Belgiens kung Leopold II plundrade sin personliga koloni Kongo.

© Shutterstock

Leopold plundrade Kongo

Genom mycket omfattande bedrägerier roffade kung Leopold II åt sig kontrollen över Kongo år 1885. Under hans regim användes landet som arbetsläger där invånarna piskades, stympades och dödades om de inte skördade tillräckligt med gummi.

19 januari 2019 av Pelle Stampe

Ryktena var envisa och det kom ständigt nya, ohyggliga rapporter från Kongo. Kristna missionärer och utsända köpmän kunde berätta att de infödda systematiskt misshandlades av kolonialarmén Force Publique – bland andra invånarna i en liten by vid Mantumbasjön som överfölls år 1901:

Force Publiques brutalitet

”Soldater sparkade upp dörren till första bästa hus. De vräkte ut en pojke, som var för sjuk för att samla gummi, till den öppna platsen mitt i byn.

Pojkens mor och mormor försökte förtvivlat slita pojken ur soldaternas grepp. Den gamla fick ett slag i ansiktet med en gevärskolv och föll till marken. Tre andra soldater tog tag i pojkens mamma, släpade in henne i hyddan och våldtog henne inför hennes andra barn. Den 16-årige pojken bands så att han omfamnade det stora trädet mitt på den öppna platsen. En soldat krossade sedan hans händer med sin gevärskolv.

En 11-årig pojke som soldaterna hittade i ett av de andra husen fick höger hand avhuggen av en machete. Byns äldste bands fast vid trädet intill den nu medvetslöse 16-årige pojken. En soldat började piska honom med sin breda flodhästpiska. Resten av soldaterna samlade ihop elva kvinnor från byn. De skulle inte friges förrän byn hade samlat in tillräckligt med gummi och elfenben.”

Leopold II:s privata koloni

Skildringen ovan finns med i diplomaten Roger Casements rapport till brittiska regeringen efter ett besök i Kongo 1904. Casement kunde bara konstatera att sanningen var värre än ryktena. I sin redogörelse rapporterade han att minst tre miljoner kongoleser hade dött av sjukdom, hungersnöd eller dödats sedan 1885 – det år då Belgiens kung Leopold erövrade Kongo som sin privata koloni.

Män ur Leopolds privatarmé och deras kongolesiska medhjälpare visar upp avhuggna händer.

Innan Casements rapport offentliggjordes var det bara ett fåtal som hade trott att ryktena var sanna. Leopold själv hade gjort allt för att tysta ögonvittnena: han kallade missionärer som berättade om övergreppen i Kongo för ”protestantiska kättare”, som bara ville svärta ner det katolska Belgien.

Endast vissa utvalda utlänningar fick tillåtelse att resa in i Kongo som affärsmän eller
som anställda på flodbåtarna. Om de senare beskrev den fruktansvärda behandlingen av de infödda, beskyllde kungen dem för att vara ”lakejer” åt främmande makter som själva ville få kontrollen över området.

"Lär dem arbetets heliga plikt"

Kungen lade ner stora summor i form av mutor för att tidningarna inte skulle skriva kritiska artiklar om landet, och gång på gång betonade han att han bara strävade efter att bringa civilisationens välsignelser till de vilda kongoleserna: 

Men när man har att göra med en ras som varit kannibaler i tusentals år, måste man använda de metoder som bäst ruskar dem ur deras lättja och lär dem arbetets heliga plikt. Från att ha varit en vild, afrikansk skog bebodd av kannibaler, har Kongo utvecklats väl. Landets intäkter har stigit från ingenting till tio miljoner dollar om året”, förklarade Leopold för en tidning.

Motstånd mot kolonialpolitiken

När Leopold besteg tronen år 1865 hade han stora ambitioner för egen del – och för Belgien. Han ville att landet skulle bli en europeisk stormakt och han var övertygad om att det bara kunde lyckas med hjälp av kolonier. Men till Leopolds förtret var medlemmarna av det belgiska parlamentet emot idén. De ansåg att det var fullt tillräckligt att bygga upp den unga nation som bara 34 år tidigare hade frigjort sig från Nederländerna.

Den politiska makten låg hos parlamentet men kung Leopold gav inte upp. I åratal försökte han övertyga politikerna om sin vision, och på 1870-talet var han beredd att använda sin privata förmögenhet till att köpa upp områden över hela Asien. Utan framgång. 

Istället grundade han 1876 organisationen Association Internationale Africaine, AIA, där en mängd berömda internationella vetenskapsmän, upptäcktsresanden och filantroper blev medlemmar. 

Henry Stanley lurade 450 hövdingar att avstå sitt land vid Kongo­floden.

© Scanpix/AKG-images

Henry Stanley i Leopolds tjänst

Sällskapets officiella syfte var att kartlägga den stora djungeln längsmed Kongofloden och att förbättra de inföddas levnadsförhållanden. Men Leopold var inte alls intresserad av att hjälpa afrikanerna. Han tänkte använda föreningen som svepskäl för att roffa åt sig det enorma landområdet.

