Fenicierna avslöjade sällan var de köpt sin last, och de beskrev sina resor så vagt att ingen kunde gissa var de hade varit.

© Mary Evans/IBL

Fenicierna – mäktigast i Medelhavet

Flera hundra år innan grekerna och romarna vågade sig ut från sina hemländer härskade fenicierna – ett litet folkslag från dagens Libanon – över Medelhavet. I jakt på nya marknader och råvaror blev de först med att segla runt Afrika.

12 januari 2019 av Mikkel Larsen och Niels-Peter Granzow Busch

En het sommardag omkring år 600 f Kr stävar en liten grupp fartyg ut från en egyptisk hamn i Röda havet med kurs söderut. Den egyptiske faraon Neko II har nämligen beslutat att skicka ut en expedition för att ta reda på om det går att segla runt Afrika.

Syftet är att hitta en färdväg som kan användas såväl i krig som inom handeln. För detta farliga uppdrag har faraon därför utsett en unik besättning med samtidens absolut bästa sjöfarare: feniciska sjömän som har erfarenhet från sina otaliga resor över alla de, vid den här tiden, kända haven.

Seglade Afrika runt

Fartygen seglar söderut, rundar Afrikas horn och fortsätter nedåt längs kusten över ekvatorn. Senare går de in till kusten och slår läger. De sår säd som de har haft med sig, och medan de väntar reparerar de sina skepp så att de ska vara segelklara när säden mognat. Därpå skördar de och sätter segel igen med den nya provianten ombord. 

På det viset följer de kustlinjen runt kontinenten, tills de på det tredje året återser de kända farvattnen utanför den nordafrikanska atlantkusten. Snart seglar de in genom Gibraltar sund söder om Spanien och följer kusten tillbaka till Egypten.

Herodotes misstrodde fenicierna

Feniciernas seglats runt Afrika har beskrivits av den grekiske historikern Herodotos ungefär 150 år senare. ”De berättade, förvisso inte trovärdigt i mina öron men för många andra, att de på resan runt Libyen (Afrika) hade haft solen på höger sida (i norr)”, triumferade Herodotos. 

Feniciernas beskrivning av solens omvända placering är emellertid det starkaste beviset för att deras historia är sann och att de faktiskt seglade hela vägen runt Afrika. Vid den här tiden var det ingen runt Medelhavet som visste att solen på norra halvklotet alltid går söder om zenit medan solen på södra halvklotet alltid passerar norr om zenit.

Fenicierna tog sig alltså hela vägen runt den afrikanska kontinenten 2 100 år innan den portugisiske sjöfararen Vasco da Gama gjorde det, men själva skrev de inte ett ord om expeditionen.

Fenicierna skrev sällan om sig själva, men arkeologer har funnit många av deras stenreliefer som beskriver deras äventyrliga liv på haven.

© Erich Lessing/IBL

Fenicien i dagens Libanon 

De tre mest betydelsefulla feniciska städerna – Tyros, Sidon och Byblos – låg utspridda längs den smala kuststräckan i det som i dag är Libanon, inklämda mellan havet och bergskedjorna några kilometer längre inåt land. De var omgivna av dåtidens två stormakter: hettiterna i norr och egyptierna i söder.

Det lilla området som kallades Fenicien var inte det allra bördigaste, men här fanns en hel del efterfrågade råvaror som cederträ från de stora skogarna i bergen, samt purpurfärg från havssnäckorna. Tillsammans med en högt utvecklad tillverkning av textilier, ornamenterade metallföremål, glas och keramik utgjorde de basen för det handelsnätverk fenicierna byggde upp.

Skickliga skeppsbyggare

För att kunna utveckla handeln blev fenicierna Medelhavets skickligaste skeppsbyggare. De byggde rymliga lastfartyg, som kunde vara upp emot 30 meter långa och 6–7 meter breda. De största kunde lasta upp till 50 ton och var perfekta för långa resor. 

