Qin Shi Huangdi som enade Kina år 221 f  Kr.

© Interfoto

Kinas kejsare styrde över världens mäktigaste rike

I mer än tvåtusen år styrde kejsare över Kina. När dynastierna avlöste varandra försvagades väldet tillfälligt av maktkamper eller krig. Men under de långa, lugna perioderna däremellan blev riket gång på gång världens mäktigaste.

6 oktober 2018 av Magnus Västerbro

Den 14 september 1793 får greve George Macartney äntligen möta Kinas kejsare. Efter långa förhandlingar ska Qianlong-kejsaren, som precis fyllt 83 år och suttit 58 av dessa på tronen, för första gången ta emot ett officiellt sändebud från Storbritannien. 

I London ser man mötet som ett stort diplomatiskt framsteg. Enligt britterna är det ett möte mellan två jämbördiga riken. Storbritanniens konung är ju ”den största regenten i väst” medan Kinas kejsare är ”den största regenten i öst”.

Det visar sig dock att man från kinesiskt håll ser det hela på ett helt annat sätt. I Kina anser man sig sedan länge vara världens absoluta centrum, ”Mittens rike” i ordets verkliga mening. 

Representanter för andra nationer tas emot med milt överseende, bara de accepterar sin roll som underordnade den gudomliga härskaren. Därför får Storbritanniens ambassadör möta kejsaren på samma gång som representanter för andra avlägsna folk – från kalmuckmongolerna i nordväst till folk från Burma i söder.

Kina ointresserat av brittiska varor

Visserligen är de gåvor som Macartney har med sig storslagna. Fina tyger, utsökta klockor, vapen i alla former och storlekar, oljemålningar, ett komplett planetarium och en varmluftsballong. Alla varor har transporterats till Peking från kusten i en lång konvoj bestående av 85 vagnar och 39 kärror, dragna av 209 hästar.

Men det gör inte någon skillnad. I ett brev riktat till Storbritanniens kung Georg III förklarar den kinesiske kejsaren senare att han visserligen uppskattat dennes ”uppriktiga ödmjukhet och lydnad”, men att han inte var särskilt imponerad av det som Storbritannien hade att erbjuda. ”Som Er ambassadör själv kan se har vi allt”, står det i kejsarens brev. ”Jag sätter inget värde på märkliga eller nya ting, och vi har ingen användning för Ert lands varor.”

Kina möter Europa 1793. Men kejsaren var inte imponerad över vad Europa hade att erbjuda.

Kinas kejsare hade alltså tittat på vad Europa hade att erbjuda, ryckt på axlarna och sagt ”nej tack”. Så hade det i och för sig varit länge. Vid den tiden – i slutet av 1700-talet, då upplysningen och franska revolutionen skakade Europa – hade kineserna redan i mer än 2.000 år ansett att en enda kejsare skulle styra Kina och att denna person var den viktigaste regenten i världen.

Kinas förste kejsare Shi Huangdi

Kejsartiden inleddes år 221 f Kr, när Ying Zheng tog sig namnet Shi Huangdi, vilket betyder förste härskare och kejsare. Han hade ärvt makten i kungadömet Qin – som under de föregående hundra åren blivit ett av Kinas mäktigaste riken. 

Efter sin tronbestigning beslöt Ying att en gång för alla göra slut på de andra kungarikena och samla hela Kina under en härskare. Det genomförde Ying Zheng snabbt, effektivt och med stor brutalitet. Hans framgångsrika erövringar gjorde för en tid slut på de ständiga krigen.

Shi Huangdi tog sig sedan an nästa utmaning: att skapa en verklig enhet, som skulle försöka råda bot på den tidigare splittringen. Därför genomfördes stora administrativa reformer, gemensamma mått- och myntenheter infördes, ett vidsträckt vägnät byggdes. Och, kanske viktigast av allt, ett standardiserat skrivsätt togs fram, som förklarades vara det enda officiellt godkända. På så vis skapades basen för det framväxande Kinas gemensamma kultur.

