Spartas soldater slogs förtvivlat i det trånga passet vid Thermopyle 480 f Kr.

© Stanley Meltzoff/National Geographic/Corbis/IBL

Krigarstaten Sparta

Spartas soldater var fruktade över hela den antika världen. De var kända för att aldrig dra sig tillbaka från slagfältet. Pojkar fostrades till soldater redan från sju års ålder och hela samhället var inriktat på att rusta sina medborgare för krig.

3 maj 2018 av Inger Lise Kontochristos

Solen var på väg upp över Thermopyle och strålarna gnistrade i de 300 spartanska soldaternas sköldar där de stod i tät formation, ledda av sin kung Leonidas I. Till vänster om sig hade de en bergvägg och till höger ett klippstup ner mot Egeiska havet. 

Framför sig hade de fienden – över hundratusen persiska krigare, ledda av kung Xerxes, som hade svurit att hämnas sin fars nederlag mot grekerna vid Marathon tio år tidigare.

I flera dagar hade de 300 spartanerna och deras allierade slagit tillbaka den ena persiska anfallsvågen efter den andra. Framför dem låg döda fiender i högar. De spartanska soldaternas hederskodex förbjöd dem att dra sig tillbaka från slagfältet. Deras plikt var att stå emot och hålla tillbaka fienderna så länge som möjligt.

Plötsligt ljöd ett varningsrop från den vänstra flanken. Några spartaner hade upptäckt en grupp persiska soldater uppe på berget som var på väg ner mot dem. Hur var det möjligt? Någon måste ha förrått dem och visat perserna den hemliga vägen över berget. Nu hade de fienden både framför och bakom sig.

Thermopyle vägen till Aten

Kung Leonidas och hans män visste att detta bara kunde sluta på ett sätt. Men de försökte ändå inte dra sig tillbaka utan fortsatte kämpa för äran och för att täcka den grekiska härens återtåg. Perserna angrep från båda hållen med allt större kraft för att förinta den spartanska styrkan och därmed kunna fortsätta fälttåget mot Aten.

Xerxes, som hade börjat förlora tålamodet med sin här, placerade nu bågskyttar uppe på bergsstigen. Deras order var enkel: Döda alla spartaner! Pilarna regnade ner över spartanerna innan de sista av dem dödades i blodiga närstrider med spjut, svärd och dolkar. Nu kunde den persiska invasionen fortsätta.

Spartas män fick en sträng och tuff militär utbildning där de härdades till stridsmaskiner.

© Mary Evans/IBL

Konkurrens mellan Sparta och Aten

Slaget vid Thermopyle år 480 f Kr blev legendariskt och stärkte ytterligare Spartas status som den grekiska världens starkaste krigsmakt. Perserna lämnade Grekland efter nederlaget vid Plataiai året därpå medan Sparta tack vare sin militära styrka fortsatte att dominera antikens Grekland under lång tid.

Periodvis, som mot det mäktiga Persien, var grekerna enade, men under långa epoker var regionens många stadsstater splittrade – ofta uppdelade i allianser ledda av staterna Aten och Sparta. Konkurrensen dem emellan orsakade två långvariga krig.

MER SPÄNNANDE LÄSNING I ALLT OM HISTORIAS NYHETSBREV

Krigarstaten Sparta var unik bland antikens grekiska stadsstater. Redan vid födseln bedömdes ett spartanskt barns militära potential. Spädbarn fördes fram till de äldres råd som avgjorde om barnet skulle få leva. Om det ansågs för svagt eller hade några defekter bars det upp på berget Taygetos där det lämnades att dö.

Agoge – spartansk disciplin

Från sju års ålder genomgick pojkar en sträng och tuff statligt styrd utbildning som förmedlade både militär träning och andra nödvändiga kunskaper. Systemet kallades agoge och byggde på plikt, disciplin och uthållighet. Sparta hade ingen plats för svaga människor. Pojkarna fick egna tränare och delar av programmet genomfördes ute i skogen där de tvingades vistas utan kläder för att härdas till verkliga stridsmaskiner.

Alla män blev kvar i militären tills de fyllde 40 och i reserv till 60 års ålder. Från vuxen ålder var de endast tillåtna att besöka sina hustrur en gång om året för att avla barn. Kosten var samma varje dag – en gryta baserad på kött och blod från grisar.

