Babylonien levde på krigiska myter
Babylonien byggde sin makt på militären och krigspropagandan var djupt rotad i myterna. i 1200 år varade rikets storhetstid.
Med ett fruktansvärt brak föll muren samman. Röken hann knappt lägga sig innan soldater beväpnade med skarpslipade svärd och spjut rusade in i staden och våldsamma strider bröt ut i Jerusalems trånga gränder. Böner om nåd blandades med segerrusiga vrål från de anfallande krigarna.
Efter 18 månaders belägring hade den babyloniske härskaren Nebukadnessar II tröttnat på att vänta. Genom ihärdig beskjutning med kastmaskiner och med hjälp av tunnlar i marken krossade hans trupper år 586 f Kr det judiska folkets huvudstad.
Judarna deporteras från Jerusalem
Sedan Jerusalem skövlats och plundrats och garnisonens försvarande soldater huggits ner föstes de överlevande invånarna ihop för att deporteras. Nebukadnessar beordrade att kung Sidkias barn skulle dödas och lät sedan sticka ut hans ögon.
Elva år tidigare hade samme Sidkia, som var ättling till den legendariske judiske kungen David, upphöjts till kung över Juda rike av just Nebukadnessar.
Sidkia blev dock inte den lydkonung som den babyloniske härskaren hade hoppats på och straffades nu för sin olydnad. Efter tortyren och skändningen fördes han bort i fångenskap som en knäckt man utan livsvilja och framtid.
Därefter lät Nebukadnessar sortera ut stadens ledande män med kvinnor och barn. Ämbetsmän, präster, hantverkare, smeder, krigsledare med flera ingick i denna kategori av olyckliga själar som fick sina armar och halsar bundna. Kvar i den osande askan av en stad i ruiner stod bara trashankarna och de fattiga.