För allt detta har den förste kejsaren av Qindynastin hyllats. Samtidigt har han kritiserats för sin grymhet. När Shi Huangdi lät börja bygga den första av de stora murar som skulle skydda riket mot ”barbarerna” i norr, sägs han ha låtit tiotusentals arbetare som dött under arbetet bli en del av murarnas byggnadsmassa.

Qindynastin kortvarig

Kanske var det den brutalitet som präglade Qinrikets styre som bidrog till att göra väldet så kortvarigt. Den förste kejsaren hade sett framför sig hur han skulle efterträdas av ”den andre kejsaren”, som skulle följas av ytterligare en – fram till den tusende kejsaren, alla av samma dynasti. 

Men så blev det inte – Qins välde föll kort efter Shi Huangdis död. En period av intensiva strider följde innan tronen togs över av en ny man som kunde bygga vidare på det som den förste kejsaren inlett.

Det kaotiska 200-talet präglades av uppgörelser mellan olika krigsherrar. Illustration från 1430.

Han Gaozu grundade Handynastin

Den nye regenten Liu Bang var en envis och strategiskt skicklig krigare som grundade Handynastin, uppkallad efter den provins han själv kom från. Som regent tog han kejsarnamnet Han Gaozu, ungefär ”den store Han-anfadern”.

Han Gaozu visade sig vara den förste av en rad dugliga regenter, som alla djupt präglade det kinesiska riket och skapade en tradition som senare regenter skulle inspireras av. En väl utbyggd och organiserad byråkrati prioriterades och till posterna i denna administration valdes i princip de mest lämpade, de bäst utbildade, och inte bara de av hög börd.

Handynastins kejsare lade därmed grunden för vad många historiker anser vara den faktor som bäst förklarar varför Kina under så lång tid kunnat vara ett sammanhållet rike. Den väl fungerande administrationen tros ha bidragit till att hela det jättelika området aldrig blev lika splittrat som exempelvis Europa blev efter det romerska rikets fall.

Kejsare med himmelskt mandat

Dessutom var det under denna tid som uppfattningen att det måste sitta en kejsare på tronen verkligen fick fäste bland kineserna. Strävan efter stabilitet under ett starkt styre har varit en levande politisk tradition i Kina i mer än tvåtusen år. 

Kejsaren ansågs ha ett ”himmelskt mandat” och om en ny dynasti tog över så innebar detta faktum i sig att dess ledare hade vunnit den gudomliga rätten att styra och därför var värd samma vördnad som sina föregångare.

Handynastin mötte med tiden ändå samma utmaningar som många andra av landets härskarsläkter. I själva Kina fanns problemen med att kontrollera rikets olika provinser, där lokala makthavare gärna ville hävda sin självständighet. 

Utifrån hotade stäppfolken, olika mer eller mindre nomadiserande grupper som levde på vidderna väster om Kina. Kineserna hade sedan länge handlat med dessa "barbariska folkslag”, men tidvis enades några av stäppens ryttarfolk under en stark ledare och då utsattes Kina ofta för plundringståg eller regelrätta krig.

Blodiga strider när kejsare dog

Handynastins regenter utmanades ofta av mäktiga män som ville skapa sina egna kungadömen, eller sätta sin egen kandidat på kejsartronen. Särskilt intensiva blev konflikterna i samband med att en kejsare dog och en ny skulle tillträda. Det var långt ifrån alltid som den äldste sonen tog över utan ett stort antal kandidater fördes fram vilket kunde orsaka brutala inbördeskrig. 

Festmåltid och konsert i det kejserliga palatset på en bild från 900-talet. Tangdynastin var en höjdpunkt för Kina både ekonomiskt och kulturellt.

© Werner Forman/Universal/IBL

Konflikterna nådde ett crescendo då kejsaren Han Lingdi dog den 13 maj 189 e Kr. Vid det laget hade riket i åratal härjats av folkliga uppror och strider mellan olika stormän. Därefter skulle det dröja nästan fyra århundraden innan en ny oomstridd kejsare åter regerade över hela Kina.

