Jugoslaviska partisaner på träningsläger i Italien.

© Keystone/Getty

Kampen mot nazi-ockupationen i 7 länder

Under andra världskriget tog Nazityskland snabbt kontroll över stora delar av Europa. Men även om ländernas arméer kapitulerade upphörde inte motståndet. I många länder växte gerillarörelser fram som kämpade vidare mot nazisterna – här är sju av dem.

18 maj 2018 av Artur Szulc

Jugoslaviska partisaner i Montenegro 1944.

1. Tito besegrade tyskar och cetniker

Jugoslavien 1941–45. Ledare: Draža Mihailovic, Josip Tito.

Tyska trupper marscherade in i Jugoslavien i april 1941. I landet fanns en lång tradition av att bekämpa främmande erövrare och den bergiga terrängen passade bra för gerillakrigföring – att slå till plötsligt och försvinna upp i bergen. Tyskarna svarade med att straffa civilbefolkningen, som sköts i tiotusental.

Två stora motståndsrörelser uppstod snabbt: de serbnationalistiska četnikerna och Titos kommunistiska partisaner. Četnikerna, som leddes av Draža Mihailovic, bekämpade inte bara tyskarna utan även Titos kommunister och andra etniska grupper som motsatte sig serbernas dominans. 

De serbiska styrkorna utförde övergrepp mot både kroater och muslimer i Bosnien. När det passade deras syften samarbetade de även med den tyska ockupationsmakten.

Titos mål var också att ta över makten i Jugoslavien efter kriget och hans kommunistiska gerilla växte till en armé på cirka 800 000 män och kvinnor. På grund av sin storlek fick de stöd från de allierade men kunde även själva ta upp kampen mot den tyska ockupationsmakten och erövra stora områden. 

Belgiska motståndsmän i en beslagtagen tysk stridsvagn i Antwerpen 1944.

© Hulton/Getty

2. Hemliga armén tog Antwerpens hamn

Belgien 1940-44. Ledare: Albert Marteaux.

Belgien ockuperades av Nazityskland i maj 1940. Motståndet engagerade successivt alltfler belgare när krigets vindar började vända för tyskarna. Den hårdnande ockupationen och tvångsrekryteringen av unga belgiska män till olika tyska arbetsprojekt stärkte också motståndsviljan.

I mars 1941 bildades Självständiga Fronten av det belgiska kommunistpartiet. Frontens ambition var att ena motståndet i landet, men en konkurrerande organisation startades ungefär samtidigt och antog 1943 namnet Hemliga armén. Denna organisation var lojal gentemot den belgiska exilregeringen i London och bestod främst av soldater och officerare ur den belgiska armén.

Båda motståndsrörelserna, som hade tiotusentals anhängare, var tidvis nära att splittras och Hemliga armén hade också en komplicerad relation till exilregeringen. Bland annat ansåg vissa i rörelsen att besluten inte skulle fattas från London, utan av ledare på plats i Belgien.

Båda grupperna gjorde ändå avsevärda insatser, särskilt med att samla in underrättelser åt de allierade. Information om tyska truppsamlingar skickades till London, och kom till användning bland annat inför den allierade offensiven hösten 1944. Man hjälpte också piloter, vars plan skjutits ner, att fly tillbaka till Storbritannien via Frankrike och Spanien.

Dessutom genomfördes omfattande strejker åren 1941–43. Motståndsmän inom posten fångade upp angivarbrev och räddade på så vis många landsmän från Gestapo och judar undan deportering till förintelseläger. Planerna på ett nationellt uppror mot tyskarna förverkligades aldrig. 

Den belgiska motståndsrörelsen, främst Hemliga armén, hjälpte dock de allierade att erövra den viktiga hamnen i Antwerpen i september 1944.

I oktober 1944 avväpnades motståndsrörelsen. Många gick då över till reguljära bataljoner som fortsatte att slåss på västfronten till krigsslutet. 

Bilen som riksprotektorn Reinhard Heydrich färdades i. Han avled i sviterna av attentatet.

© Keystone-France/Gamma-Keystone/Getty

3. Mordet på Heydrich gav brutal hämnd

Tjeckoslovakien 1939–45. Ledare: Ján Golian.