Med det vetenskapliga och humanitära sällskapet som täckmantel kunde Leopold låna en stor summa pengar av den belgiska staten för att utforska Centralafrika. Sedan gjorde han ett pr-mässigt genidrag: han anställde den berömde amerikanske journalisten och upptäcktsresanden Henry Morton Stanley, folkhjälten som 1871 hade hittat den försvunne missionären David Livingstone djupt inne i den afrikanska djungeln.

Stanley lurade hövdingarna

År 1879 började Stanley resa runt i Leopolds ärenden. Han hade med sig ett ”vänskapskontrakt” som de lokala hövdingarna glatt skrev på. Vad hövdingarna, som var analfabeter, inte förstod var att de genom sin underskrift erkände Leopold som härskare. Dessutom gav de sin tillåtelse till att deras folk skulle utföra tvångsarbete för den belgiske kungen. Enligt europeisk lag tillhörde nu Kongos tillgångar Leopold.

Kapplöpningen om de sista afrikanska kolonierna utmynnade år 1884 i en internationell konferens i Berlin. Såväl Storbritannien som Portugal, Frankrike och Tyskland gjorde anspråk på området. Men Stanley var känd och det gav Leopold ett viktigt försprång i förhandlingarna. 

Dessutom hade de övriga delegationerna skäl att låta kungen få Kongo; tyskarna hade inte resurser att grundlägga någon ny koloni, men ville inte lämna över något till Storbritannien eller Frankrike. Storbritannien och Portugal var eniga om att Kongo inte fick hamna i franska händer. Belgien kunde alla acceptera.

År 1885 överlämnades det 2 344 000 kvadratkilometer stora området till organisationen AIA. Fristaten Kongo, som han kallade landet, var nu hans personliga koloni.

Hårda gummikvoter

Kongo skulle gå med vinst så snabbt som möjligt. Leopold delade upp landet i 14 distrikt, som i sin tur var uppdelade i zoner och sektorer. Varje område ställdes under en belgisk uppsyningsman och områdena fick kvoter för de mängder gummi, elfenben och koppar de skulle leverera till kungen. 

Uppfyllde kongoleserna inte sina kvoter, fick uppsyningsmannen ingen lön. Å andra sidan hade de frihet att använda sig av alla upptänkliga medel för att tvinga kongoleserna till arbete. 

Européernas romantiska föreställning om gumiutvinningen fick snart ge vika för den brutala sanningen.

© Getty

Force publique kungens privata armé

För att hjälpa dem med uppgiften grundade Leopold Force Publique – i praktiken hans egen, privata armé. Officerarna var vita och arbetarna var stamfolk från den djupaste djungeln. När en sektor inte kunde uppfylla de nästan ouppnåeliga kvoterna, tog Force Publique vid – för som Henry Stanley uttryckte det: ”Den vilde respekterar bara styrka, makt, mod och handlingskraft.”

Precis som uppsyningsmännen fick soldaterna lön efter resultat. Som bevis för att de hade straffat ”en lat arbetare”, skulle de leverera dennes högerhand till sektorns uppsyningsman. Soldaterna fick sedan betalning per hand. Det blev dock avdrag på lönen om soldaten hade gjort av med fler kulor än levererade händer, och för att spara på ammunitionen piskades eller slogs många arbetare till döds.

Armén använde sig också av kidnappningar för att pressa de infödda, som så småningom skulle komma att arbeta så mycket för kungen att de inte hade tid att skaffa mat. Svält och sjukdom härjade inom den allt svagare befolkningen.

Gummiterrorn dödade halva befolkningen

Systemet var en katastrof för Kongo. Hundratusentals lemlästades eller slogs ihjäl och det gjorde det naturligtvis ännu svårare för resten av befolkningen att uppfylla kvoterna, vilket i sin tur ledde till nya straffaktioner. Dessutom blev det allt besvärligare för kongoleserna att samla in gummi, eftersom man bara kan utvinna gummi en gång från varje lian. 

Diplomaten Roger Casement uppskattade att tre miljoner kongoleser hade dött. I dag beräknar forskare att ungefär hälften av Kongostatens 20–25 miljoner invånare dog under Leopolds ”gummiterror”.

Leopold II allmänt avskydd

Innan Casements rapport offentliggjordes var Leopold en populär regent i Belgien. Han hade tjänat många miljoner på sin privata koloni, och en del av pengarna satsade han på offentliga byggnader och på en fond som skulle hjälpa den belgiska nationen. Men efter avslöjandet vände känslorna.

Den tidigare så populäre kungen var nu allmänt avskydd och det internationella samfundet krävde handling. Med viss motvilja accepterade det belgiska parlamentet att ta över kontrollen av området. 

Den 15 november 1908 var Leopolds regim äntligen över, och Kongostaten döptes om till Belgiska Kongo. Först 52 år senare blev landet självständigt. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...