Karl X Gustav övervakar tåget över Bält 6 februari 1658. Svenska armén går ut på isen.

Karl X Gustav övervakar sina truppers marsch över isen mellan Jylland och Fyn. 

© Nationalmuseum

Tåget över Bält chockade Danmark

Vintern 1658 stod Sveriges kung Karl X Gustav med sin armé på den danska halvön Jylland. Då bestämde han sig för att tåga rakt över isen mot Köpenhamn. Marschen blev ett av historiens mest vågade anfall.

26 februari 2018 av Andreas Marklund

Tidigt på morgonen den 30 januari 1658 började en luggsliten svensk armé att treva sig fram över det isbelagda sundet mellan Jylland och Fyn. Utskrivna svenska och finska soldater var uppblandade med legoknektar från olika delar av Europa. Merparten var ärrade krigsveteraner med lappade vapenrockar och frostskadade ansikten.

Mitt bland krigarna syntes den svenske kungen, Karl X Gustav. Han var en fetlagd liten man med bulliga kinder och hängande underläpp. På bilder av ismarschen ses han ofta till häst. Från sadeln blickar han ut över vinterlandskapet som en fältherre. I verkligheten låg han väl nedbäddad i tjocka pälsar i sin kungliga släde.

På andra sidan sundet, i Tybrind vik mellan Assens och Middelfart, väntade danskarna. Några tusen man låg på strandbrinken, i skydd bakom diken och täta buskage. Det var både ryttare och uppbådade bönder. Artilleriet hade baxats upp på en liten kulle.

Karl X Gustav nära gå genom isen

När den svenska förtruppen nådde fram till fienden satte kungen fart mot frontlinjen för att leda landstigningsoperationen. Han lämnade släden och steg upp till häst. Kort därefter hördes ett olycksbådande brak när isen under släden gav vika. Både kusk och draghästar drogs ner under isen och försvann.

Där hade historien om tåget över Bält kunnat sluta. Men Karl Gustav befann sig vid sidan av vaken och överlevde med blotta förskräckelsen. Det var dock inte bara den kungliga släden som slukades av havet den dagen. Under ryttaranfallet mot de danska strandtrupperna brakade två svenska kavalleriförband igenom isen och drunknade.

Ändå fortsatte huvudarmén framåt mot den vinterfrusna ön. Luften fylldes av kyrkklockornas dån som förkunnade för soldater och skräckslagna danska öbor att arvfienden kom vandrande över havet.

Karl X Gustav ägnade större delen av sin tid på den svenska tronen åt olika krig på kontinenten.

© Nationalmuseum

Sverige vinnare i trettioåriga kriget

Tio år tidigare hade trettioåriga kriget avslutats. I Danmark hade den långa ofreden medfört svåra lidanden och förluster av både landområden och politisk prestige. Men för Sverige hade vindarna blåst i motsatt riktning. Tack vare sin starka krigsmakt hade landet blivit en europeisk stormakt. De militära framgångarna kröntes med nya besittningar i Nordtyskland, bland annat Vorpommern och Bremen-Verden.

Händelserna följdes med oro i Köpenhamn. Westfaliska freden 1648 innebar att Danmark praktiskt taget blev omringat av svenska landområden.

Fredrik III kung i Danmark

När Kristian IV avled i februari 1648 övergick den danska kronan till hans son Fredrik III. Den nye kungen var eftertänksam och egentligen mer intresserad av religiösa frågor än politik, och lämnade över regerandet till riksrådet.

Även Sveriges regent, drottning Kristina, var mer intresserad av kultur än krig. Men hon abdikerade 1654 och kronan övertogs av hennes ambitiöse kusin, den 32-årige tyske fursten Karl Gustav.

Tronskiftet i Sverige skapade oro i Danmark. Karl X Gustav var praktiskt taget född på slagfältet och allmänt känd för att föredra militära lösningar på politiska problem. Dessutom var han gift med prinsessan Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp. Detta nordtyska furstehus hade länge legat i luven på de danska kungarna.

Rädslan för ett svenskt anfallskrig stillades något i juni 1655. Då gick Karl Gustav i stället i krig mot Polen. Men en kommande storkonflikt med Sverige sågs ändå som oundviklig. Hösten 1656 började det cirkulera rykten om svenska motgångar i det polska fälttåget.

Dansk krigsförklaring i Halmstad

De danska adelsmän som ville starta krig mot grannlandet såg nu sin chans. Fredrik III var först avvisande, men våren 1657 började Danmark mobilisera sina styrkor. Den 5 juni samma sommar red ett kungligt sändebud in i Halmstad och överlämnade den officiella danska krigsförklaringen.

Den danske kungen Fredrik III. Efter nederlaget 1658 gjorde han sig själv till enväldig härskare.

Snart ryckte en mindre dansk armé in i det svenskstyrda Bremen-Verden. Under ledning av riksmarsken Anders Bille tog de snabbt kontroll över området.

Karl X Gustav mot Danmark söderifrån

När Karl X Gustav fick besked om krigsutbrottet befann han sig vid det svenska arméhögkvarteret i Polen. Meddelandet kom som en skänk från ovan. Den danska krigsförklaringen innebar nämligen att Karl Gustav kunde avbryta det misslyckade fälttåget i Polen utan att förlora ansiktet.

Han satte genast sin krigserfarna armé om cirka 17 000 man i rörelse västerut genom Tyskland. Redan den 20 juli 1657 gick de första svenska förbanden över gränsen till Danmark.

Efter några våldsamma sammandrabbningar i de tysk-danska hertigdömena Slesvig och Holstein tvingades Bille till reträtt med den danska huvudstyrkan. Den svenska armén följde efter och bredde snart ut sig över Jylland. Halvön intogs och underkuvades med sedvanlig brutalitet.