Delar av Tjeckoslovakien annekterades av Nazityskland redan i oktober 1938. Några månader senare hamnade hela landet under tysk ockupation medan Slovakien fick viss autonomi. I båda landsändarna växte motståndsrörelser fram gradvis. Trots att den nazityska ockupationen var mildare än exempelvis i Polen bekämpades även den tjeckiska oppositionen hårt. 

I november 1939 stängdes alla universitet, över tusen studenter sändes till koncentrationsläger och flera studentledare avrättades sedan de lett demonstrationer mot ockupationsmakten. Behandlingen av studenterna ökade motståndsviljan hos alltfler tjecker.

1940 enades flera mindre motståndsnätverk i Centrala ledningen för hemlandets motstånd. Den icke-kommunistiska rörelsens huvudsyfte var att fungera som en skuggregering åt exilregeringen som befann sig i London. De samlade också in underrättelser som skickades vidare till Storbritannien.

Den tjeckoslovakiska motståndsrörelsens mest dramatiska aktioner var attentatet mot riksprotektorn Reinhard Heydrich i maj 1942 och upproret i den slovakiska delen hösten 1944. 

Båda aktionerna framkallade grymma repressalier från tysk sida. Som hämnd för attentatet mot Heydrich utplånades två byar, varav Lidice är den mest kända. Sedan upproret i Slovakien slagits ner hösten 1944 avrättades tusentals civila.

Det icke-kommunistiskt orienterade motståndet återhämtade sig inte efter tyskarnas brutala straffåtgärder. När Röda armén närmade sig den tjeckoslovakiska gränsen tog kommunisterna initiativet inom landets motståndsarbete. 

Från sommaren 1942 var flera partisanenheter ur ELAS aktiva från sina baser i bergstrakterna. 

4. Splittrat motstånd ledde till inbördeskrig

Grekland 1941–44. Ledare: Napoleon Zervas, Ares Velouchiotis.

I april 1941 invaderades Grekland av tyska styrkor som sänts dit för att bistå italienska trupper efter dessas misslyckade anfallskrig mot landet. Efter några veckor var hela Grekland ockuperat men grekerna inledde ett aktivt motstånd som tyskarna försökte stävja med brutala straffåtgärder.

Kommunistpartiet KKE bildade den Nationella befrielsefronten EAM tillsammans med flera mindre vänstergrupper. EAM:s väpnade gren Folkets nationella befrielsearmé (ELAS), rekryterade minst 50 000 greker. Från sommaren 1942 var flera partisanenheter ur ELAS aktiva från sina baser i bergstrakterna. 

Vid sidan av den kommunistdominerade motståndsrörelsen bekämpades tyskarna även av högergerillan Nationella republikanska grekiska förbundet (EDES) som hade minst 12 000 man.

Inledningsvis samarbetade ELAS och EDES mot den gemensamma fienden. Bland annat genomförde de, tillsammans med ett brittiskt sabotageteam, i november 1942 en spektakulär sprängning av viadukten Gorgopotamos vilket stoppade tågtrafiken mellan Thessaloniki och Aten. 

Snart övergick dock samförståndet mellan grupperna i öppen rivalitet och man började bekämpa varandra. Britterna tvekade först om vilken av motståndsrörelserna som skulle stödjas men bestämde sig till slut för EDES.

Hösten 1943 blossade ett fullskaligt inbördeskrig upp mellan de båda rörelserna. Först i februari året därpå ingick organisationerna ett bräckligt vapenstillestånd. Vid krigsslutet fortsatte inbördeskriget då EDES till slut besegrade kommunisterna med brittiskt stöd 1949. 

Upprorsmän med eldkastare i Warszawa augusti 1944.

5. Warszawaupproret misslyckades

Polen 1939–44. Ledare: Tadeusz Bor Komorowski.

I november 1939 bildades Förbundet för väpnad kamp som skulle samordna de motståndsgrupper som formats direkt efter den polska arméns nederlag. I februari 1942 ombildades förbundet till Hemarmén, som bestod av både civila avdelningar som hade kontakt med exilregeringen och fältförband. 