Flickorna fick också genomgå fysisk träning och bland de vuxna kvinnorna var det de starkaste som hade högst status. Dessutom fick de intellektuell utbildning för att de skulle kunna föda och uppfostra intelligenta barn. Många historiker menar att spartanska kvinnor var de bäst utbildade i den antika grekiska världen.

Sparta låg på södra Peloponnesos och var allierat med flera grekiska stadsstater.

© Svante Ström

Spartiater var krigareliten

De som genomgått agogen kallades spartiater och ingick i Spartas krigarelit. Denna var främst förbehållen män födda i Sparta men enskilda utlänningar kunde också få plats som en hedersbevisning. Med tiden fick allt färre spartaner råd med utbildningen och därmed uppstod en klass av andra rangens medborgare. 

Antalet spartiater krympte och de sändes ogärna bort på längre fälttåg eftersom de inte så lätt kunde ersättas. Men även ett fåtal spartiater i spetsen för en här, kunde vara nog för att få fienden att kapitulera.

De kämpade ofta barfota, enbart utrustade med spjut, svärd, sköld, bröstpansar och iklädda röda mantlar. De förflyttade sig jämnt till fots, men tog sig ändå fram snabbt.

Enligt legenden kunde soldaterna återvända hem på två sätt – segrande eller döda. Om någon återvände utan sin sköld straffades han med döden eller förvisning. Innan de drog ut i krig delade deras fruar eller andra framstående kvinnor ut sköldarna med orden ”tan epi tas” (kom hem med eller på din sköld). Det vill säga segerrik eller liggande död på skölden.

Spartaner, heloter och perioiker

Det fanns tre klart åtskilda samhällsklasser i Sparta och det var bara de infödda spartanerna som räknades som fullvärdiga medborgare. Spartanerna var soldater medan allt kroppsarbete utfördes av heloterna. Dessa var dock inte slavar i ordets vanliga bemärkelse utan hade familjer och fasta jordlotter. Tredje klassen kallades perioiker och utgjordes av hantverkare och handelsmän. De hade få politiska rättigheter men försåg bland annat spartanerna med deras vapen.

All verksamhet i Sparta fokuserades på krigsmakten. Därför utvecklades inte samhället i andra riktningar än de militära. Till skillnad från i andra grekiska stadsstater lades ingen större vikt vid kultur, litteratur eller annat som inte hade med krigföring att göra.

Sparta var också den enda grekiska stadsstaten som alltid hade två kungar. De kom från de två viktigaste klanerna och hade olika uppgifter. Den ene ledde armén i krig och den andre stannade hemma för att styra staden. Kungamakten var ärftlig och de båda kungaklanerna hade samma status.

En kvinnlig idrottare 500 f Kr. De starkaste kvinnorna fick högst status i Sparta.

© CM Dixon/Heritage Images/IBL

Perikles bröt trettioårsfreden

När krigen mot Persien var över i mitten av 400-talet f Kr spreds en rädsla i den grekiska världen för att Aten skulle bli för mäktigt. Det första kriget mellan de två stormakterna i regionen – Sparta och Aten – pågick under åren 460–445 f Kr och avslutades med den så kallade trettioårsfreden. 

Atenarna förband sig i ett avtal att inte försöka utvidga sin makt under de närmaste trettio åren. Avtalet bröts när Atens ledare Perikles genomdrev att de skulle stödja staden Korkyras i deras konflikt med Korint, en stadsstat som var allierad med Sparta. Kriget var nära, men Sparta försökte först få till en diplomatisk lösning.

Förhandlingarna inriktades först mot Atens ledare som spartanerna försökte få att övertala Perikles att inte bryta freden. När detta misslyckades ansträngde sig de spartanska förhandlarna att få de atenska ledarna att upphäva det straff som på grund av religiösa skäl utdömts mot staden Megara. 

Straffet innebar att invånare från Megara vägrades tillträde till Atens torg eller hamn. Atenarna stod dock fast bakom sin ledare Perikles och till slut kunde inte Sparta undvika att gå i krig för sina allierade.

Invasionen av Attika

Spartanerna invaderade Attika, områdena runt Aten år 431, men atenarna kunde med hjälp av sin flotta importera vad man behövde även under den spartanska ockupationen av landsbygden.