Belägringen av Fredriksodde

Offensiven avstannade dock vid fästningen Frederiksodde. Anders Bille förskansade sig bakom murarna med en styrka om cirka 6 000 man. Svenskarna inledde en belägring som varade i flera månader. Den 24 oktober 1657 stormade de slutligen fästningen. Bille dödades i det våldsamma anfallet som slutade i svensk seger.

Händelsen sände chockvågor genom hela Danmark. Frederiksodde hade varit låset mellan Jylland och de danska öarna. Nu var det bara havet som hindrade svenskarna från att slå till mot kungarikets hjärta.

Paniken steg till nya nivåer när Karl X Gustav trotsade havet och sände sina soldater över isen. I efterhand kan tåget över Bält framstå som en ansvarslös och osedvanligt dumdristig operation. Om kungen och hans armé försvunnit ner i det iskalla vattnet hade det med all sannolikhet fått katastrofala följder för det svenska stormaktsväldet.

Fredrik III, på den vita hästen, ledde försvaret av Köpenhamn under det svenska angreppet i februari 1659.

© Frederiksborgmuseet

Snabb svensk seger krävdes

Men Karl Gustav tyckte sig inte ha något annat val. Trots att han tagit hela Jylland i besittning var situationen kritisk. Den nya svenska stormakten hade många fiender. Om huvudarmén låstes fast i Danmark skulle Sverige ligga öppet för samordnade angrepp. Dessutom måste trupperna flyttas till nya områden för att kunna försörjas genom plundring av landsbygden.

Ett snabbt och definitivt avgörande i kriget var därför nödvändigt om armén och det svenska stormaktsväldet skulle överleva.

Ett tag fanns det planer om att skeppa över trupperna, men Karl Gustav valde i stället att satsa på vinterkylan. 1600-talets vintrar var strängare än i dag och det var långt ifrån ovanligt att sunden mellan de danska öarna frös till is. I december 1657 började svenska spaningspatruller att undersöka isförhållandena längs den jylländska kusten.

I mitten av januari kom den efterlängtade köldknäppen. De utspridda trupperna drogs ihop och gjordes redo för den farofyllda marschen. Omkring 7 000 man satte sig därefter i rörelse över isen via Brandsö mellan Jylland och Fyn.

Tågade ut på isen över Stora Bält

Det danska motståndet på Fyn var förvirrat och hela ön intogs på mindre än ett dygn. Den svenske kungen gav sig emellertid ingen tid att hämta andan. Patruller sändes ut för att undersöka isläggningen över Stora Bält – det breda havssund som öppnade sig mellan svenskarna och den danske kungens residensö Själland.

Den 6 februari 1658 tågade en mindre svensk arméenhet om några tusen man ut på isen och korsade havet. Överfarten skedde via Langeland mellan Fyn och Lolland. Den 11 februari tog sig kungen vidare över isen till Själland med en förtrupp om cirka 600 ryttare. Här möttes Karl Gustav och hans följe av en skräckslagen förhandlingsdelegation från den danska statsledningen.

Fartyg ur den nederländska flottan kom till danskarnas hjälp under den svenska belägringen av Köpenhamn.

© Frederiksborgmuseet

Freden i Roskilde

Fredsförhandlingarna inleddes på prästgården i Høje-Taastrup samtidigt som den svenska huvudstyrkan ryckte fram genom snön mot Köpenhamn. Fredsavtalet skrevs under i Roskilde den 26 februari 1658 och blev det hårdaste i Danmarks historia.

Hela det rika och bördiga Östdanmark hamnade i den svenske kungens ägo – Skåne, Blekinge och den stora ön Bornholm. Halland hade övergått till Sverige 1645 för en period på trettio år. Nu blev landskapet svenskt för all framtid. Dessutom anslöts de norska länen Bohuslän och Trondheim till det växande svenska riket.

Svenskt angreppskrig i augusti 1658

Men Karl X Gustav var inte färdig än. Bläcket hade knappt hunnit torka på fredsdokumenten då krigarkungen åter började slå på sin trumma. Den 7 augusti 1658 chockerade han en hel omvärld genom att ännu en gång landsätta trupper på Själland. Hans vision var att Danmark skulle förvandlas till en provins i det svenska stormaktsväldet.

Det svenska angreppskriget var ett uppenbart brott mot alla existerande avtal och folkrättsliga idéer. Detta blev avgörande för händelseutvecklingen. Ett flertal europeiska stater gav Danmark sitt stöd, bland annat den ledande sjömakten Nederländerna.

I oktober 1658 kunde en stark nederländsk flotta öppna sjöförbindelserna till den belägrade danska huvudstaden. Köpenhamns hårt prövade invånare försågs med både förnödenheter och truppförstärkningar.

Stormningen av Köpenhamn

Natten mellan den 10 och 11 februari 1659 gjorde svenskarna ett försök att storma den danska huvudstaden. Men operationen slutade i ett blodigt fiasko. Kungens dröm om att krossa det danska riket hade gått om intet. 14 november 1659 led de svenska styrkorna på Fyn ett nederlag vid Nyborg. Den svenska krigsmaktens stjärna var i dalande.

Krigströttheten bredde ut sig i båda länderna. När Karl X Gustav oväntat avled i lunginflammation den 13 februari 1660 blev det fart på fredsförhandlingarna. Ett nytt avtal undertecknades i Köpenhamn den 27 maj 1660.

De västeuropeiska stormakterna var inte intresserade av att låta danskarna få fullständig kontroll över Öresund igen. Därför blev gränsdragningarna i allt väsentligt en bekräftelse av Roskildefreden. Men Bornholm och Trondheims län blev åter danska. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...