tillbaka honom igen när faror hotade.

Berättelserna om Alexander talar om en modig, krigisk och mycket gudfruktig man – vilket inte är så underligt med tanke på att texterna framförallt är skrivna av sådana som velat lyfta upp honom till mytiska nivåer. Klart är att Alexander var relativt ung då han tog makten i riket. När slaget vid Neva ägde rum var han bara 21 år.

Alexander Nevskij böjer knä för Gyllene hordens härskare. Nevskijs underkastelse räddade med största sanno­likhet hans rike från att plundras och upplösas.

© Heritage/Getty

Hotet från Gyllene horden

Om båda de tidigare nämnda slagen – de mot svenskarna respektive mot tyskarna – har fått framträdande roller i berättelsen om Alexander Nevskijs liv, så är det samtidigt slående hur en annan aspekt har tonats ner. 

För i själva verket var det så att det löst hopfogade ryska rike som han styrde samtidigt var betydligt mer hotat österifrån än västerifrån. Det var nämligen under denna period som den mongolerna erövrade stora delar av Asien och Östeuropa.

Den västra delen av mongolernas välde, som senare kom att kallas Gyllene horden eller Kiptjakkhanatet, styrdes av ättlingar till den brutale erövraren Djingis khan och hade på 1230-talet trängt allt längre in i norra Östeuropa. 

När mongolerna nådde en stad lät de regelmässigt dem som styrde där välja mellan kapitulation och krig. Om de valde att ge sig behandlades de relativt välvilligt, men om de föredrog strid väntade total förstörelse. Mongolerna satte nämligen i system att inte ta några fångar.

Detta ledde till att ett stort antal städer gick upp i rök. Inte minst den stora staden Kiev plundrades i grunden och kunde i åratal beskrivas som omgiven av lik.

Men Alexander Nevskij valde en annan väg. Tidigt tycks han ha insett att det var lönlöst att försöka slåss mot mongolerna och valde istället att samarbeta. Han underkastade sig deras överhöghet, samtidigt som han bedrev ett skickligt diplomatiskt spel för att begränsa de krav som horden ställde på hans rike.

Feg eller skicklig regent?

Denna undfallenhet för mongolerna har ibland presenterats som ett bevis på att Alexander Nevskij inte riktigt var den tappre krigare som berättelserna talar om. Samtidigt kan man förstås lika gärna hävda att denna taktik tvärtom talar för att han var en skicklig regent – en som kunde avgöra vilka strider som var möjliga att vinna och vilka som bara skulle leda till undergång.

Oavsett vilket fortsatte mongolerna att under lång tid framöver dominera det som senare blev Ryssland. Först år 1380 skulle en rysk styrka, under storfurst Dimitrij Donskoj, besegra Gyllene horden och en självständig stat börja skapas. 

Vid det laget fanns inte Alexander Nevskij längre. Men enligt legenderna hade han uppenbarat sig för Dimitrij inför striden – och lovat att seger var att vänta.

Alexander själv dog den 14 november 1263, 42 år gammal.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...