Dessutom stannade varje spartansk soldat bara i området i treveckorsperioder. Enligt gammal sed återvände de hem var fjärde vecka för att hjälpa till med skörden eller se till att heloterna inte tog sig några friheter under arméns frånvaro.

Perikles var inte heller intresserad av att låta sina trupper möta spartanerna i öppen strid. Han satsade istället på en offensiv till sjöss där spartanerna inte var lika starka. 

Men år 430 drabbades Aten av en pestepidemi. En tredjedel av befolkningen dog, däribland Perikles. Efter denna katastrof lyckades Aten aldrig återhämta sig riktigt.

Sparta anföll Pylos för att förhindra ett helotiskt uppror, men under striderna blev många spartaner tillfångatagna.

© Osprey

Heloter flydde till Pylos

Demosthenes, en ledande atensk general, fortsatte att bygga upp stadsstatens marina stridskrafter. Bland annat lät han anlägga en militärbas i byn Pylos i närheten av Spartas kust. 

Nu började allt fler heloter fly till Pylos där de hoppades på ett friare liv än de hade i Sparta. För spartanerna var dock heloterna oumbärliga. Det var de som skötte åkrarna medan spartanerna tränades i strid. 

För att stoppa ett helotiskt uppror med atenskt stöd gick en spartansk styrka till anfall mot Pylos. Aktionen slutade dock inte bättre än att Demosthenes lyckades ta en stor grupp spartaner som gisslan.

Då erövrade Sparta istället staden Amfipolis som kontrollerade de silvergruvor som finansierade atenarnas krigföring. I det läget var både Aten och Sparta redo att sluta fred.

Strid om Syrakusa bröt freden 

Fredsavtalet år 421 f Kr ingicks för en period på 50 år. Parterna enades om att det atenska imperiet skulle få behålla alla sina områden och att Sparta skulle hjälpa till att återföra de stater som brutit sig loss. I gengäld skulle de spartanska fångarna på Pylos friges och atenarna skulle lämna ön. Freden blev dock inte så långvarig som parterna hoppats.

Tio år senare fick ledarna i Aten besked om att deras allierade Segeste, en grekisk stadsstat på Sicilien hade kommit i strid med Syrakusa. Etniskt sett var atenarna och deras allierade på Sicilien av samma folkslag medan invånarna i Syrakusa, liksom spartanerna, hörde till den doriska folkgruppen.

Sparta på Syrakusas sida

Men Alkibiades, Atens härförare, hade också andra motiv för att hjälpa sicilianarna. Staden Syrakusa var nästan lika stor som Aten, och om atenarna kunde lyckas med att erövra hela Sicilien skulle de få tillgång till enorma resurser.

Aten bildade en koalition med flera städer på Sicilien, men man tvekade ändå att gå till anfall. Detta gav Syrakusa möjlighet att be Sparta om hjälp. När den spartanske generalen Gylippos anlände till ön bildade han också en koalition med andra sicilianska städer. När anfallet väl kom hade försvaret byggts så starkt att en invasion kunde förhindras.

Kriget avslutades med ett stort sjöslag i Syrakusas hamn där de atenska styrkorna nästan krossades. De överlevande flydde mot öns inre delar för att finna nya allierade men det syrakusanska kavalleriet hann ikapp dem. Aten miste omkring 20 000 man under kriget och de få som överlevde blev slavar.

Under slaget vid Syrakusa flydde de atenska styrkorna upp på land. De som trots allt överlevde blev slavar.

© Bridgeman/IBL

Flottan stärkte Aten

Efter nederlaget var Atens statskassa nästan tom och imperiet så försvagat att många räknade med att dess stormaktstid var över. Men ledarna för flottan, som var stationerad på ön Samos, vägrade att acceptera nederlaget och inleda fredsförhandlingar med Sparta. 

Istället angrep de spartanerna vid Symi år 411 f Kr. Alkibiades valdes till flottans ledare och fortsatte med en ny seger vid Cyzicus året därpå. Med de segrarna kunde Aten åter stärka sin ekonomi. Under åren fram till 406 f Kr vann atenarna slag efter slag och till slut hade de i stort sett återupprättat det gamla imperiet.

Lysandros segrar

Alkibiades fick mycket av äran för framgångarna, men trots det blev han inte återvald som stadens general. Han miste makten samtidigt som Sparta stärkte sin flotta under ledning av en mycket kompetent kommendant – Lysandros. 