Suidynastin enade Kina igen

Mycket tyder på att denna kaotiska period präglades av ekonomisk tillbakagång. I slutet av 500-talet hade den härskare som grundat Suidynastin lyckats ena stora delar av norra Kina. Därefter, år 589, tågade Suis regent söderut för att snabbt besegra allt motstånd och utropa sig till kejsare. 

Det nya styret var hårt och brutalt, men ambitiöst. Byråkratin organiserades om och stora infrastrukturprojekt genomfördes. Särskilt betydande blev bygget av den kanal som band ihop Gula floden i norr med staden Hangzhou i söder. 

Projektet krävde enorma arbetsinsatser och mötte stort motstånd, men skulle ge positiva följder. Handeln mellan det spannmålsrika södra Kina och den norra halvan ökade dramatiskt och den ekonomiska utvecklingen tog fart.

Men Suidynastins tid på tronen blev kort. Den andre Sui-kejsaren samlade en jättelik armé och lät den tåga mot nordost för att erövra dagens Korea. Fälttåget blev ett fiasko som inte bara krävde tusentals människoliv utan även urholkade rikets ekonomi. 

Tangdynastin ekonomisk höjdpunkt

För att betala detta höjdes de redan höga skatterna. När så översvämningar drabbade landet drog en våg av uppror fram, vilket Li Yuan, en äregirig guvernör från regionen Tang, utnyttjade för att vinna ”det himmelska mandatet”.

Under nästan 300 år, en period som anses vara en av Kinas höjdpunkter både ekonomiskt och kulturellt, regerades landet av grevens ättlingar. Det var under Tangdynastin som Kina etablerades som Asiens verkliga supermakt, med kontroll över vidsträckta områden. Det kulturella inflytandet blev märkbart även utanför gränserna. Det var nu som det japanska folket importerade mängder av såväl varor som vanor från Kina.

Men till slut gick Tangdynastin samma öde till mötes som sina föregångare. De interna konflikterna växte, dragkampen mellan den starka kejsarmakten och lokala stormän blev hårdare. Ett folkligt missnöje spreds i takt med att korruptionen växte och riket blev allt mer svårstyrt.

Storbritannien, Tyskland, Ryssland, Frank­rike och Japan delar upp Kina på en illustration från 1898.

© Bridgeman/IBL

Songdynastin köpte sig fred

År 878 svepte en blodig revolt över stora delar av Kina, vilket blev början på ännu en kaotisk period. Först år 960 skingrades röken, efter att en skicklig militär vid namn Taizu krigat sig fram till makten och grundat en ny dynasti, som kom att kallas Song.

Songs välde var bräckligt redan från början. Riket hotades hela tiden av det mäktiga halvnomadiska folket Xia. Denna konflikt löste Songhärskarna genom att köpa sig fred. Med stora gåvor mutades ”barbarerna" till att hålla sig borta. 

Songdynastins era präglades därefter av ekonomisk, social och kulturell utveckling. Konst, musik och litteratur frodades och byråkratin och administrationen blev än mer avancerad ända fram till 1200-talet då en ny fiende dundrade in från stäppen – mongolerna.

Mongolerna erövrade hela Kina

Djingis khans ättlingar krossade allt motstånd och under den berömde Kublai khan erövrades hela Kina. I efterhand skulle mongolernas styre framstå som en mörk tid i kejsardömets historia. Befolkningen tros på kort tid ha minskat från cirka 100 till 60 miljoner människor. Minskningen beror säkert till stor del på att böldpesten slog till – samma farsot som senare hemsökte Europa och där kallades digerdöden.

Det var också under den tumultartade period som följde i epidemins spår som mongolväldet störtades. En fattig bondson vid namn Zhu Yuanzhang, vars föräldrar dött i pesten, ledde en revolution som slutade med att han kunde utropa sig till kejsare år 1368, den förste i en dynasti som skulle kallas Ming.