Totalt fanns det över 300 000 soldater, män och kvinnor, i dess led, och socialistiska och konservativa motståndsgrupper lydde under samma befälhavare. Kommunistiska Folkgardet och Nationella väpnade styrkorna stod dock utanför Hemarmén.

Hemarméns fältförband genomförde omfattande sabotage och attentat men samlade även in underrättelser, bland annat om tyska V2-raketer, truppförflyttningar och om förintelselägren. Det främsta målet var dock ett nationellt uppror som skulle befria landet före Röda arméns ankomst.

Våren 1944 fick Hemarméns enheter i landets östra delar order om att inleda Operation Åska, för att befria större städer och assistera Röda arméns offensiv. Trots dessa insatser arresterades och deporterades många polska motståndsmän av den sovjetiska säkerhetstjänsten NKVD.

Hemarméns största operation – upproret i Warszawa hösten 1944 – blev även organisationens största nederlag. Tiotusentals soldater stupade och över 250 000 civila dog i striderna eller mördades av tyska förband. I det kommunistiska Polen stämplades Hemarmén som en fascistisk organisation och dess medlemmar fängslades eller deporterades österut. 

Italienska motståndsmän i bakhåll i bergskedjan Apenninerna.

6. Partisanerna avrättade Mussolini

Italien 1943–45. Ledare: Raffaele Cadorna

När tyskarna ockuperade Italien efter Mussolinis fall 1943 förvandlades lösa antifascistiska och antinazistiska grupperingar till organiserade rörelser. I bergstrakterna var flera partisanenheter aktiva, bland annat det kommunistiska Garibaldi och vänsterliberala Rättvisa och frihet, som var de största, men det fanns även andra mindre grupper som katolska Gröna flamman.

Med tiden skulle dessa partisanförband samla över 100 000 personer i sina led och få allierad hjälp i form av förnödenheter och utrustning som fälldes från flygplan.

Den italienska motståndsrörelsen, som formellt lydde under de så kallade Kommittéerna för nationell befrielse, riktade främst in sig på sabotage mot tyska kommunikationslinjer och förråd. Den kuperade terrängen underlättade såväl kontroll av det egna territoriet som aktioner mot ockupationsmakten.

I juni 1944 fördes samtliga motståndsstyrkor samman i Frivilliga frihetskåren. Olyckligt nog för dem körde den allierade offensiven fast utanför Bologna och tyskarna och deras fascistiska medhjälpare kunde då koncentrera sig på att bekämpa det italienska motståndet.

Frivilliga frihetskårens trupper led stora förluster men kämpade tappert, och från februari 1945 när allt tydde på att allierade styrkor avancerade norrut vitaliserades de italienska partisanförbanden.

De deltog i befriandet av flera städer i norra Italien, däribland Turin, och den flyende Mussolini greps och avrättades av partisaner.

Upproret i Warszawas getto 1943 ledde till massdeportationer.

7. Judisk kamp i skogar och getton

Warszawa och Vilnius 1941–44. Ledare: Mordechai Anielewicz, Paweł Frenkel.

l När de stora deportationerna av judar till förintelselägren inleddes 1942 bildades judiska försvarsgrupper i Vilnius och Warszawas getton. 

De som lyckades organisera sig bäst var två grupper i Warszawas getto, Judiska kamporganisationen och Judiska militära förbundet. Deras mål var att göra motvärn inför kommande deportationer. Våren 1943 iscensatte de en stor revolt i gettot.

Det startades också judiska kampgrupper i östra Polen, västra Vitryssland och västra Ukraina, där det fanns vidsträckta skogsområden som tyskarna och deras lokala kollaboratörer inte hade möjligheter att övervaka speciellt noggrant. En judisk partisangrupp som lyckades rädda över tusen personer leddes av bröderna Bielski.

Judiska försvarsgrupper var för det mesta ganska självständiga och var mest inriktade på överlevnad. Men det hände att man samarbetade med sovjetiska partisaner eller den polska Hemarmén.

Ingen vet hur många judar som organiserade sig i motståndsgrupper och sökte sin räddning i skogarna, men troligen handlade det om minst 10 000. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...