Jesuiterna samlade indianer i jordbrukskollektiv. Bild från filmen The Mission.

© Warner Bros/Everett/IBL

Slavjakt gjorde Brasilien stort

Det var jakten på slavar och guld som under 1600-talet fick den lilla portugisiska kolonin att växa till jätte­landet Brasilien. Expansionen leddes av bandeirantes, brutala äventyrare som ut­rotade indianer och brände missionsstationer.

19 maj 2018 av Lars Stahre

År 1628 ledde António Raposo Tavares en armé av slavjägare upp i Paranadalen. Hans styrkor bestod av 900 man förstärkta med omkring 2 000 krigare från Tupi-stammen.

Officiellt var målet att besegra de hedniska indianfolk som man visste bodde i det ännu inte kartlagda inlandet men egentligen var expeditionens främsta syfte att fånga slavar som behövdes till kustlandets portugisiska sockerplantager. 

Jesuitordens reducciónes

Indianbefolkningarna som de planerade att attackera var inte heller mer ”hedniska” än att många av dem bodde i särskilda områden som organiserats av den katolska jesuitorden.

Jesuiterna hade anlagt missionsstationer, så kallade reducciónes, dit stora skaror nyomvända indianer drogs samman för undervisning och arbete med jordbruk och boskap. De obeväpnade indianerna vid missionsstationerna hade länge utgjort en oemotståndlig frestelse för Tavares. 

Tavares ledde den första bandeiran

Hans expedition, som också var en kombination av upptäcktsresa och erövringståg, blev känd som Brasiliens första bandeira (efter det portugisiska ordet för flagga) och han själv som den förste bandeiranten.

Under den långa resan genom djungeln angrep Tavares män 21 av jesuiternas indianbyar. Tusentals indianer förslavades, ofta genom regelrätta anfall mot de försvarslösa missionsstationerna där hus och odlingar sattes i brand.

De som fångades in kunde ibland hållas instängda i oskyddade burar under lång tid medan slavjakten fortsatte. Många av dem dog av umbäranden innan de överlevande samlades ihop och fördes mot kusten för försäljning i sockerbältet.

Sjökaptenen Pedro Cabral och hans män kom som de första européerna till den brasilianska kusten den 22 april år 1500.

Slavarbetare på sockerplantager

När den portugisiske sjökaptenen Pedro Cabral lät upprätta en liten oansenlig
koloni vid den sydamerikanska östkusten år 1500 var det inget som tydde på att inlandets djungler dolde några storslagna civilisationer eller rikedomar. De portugisiska kolonisatörerna upptäckte dock snart att odlingsbetingelserna var fantastiska i områdena vid kusten.

Eftersom den europeiska efterfrågan på socker var stor blev det den självklara grödan att satsa på. De tidiga portugisiska bosättningarna låg alla vid kusten och européerna behövde inte driva undan urinvånarna som kolonisatörerna senare skulle göra i Nordamerika.

Tvärtom behövde portugiserna arbetskraft till de storskaliga sockerplantager som anlagts. Därför tvingades indianerna tidigt till slavarbete i den expansiva sockerekonomin. Det fanns dock inte tillräckligt med indianer vid kusten, så därför planerades snart räder in i landet för att hitta fler slavar.

Importerade afrikanska slavar

Urbefolkningen uppgick till cirka tre miljoner och bodde utspridda på en yta större än Europas. Slavjakten som fortsatte under 1600-talet pressade dem allt längre in i territoriet. Massakrer och sjukdomar, som européerna förde med sig, ökade dödligheten kraftigt.

Det stod tidigt klart att indianbefolkningen inte skulle räcka till för att hålla det koloniala maskineriet igång och därför inleddes importen av afrikanska slavar i mitten av 1500-talet.

Bandeirantes deltog i expeditioner som under 1600-talet sändes iväg för att fånga slavar i de djungler som i dag ingår i Brasilien.

Jesuiternas jordbrukskooperativ

Men före slavjägarna hade katolska jesuitmunkar tagit sig in i det brasilianska inlandet för att kristna de indianfolk som bodde där. Redan i mitten av 1500-talet hade de börjat bygga upp ett nät av små byar, så kallade aldeias, kombinerade med storskaligare bosättningar – reducciónes – som var ett slags jordbrukskooperativ.

Jesuiterna försökte skydda indianerna när slavjägarexpeditionerna kom igång på 1600-talet. Men utan att vilja det hade de i själva verket underlättat för slavjägarna genom att vänja av indianerna både från deras nomadiska liv och från bruket av vapen.

Pacificerade och prydligt hopsamlade på obefästa platser var indianerna lätta byten för dessa väpnade slavjägarband. Nästan alla missioner i Guairaområdet slogs ut av Tavares bandeira och de som följde i hans spår.

Antonio Vieira skyddade indianerna

Den mest namnkunnige jesuiten hette Antonio Vieira. Han hade ett enormt religiöst och politiskt inflytande under 1600-talet och satte sin prägel på utvecklingen i kolonin. Vieira försökte outtröttligt beskydda indianerna mot bandeirantes angrepp. Nya missionsstationer etablerades längre in i landet där indianerna beväpnades för att kunna stå emot attackerna.

De flesta av de kringflackande indianjägare och guldletare som kallades bandeirantes kom från området kring dagens São Paulo, som då var en smutsig och laglös håla i sydöstra Brasilien, långt från plantageekonomins hjärta Salvador i nordost. De hade inte råd med afrikanska slavar och gjorde istället räder in i landet där indianer togs och såldes till sockerplantagerna längs kusten.