Återigen rådde enighet en tid och det skedde stora ekonomiska framsteg. Men Mingkejsarnas styre var brutalt, korruptionen spred sig och med tiden stagnerade ekonomin.

Kinas sista kejsardynasti

Snart dök också ett nytt, externt hot upp från nordöst. Manchuerna, ett ryttarfolk som hyrts in för att hjälpa de styrande i Kina, grep makten i landet. De etablerade vad som skulle visa sig bli den sista kejserliga dynastin – Qing.

Det var alltså denna dynasti som den så kallade Qianlong-kejsaren tillhörde, den man som tog emot Storbritanniens besökande ambassadör i slutet av 1700-talet. Han var den siste i raden av tre långlivade regenter som alla gav Kina den stabilitet som alltid varit så eftertraktad eftersom den gav goda resultat.

En rebell har tagits tillfånga av kejsarens trupper kring år 1900. Boxar­upproret utbröt som en reaktion på det stora västerländska inflytandet i Kina.

© Pictures from History/Bridgeman/IBL

Kina världens rikaste land

Kina var under stora delar av 1600- och 1700-talet världens rikaste och mäktigaste nation. Under Qingdynastin hade landet expanderat både geografiskt och befolkningsmässigt. Där bodde drygt 300 miljoner invånare, betydligt fler än i hela Europa. Kina sågs också av många européer som ett kulturellt centrum, i det närmaste ett idealrike.

I takt med att intresset för kinesiska varor – porslin, vackra möbler, sidentyger och te – hade vuxit, hade också översättningar av klassiska kinesiska skrifter spridit sig. Kinesisk historia och filosofi var på modet, tänkare som Voltaire och Rousseau tyckte sig i Kina se ett upplyst styre som man i västvärlden bara kunde drömma om.

Det kinesiska exemplet var så starkt att det dök upp i de mest osannolika sammanhang. När den svenske kungen Gustav III år 1772 genomförde en statskupp användes till exempel den kinesiske kejsarens envälde som förebild.

Opiumkrig och Taipingupproret

Under 1800-talet skulle det dock visa sig att Qings styre i själva verket var bräckligt. De interna problemen växte och därmed missnöjet med de styrande manchuerna. Snart dök också externa hot upp, som så många gånger tidigare i Kinas historia. Men den här gången var inte fienden ett nomadfolk från stäpperna, utan europeiska, industrialiserade kolonialmakter.

Allra mest utmanande var Storbritannien, som under opiumkrigen på 1830- respektive 1850-talet använde sin flotta för att tvinga fram förmånliga handelsavtal, bland annat rätten att sälja den i Kina förbjudna drogen opium. 

Den instabilitet som följde bäddade för flera interna revolter. Värst blev situationen under Taipingupproret (1850–64) som krävde miljontals människoliv.

Puyi störtades när Kina blev republik 1912.

© Hulton/Getty

Under 1800-talets sista decennier försvagades landets kejsarmakt ytterligare. Västerländska kolonialmakter tog över mer och mer av landets ekonomi, samtidigt som motståndet mot Qingdynastin växte hos Kinas befolkning.

Puyi blev Kinas siste kejsare

Vissa reformer genomfördes och när den bara tvåårige Puyi år 1908 kröntes till kejsare fanns långt gångna planer på att göra kejsartiteln symbolisk, ungefär på samma sätt som i Japan, där den verkliga politiska makten hade flyttats till parlamentet. Men så hann det aldrig bli. Återigen följde en period av våldsamma inbördes strider.

Den unge Puyi blev Kinas siste kejsare. Den 12 februari 1912 tvingades han att abdikera och 1924 fick han lämna Förbjudna staden i Peking för gott.

Den kaotiska perioden varade inte särskilt länge, sett ur ett historiskt perspektiv. Redan 1949 tog kommunisterna under Mao Zedongs ledning makten. Ideologin var ny, men idealet med ett starkt centralstyre av det väldiga landet var det traditionella – dock utan en kejsare på tronen.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...