De drevs med ett stort fyrkantigt segel och hade en genomsnittshastighet på 2–3 knop. Med gynnsamma vindar kunde de färdas nästan 15 mil på en dag. Förstäven på feniciernas fartyg var alltid utsmyckad med en liten figur som skulle skydda skeppet mot havsodjur och monster.

Handelsmännen sålde främst cederträet och purpurfärgen till sina mäktiga grannar. I Egypten fick de guld, elfenben och i synnerhet papyrus, som bara egyptierna tillverkade. Varorna sålde
fenicierna vidare i resten av Nordafrika, Anatolien och Grekland.

Byblos gav namn åt Bibeln

Till en början var staden Byblos den starkaste i konkurrensen mellan de feniciska städerna. Grekerna blev till sist så vana vid att den dyrbara papyrusen kom med fartyg från Byblos att grekernas ord för papyrus, biblos, togs direkt från stadens namn. Därifrån kom sedan ordet biblion – bok, som i sin tur gav namn åt Bibeln.

Men så småningom förlorade Byblos marknadsandelar till de två andra feniciska städerna Tyros och Sidon. Båda satsade stora resurser på att utöka handeln i västra delen av Medelhavet.

Cederträ från Libanons skogar var en av feniciernas viktigaste exportvaror.

© Alamy/IBL

Fenicisk handel

Enligt Herodotos brukade de feniciska köpmännen lägga ut sina varor på stranden när de kom till främmande kuster. Sedan gick de ombord igen och tände bål med svart rök. Befolkningen kom då till stranden och lade guld intill varorna, varefter de försvann igen. 

Då seglade fenicierna in till kusten för att inspektera guldet. ”Om de tyckte att guldet var tillräckligt för varorna tog de det med sig. Om inte, gick de ombord på sina skepp igen och väntade. Då kom byborna tillbaka och lade dit mer guld bredvid varorna, tills det var tillräckligt.”

På så vis etablerades de första kontakterna. Snart var de seglande krämarna kända kring hela Medelhavet och städerna i Fenicien tjänade enorma summor.

”Alla havets skepp kom till dig för att bedriva handel på grund av dina stora rikedomar; folk från Persien, Lydien och Put fanns i din här som krigare och gav dig glans”, skriver profeten Hesekiel i Gamla Testamentet i en text riktad till den feniciska staden Tyros.

Grundade koloni på Cypern

När handelsrutterna till sist sträckte sig ända från Fenicien i öster till Spanien i väster, byggde fenicierna fasta stödpunkter längs Medelhavskusten. Omkring år 820 f Kr grundade de kolonin Kition på Cypern, som blev en av de första av mer än 300 kolonier och handelsstationer som fenicierna under de följande århundradena placerade som ett pärlband längs Medelhavets kuster.

För att minimera risken att segla vilse följde fenicierna oftast kusterna. På så sätt var det lättare att hitta och de slapp farorna på det öppna havet. Men ibland tvingades de att segla över öppet hav i alla fall, till exempel när de skulle till Sicilien eller Cypern – en seglats som kunde ta många dagar och nätter.

De seglade även på natten, vilket krävde kunskaper om stjärnhimlen. Troligen var fenicierna de första som navigerade efter Polstjärnan. Antikens greker kallade i alla fall både stjärnan och folket för ”phoinike”.

Fenicisk man med offergåvor. Persisk relief från 500-talet f Kr.

© Bridgeman/IBL

Kontrollerade utfarten till Atlanten

I slutet av 800-talet f Kr hade fenicierna grundat fasta kolonier längs hela Nordafrikas kust, på Sicilien, Sardinien och inte minst i Spanien. Här var den viktigaste feniciska kolonin Gadir, nuvarande Cádiz i sydvästra Spanien.

Stadens framgångar berodde på att den inte bara blev utskeppningshamn för Spaniens stora mängder koppar och silver, utan även på att den med sin placering kontrollerade segelrutterna på Atlanten och tillsammans med Lixus på den afrikanska sidan övervakade inseglingen till Gibraltar sund. Fenicierna kontrollerade därmed inte bara stora delar av Medelhavet utan även in- och utfarten till Atlanten.

