Khmerriket

Khmer på stridselefant. Relief från Bayontemplet i Angkor Thom.

© Istock

Khmerriket – djungelns imperiebyggare

Khmererna trodde att de styrde hela den civiliserade världen – men förlorade allt. Krig och folk­vandringar lade till slut deras sydostasiatiska stormakt i ruiner.

30 maj 2018 av Bo Eriksson

Stridselefanterna trängde fram ur skogen och forcerade leden av fiendesoldater. De som inte krossades under bjässarnas fötter genomborrades av regnet av pilar som föll från tornen på de stora riddjuren. Bakom elefanterna följde fotsoldater utrustade med svärd och spjut. 

Efter blodiga strider intog khmererna år 1145 Champarikets huvudstad Vijaya, som plundrades och skövlades. Det var en nöjd furste Suryavarman II som gjorde sitt intåg i staden. Chamfolket var khmerernas huvudfiende sedan århundraden tillbaka. Erövringen av Vijaya var så mycket mer än en krigshandling mot en bråkig granne. Den bekräftade Suryavarman II i positionen som Sydostasiens mäktigaste kung.

I norr hade Kina följt de krigiska khmererna med stort intresse ända sedan de etablerade sig i regionen. När Suryavarman II ville återuppta de diplomatiska förbindelserna med Kina, som legat nere under en period, erkände de honom som kung över khmererna och sände ombud till khmerernas huvudstad: den rika tempelstaden Angkor.

Khmerriket ett sydostasiatiskt imperium

Khmererna var ett vandrande folkslag som på 500-talet slog sig ner vid floden Mekong i nuvarande Kambodja. Efter ungefär tvåhundra år hade bosättningarna blivit till städer som vuxit sig samman till ett rike, av kineserna benämnt Chenla.

Khmerriket var mellan år 802 och 1432 ett mäktigt imperium i Sydostasien. Under dess storhetstid på 1200-talet omfattade khmerriket dagens Kambodja, Thailand, Laos och södra Vietnam. Enligt deras egen världsåskådning styrde de då över hela den civiliserade världen.

Under khmerrikets storhetstid på 1200-talet omfattade det dagens Kambodja, Thailand, Laos och delar av Vietnam.

© Svante Ström

Jayavarman II flyttade centrum till Angkor

Jayavarman II, som grundade riket år 802, hämtade mycket av sin religiösa kungaideologi från Shailendradynastin som regerade på Java. Med hjälp av skickliga krigare lyckades han skapa ett stort, enat och självständigt khmerrike.

Jayavarman II kallade sig Devaraja, ungefär ”gudakonung” eller ”världens kung”. Han skapade en statskult där han på omkringliggande tempelberg hyllades som den indiske guden Shivas inkarnation. För att etablera kulten flyttade han rikets centrum från kusten till slätterna i norr och öster om Tonle Sap (Stora sjön). Staden Angkor fick nu en större politisk och religiös betydelse.

Krigarfolk som handlade med Indien

Redan från början var khmererna ett krigarfolk. De hade fått strida för att uppnå och behålla sin maktposition runt floden Mekong och i angränsande områden. Deras främsta fiende var chamfolket i södra Vietnam, som de låg i ständiga krig med. 

Champariket var en hinduisk statsbildning i Sydöstasien som haft sin storhetstid på 800- och 900-talen, men ännu på 1100- och 1200-talen spelade det en central roll i området.

Men khmererna var också ett handlande och kulturälskande folk. Handeln över havet knöt samman khmererna med Indien. Från den stora civilisationen i väster hade khmererna hämtat mycket av sin religiösa världsbild. 

Hinduism och buddhism blandades samman med animism och inhemska, traditionella kulter. Kungarna var till en början hinduiskt influerade, men övergick till buddhismen på 1000- och 1100-talen då den spred sig allt längre in i Sydöstasien.

Marknad i Angkor med kineser som köpslår med khmeriska handlare.

Khmerernas kung enväldig

Kungarna styrde som regel enväldigt. Till sin hjälp att utnyttjade de en byråkrati av hinduiska präster och officerare. Riket bestod av 23 provinser som administrerades av en sofistikerad byråkrati med förgreningar ända ner till de enskilda byarna. 

Kungarna och andra medlemmar av samhällets elit bars omkring på palankiner, en slags praktfulla bärstolar med madrasser och kuddar där de också skyddades mot den starka solen.

Befolkningen utgjordes av jordägare, präster, krigare, lärare, hantverkare, bönder och slavar. I riket fanns också icke-khmerer, vilka som regel var fattigt bergsfolk. De hade en mer slavliknande ställning. 

Sociala revolter på sent 1000-tal och på 1160-talet visar att allt inte stod rätt till i riket. Folk var missnöjda med det höga skattetrycket och de tunga dagsverkena.

Khmerkvinnorna stod för handeln

På fritiden ägnade sig khmererna åt brottning, hästkapplöpningar, tuppfäktning, musik och dans. Det kinesiska sändebudet Zhou Daguan, som levde i Angkor 1296–97, har gett en levande beskrivning över riket och dess folk. 

Enligt honom var det främst kvinnor som sysslade med handel och kommers. De köpte och sålde varor på marknader, som anordnades varje dag från klockan sex på morgonen till aftonen. 

Han berättar att såväl män som kvinnorna gick klädda i tyger som var knutna runt midjan. På överkroppen var de nakna. Högre ämbetsmän och prinsar bar tyger mönstrade med färgglada blommor.

Templet Angkor Wat började byggas 1122.

© Istock

Angkor Wat tillägnat Vishnu

Khmerrikets främsta stad var Angkor. I staden och dess omgivningar fanns bevattningsanläggningar i form av konstgjorda sjöar, vattenreservoarer och nätverk av kanaler. Folket odlade ris och hade fiskdammar. 

Varje kung hade sina ambitioner med riket och på den vida Angkorslätten byggde de tempelanläggningar som speglade deras religiositet och politiska visioner.

Konst, arkitektur och religion präglades av både hinduism och buddhism. Tempelkomplexet Angkor Wat var till exempel tillägnat den hinduiske guden Vishnu. Den sociala organisationen byggde däremot inte på det indiska kastsystemet utan på en inhemsk tradition.

Thaifolket tog över khmerriket

I slutänden dominerade ändå kriget över kulturen och religionen. Khmererna kontrollerade tidvis champariket i sydligaste Vietnam som en vasallstat. Huvudstaden Vijaya föll i khmerernas händer år 1145, men 32 år senare tog chamfolket hämnd. År 1177 erövrade och plundrade de Angkor Thom tillsammans med vietnameserna.

Men plundringen och skövlingen av Angkor Thom resulterade inte i khmerrikets sönderfall. Tvärtom: med Jayavarman VII reste sig khmerernas imperium än en gång ur askan och expanderade på nytt. Rikets slutliga förfall kom istället med thaifolkets invandring.

Till en början dök thaifolket upp som inhyrda soldater, men snart blev de allt fler som bosatte sig i khmerriket. På 1200-talet bidrog mongolernas expansion till att pressa thaifolket ännu längre söderut. Sedan växte det fram angränsande thairiken, som tidvis låg i strid med khmerriket. 

I slutet av år 1431 erövrade det thailändska kungadömet Ayutthaya khmerernas huvudstad Angkor Thom och då gick det en gång så mäktiga khmerriket under.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...