Under sjöslaget vid Arginusai förlorade den atenska flottan tolv skepp och mycket manskap på grund av dåligt väder. Efter det stod det klart att Atens öde vilade i Lysandros händer. Det blev ännu tydligare när skulden för nederlaget lades på atenska flottans befälhavare som alla avrättades. Därmed var deras sjöstridskrafter i stort sett ödelagda.

Lysandros var inte sen att utnyttja denna möjlighet. Hans flotta seglade omedelbart till Hellesponten (Dardanellerna i dagens Turkiet). Aten var beroende av spannmålsleveranser därifrån och om Lysandros lyckades blockera dem skulle atenarna drabbas av svält. Därför sändes resterna av den atenska flottan iväg för att förhindra blockaden. 

Det var precis vad Lysandros hade hoppats på. Han lurade in de atenska skeppen i en fälla vid Aigospotamoi där Sparta vann ännu en förkrossande seger. Barat tolv atenska skepp kunde fly.

Aten kapitulerade 404 f Kr

Svält och epidemier tvingade till slut Aten att kapitulera år 404 f Kr. Atenarna beordrades att riva sina stadsmurar och förbjöds att återuppbygga flottan. Aten blev också tvunget att ge upp alla sina kolonier kring Medelhavet.

Sparta var nu den helt dominerande grekiska stadsstaten, men den maktpositionen skulle inte bli så långvarig.

Slaget vid Aigospotamoi 405 f Kr beskrivs ofta, som på denna bild från 1915, som ett sjöslag men enligt källorna angreps det atenska lägret på land och deras skepp, som dragits upp på stranden, erövrades.

© The Stapleton Collection/Bridgeman/IBL

Kriget mot Thebe

I början på 300-talet f Kr kom Sparta i konflikt med stadsstaten Thebe. Spartanerna hade övertagit stora delar av Atens imperium, men nu försökte thebanerna hävda sitt oberoende och utöka sitt inflytande i regionen. 

Några kortvariga krig utkämpades, men konflikten tog fart först när sändebud från några stadsstater som Thebe tagit kontroll över bad Sparta om hjälp. När Thebe vägrade tillmötesgå spartanernas krav och dra tillbaka ockupationshärarna gav Spartas kung Kleombrotas klarsignal för krig. Ett beslut som skulle visa sig ödesdigert.

Spartanernas falang förlorade

Härarna möttes i ett slag vid Leuktra år 371 f Kr. Spartanerna ställde upp infanteriet enligt den traditionella grekiska falangmodellen – en tätt grupperad slaglinje med soldater, åtta till tio led djup. Tanken var att de tätt anfallande soldaternas gemensamma tyngd skulle pressa tillbaka fienden samtidigt som bredden på slaglinjen skulle täcka så mycket yta som möjligt vid fronten. 

Eftersom de starkaste och mest erfarna soldaterna av tradition placerades till höger i falangen och de minst rutinerade till vänster hade den dock en tendens att driva mot höger på slagfältet.

Men den thebanske härföraren Epameinondas bröt mot traditionen genom att placera kavalleriet och en femtio man djup infanterikolonn på den vänstra flanken, och sände styrkan mot fiendens högerfalang. Taktiken överrumplade spartanerna. 

Med endast tolv led av soldater på djupet kunde de inte stå mot den femtio led djupa kolonn som kom rusande emot dem. Över tusen soldater dödades när högerflanken krossades, bland dem fanns befälhavaren Kleombrotos.

När Spartas allierade härar såg hur flanken krossades drog de sig tillbaka. I det läget valde Thebes ledare att inte fortsätta angreppet mot de överlevande spartanerna. Slaget var över.

Sparta blev turistmål för romare

Effekterna av nederlaget blev dramatiska. Sparta hade förlorat i styrka och prestige och därmed positionen som den mäktigaste stadsstaten. Sparta räknades hädanefter som en andrarangsstat. De förlorade även kontrollen över heloterna som nu vann sin frihet.

När romarriket erövrade de grekiska områdena fann de ett isolerat Sparta som försökte klamra sig fast vid sin gamla livsstil. Staden blev en turistattraktion för den romerska eliten, som kom för att studera de ovanliga spartanska traditionerna. Sparta återvann aldrig sin makt och deras storhetstid var oåterkalleligen över.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...