Detta drabbade i synnerhet grekerna, som konkurrerat med fenicierna sedan slutet av 700-talet f Kr. På Sicilien utbröt ständigt konflikter mellan de grekiska och feniciska kolonisatörerna, och det slutade med att grekerna cirka år 580 f Kr försökte fördriva fenicierna från ön.

Karthago stod emot grekerna

De feniciska kolonierna hade svårt att stå emot de aggressiva grekerna. Kolonierna var byggda för handel – inte för krig. Och fenicierna kunde inte längre hoppas på hjälp från hemlandet som invaderats av den nybabyloniske kungen Nebukadnessars enorma armé.

Det fanns dock en fenicisk stad som kunde stå emot grekerna – Karthago. Liksom många andra feniciska städer hade den grundats på 800-talet f Kr. Kolonin hade anlagts i nuvarande Tunisien och fått namnet ”Qart Hadasht” (Karthago) som betydde ”den nya staden”.

Kampen om Sicilien

Karthago hade aldrig förlitat sig på hjälp från moderstäderna hemma i Fenicien, utan metodiskt byggt upp egna styrkor av legosoldater. Under århundradena som följde böljade kampen om det strategiskt viktiga Sicilien därför fram och tillbaka mellan greker och kartager utan något
avgörande.

Samtidigt som Karthago stred med grekerna om kontrollen över Medelhavet försökte staden bygga ut sitt handelsimperium ytterligare.

När de övriga kolonierna föll höll sig Karthago starkt och blev ett handels­centrum för hela Medelhavet.

© Gianni Dagli Orti/REX/IBL

Gorillor eller pygmékvinnor

Omkring år 500 f Kr lämnade två stora expeditioner Karthago för att hitta nya källor till rikedom. Den ena leddes av stadens kung Hanno som förde sina skepp ner längs Afrikas västkust i jakt på guld. Vid hemkomsten lät Hanno hugga in i en minnestavla en text som bland annat berättar om hur kartagerna landsteg på en ö med en liten sjö, där det gick omkring några märkliga vilda män.

”De hade håriga kroppar, och tolkarna kallade dem gorillae. Vi förföljde dem men lyckades inte fånga någon av männen. Alla kom undan genom att klättra upp för branta sluttningar och försvara sig med stenar. Men vi fångade tre kvinnor som bet och klöste våra väktare och vägrade att följa med oss. Därför dödade vi dem och flådde dem och tog med skinnen hem till Karthago.”

Dagens forskare vet inte om det faktiskt var gorillor eller om kartagerna kanske slaktade pygmékvinnor. Men när zoologerna skulle inordna de största afrikanska primaterna i sitt system gav de dem helt enkelt det namn som Hanno skrivit ner i sin dramatiska berättelse.

Sjöodjur på Brittiska öarna

Från ungefär samma tid är den kartagiske kaptenen Himilkons beskrivning av sin resa till vad forskarna i dag anser bör ha varit de brittiska öarna.

Han berättar om sjöodjur och andra hemskheter på resan – troligen för att avskräcka grekiska rivaler från att själva resa dit. Syftet med resan var nämligen att etablera en rutt som kunde ge Karthago tillgång till tenn.

Karthago besegrades av Rom

Karthago dominerade havet fram till år 241 f Kr, då staden besegrades av Medelhavets nya stormakt, Rom, i det första puniska kriget. Nederlaget ledde till att Karthago tvingades avstå Sicilien och Sardinien. År 218 f Kr drabbade stormakterna samman igen och Karthago miste kontrollen över Spanien. 

Men staden hade fortfarande så stort inflytande att den romerske senatorn Cato den äldre efter ett besök i Karthago 60 år senare blev övertygad om att staden ännu utgjorde ett hot mot Rom. Därefter avslutade han alltid sina tal i den romerska senaten med orden:

”För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.”

År 146 f Kr, under det tredje puniska kriget, fick Cato till sist sin vilja igenom, när en stor romersk armé jämnade Karthago med marken. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...