Karta över Terra Brasilis från 1519 med tupinambáhövdingen Quonambec infälld.

© Bridgeman/IBL

Mamelucos befolkade São Paulo

Bandeirantes levde vanligtvis med kvinnor från tupi-folket och området kom därför att domineras av mamelucos – det namn portugiserna använde om den växande gruppen med blandad etnisk bakgrund.

Slavexpeditionerna kunde bestå av allt från ett hundratal till flera tusen man. De var väl organiserade och finansierade av förmögna entreprenörer. Ledargruppen bestod oftast av portugiser, men större delen av manskapet var mamelucos.

Allteftersom guarani- och tupi-indianerna utrotades trängde bandeirantes allt längre in i landet. Enorma arealer utforskades och genomkorsades för att infånga indianer eller hitta guld.

Bandeirantes respekterade inga gränser utan grundade nya städer i Mato Grosso, Pará och Amazonas, långt bortom den gräns mellan portugisiska och spanska områden som hade fastslagits i Tordesillasavtalet 1494. Jakten på slavar och guld fick därför en avgörande betydelse för att Brasilien växte till det jätteland som det är i dag.

Tusen mil från São Paulo till Belem

De veritabla masskidnappningar som bandeirantes ägnade sig åt, kulminerade i mitten av 1600-talet. António Raposo Tavares ledde den största expeditionen någonsin i Amerika år 1648.

Under en enda resa tillryggalades över 1 000 mil där Tavares och hans män utforskade Paranas och Amazonas väldiga flodområden och Andernas sluttningar. Resan påbörjades i São Paulo och avslutades i Belem vid Amazonflodens mynning. Bara Tavares och ett sextiotal av expeditionens övriga medlemmar överlevde och återvände till São Paulo.

Efter en tusen mil lång resa nådde Tavares expedition Amazonflodens mynning.

Jesuiternas utvisades från Brasilien

Vid mitten av 1700-talet avgjordes slutgiltigt kraftmätningen mellan bandeirantes och jesuiter. Då överlämnades jesuiternas områden till Portugal i enlighet med det fördrag som slutgiltigt fastlade gränserna mellan det portugisiska och spanska Amerika.

Jesuiternas uppträdande i den portugisiska kolonin hade då länge varit kontroversiellt. De självstyrande missionsstationerna utmanade den portugisiska kolonialmaktens ledare som ogillade att detta skedde utanför myndigheternas kontroll. Det förekom även misstankar om att sällskapet strävade mot upprättandet av en teokratisk stat.

Sockerbaronerna och bandeirantes hatade jesuiterna, eftersom de lade sig i behandlingen av indianerna. Portugals politiske ledare vid denna tid, markis Pombal, beslöt år 1759 att utvisa jesuiterna från Brasilien.

Guld i Minas Gerais

År 1694 fann bandeirantes guld i vattendragen i den nuvarande delstaten Minas Gerais. Den sensationella upptäckten avslutade ett sekel av frustrerat letande efter guld och utlöste historiens dittills största guldrusch.

Sockerproduktionen hade länge gått på högvarv längs en tunn kustremsa intill huvudstaden Salvador, men nu övertog en helt ny vinstmaskin sockrets plats i den koloniala ekonomin.

Det visade sig att guldet var lätt att utvinna eftersom det inte krävdes några stora gruvanläggningar som i de spanskamerikanska silverområdena. Vem som helst kunde vaska och hitta guld i floderna. Från Portugal emigrerade massor av guldletare för att bli rika i landets stora koloni.

När sjukdomar och förtryck slagit ut stora delar av ursprungsbefolkningen började plantageägarna importera afrikanska slavar som behandlades lika illa.

© Bridgeman/IBL

Afrikanska slavar vaskade guld

Slavimporten exploderade och ändlösa karavaner av afrikanska slavar forslades till Minas Gerais som var centrum för guldutvinningen. De guldletande slavarna hade en speciell uppgörelse med sina ägare.

Kravet var att de skulle vaska fram en minimimängd guld per dag och hittade de mer fick de behålla resten. När slaven hittat tillräckligt mycket guld kunde han köpa sig fri. Därmed uppstod en ny samhällsklass av fria svarta.

Tjugo år senare påträffades dessutom stora diamantfyndigheter och en motsvarande diamantrusch bröt ut. När man så hittade ännu mer guld och diamanter i avlägsna delar av Brasiliens inre – återigen var det de kringvandrande bandeirantes som gjorde upptäckten – grundades nya byar och städer kring gruvorna.

Rio de Janeiro blev huvudstad

Guld- och diamantfebern rasade under flera decennier och Brasilien blev världens största guldproducent. Guldet skeppades ut från Rio de Janeiro, som blev ny huvudstad 1763 och navet i den växande kolonin. Kolonins tyngdpunkt förflyttades mot sydost. Områdena runt Minas Gerais och Rio, som tidigare varit avkrokar, räknades nu som landets centrala delar.

Tillgången på guld ebbade ut mot slutet av 1700-talet. Men kring städerna som växt fram runt gruvorna började Brasiliens väldiga landområde att knytas samman till en enhet.

Bandeirantes roll i kolonisationen av det brasilianska inlandet var därmed avslutad, liksom de utvisade jesuiternas och de undanträngda och utrotade indianfolkens. I deras spår hade Brasilien vuxit till ett av världens största länder.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...