Uruk

För ungefär sextusen år sedan växte den första riktiga storstaden fram i dagens Irak. Uruk var en imponerande syn med mäktiga tempel och höga murar. I denna sumeriska kultur föddes också skriftspråket.

31 januari 2011 av Alexander Skantze

En ung kvinna klafsar fram genom träskskogen, i det som i dag är södra Irak. Hon heter Mudadah, och på ryggen bär hon sin tvååriga son Ki-ág. Himlen är brännande klarblå, och hon glänser av svett när hon kämpar fram genom tjocka moln av mygg. Ett tjugotal människor går med henne. Landskapet växlar, palmer och törnsnår och gigantisk vass om vartannat, och människorna ser sig hela tiden om.

En av männen ropar till och pekar. Snårskogen öppnar sig, och där borta höjer sig en väldig plattform, omgiven av ett myller av klossaktiga lerhus.
De magra vandrarna står stumma och rädda inför den främmande synen. Men deras trötthet är starkare än oron, och sammanbitet stapplar de vidare …

Så kan en familjs ankomst till Uruk, världens första storstad, ha tett sig för cirka 6 000 år sedan. Vid den tiden bildade floderna Eufrat och Tigris ett väldigt träskdelta. Varje vår svämmade floderna över och människorna brukade den bördiga jorden med enkla stenredskap. De talade det sumeriska språket och levde i små klangrupper, där varje familj försörjde sig själv.

Så hände något. Befolkningen växte, och under några hundra år flyttade sumererna ihop i färre bosättningar. Fler och fler människor levde tillsammans, och man uppförde stora gemensamma byggnadsverk, tempel och försvarsmurar, och började masstillverka keramik och tyger. Med dessa kunde man byta till sig kopparredskap från norr.

Vad denna utveckling berodde på är oklart. Vissa forskare tror att det handlade om tekniska framsteg. Någon gång under denna epok uppfann sumererna en ny sorts såplog, och samtidigt började man använda kanaler för att bevattna större områden. Detta gav större skördar, vilket möjliggjorde städernas framväxt.

Andra menar att uppfinningarna i sig var resultatet av ett yttre tryck. Ungefär vid denna tid blev Irak torrare, och träsk­deltats yttre zoner torkade ut. Enligt denna teori var det den krympande odlingsytan som tvingade fram nya lösningar.

Ur ett historiskt perspektiv var utvecklingen i alla händelser revolutionerande. På ett litet område växte de första städerna fram med en explosionsartad hastighet, och störst av dem alla var Uruk.

Ständigt byggande

Tjugo år senare ljuder arbetsledarens horn i Uruk. Ki-ág släpper sin korg, vacklar bort och ställer sig i kön. Tidigare har han format tegel av lera och halm, som sedan fick torka i solhettan. Nu är byggstenarna klara, och han har burit in dem till bygget.

Det blir Ki-ágs tur. En uppsyningsman räcker fram en stor skål med omalet korn, som den unge mannen vördnadsfullt tar emot. Hans mor Mudadah har berättat om det gamla livet ute i sankmarken, och hur hon bar honom till Uruk. Ki-ág vet att detta är ett under, att få mat varje dag, en gudomlig nåd som ständigt kräver nya gengåvor.

Vid mitten av 3000-talet f Kr hade de flesta av sumerernas städer en yta på mellan 10 och 15 hektar: Uruk, däremot, täckte över 100 hektar (medeltidens Stockholm var, som jämförelse, mindre än fyra hektar). Uruk dominerades av två stora tempelkomplex, Eanna i öster och Kullab i väster.

Kullab var en hög plattform som man bara nådde via en lång ramp. Där uppe stod ett ensamt kopparsmyckat och vitkalkat tempel, vilket måste ha skimrat fantastiskt i den brännande solen. Eanna var istället ett platt, invecklat komplex. Under 3000-talet f Kr byggdes det febrilt här. Den ena mosaiksmyckade helgedomen efter den andra uppfördes för att sedan ceremoniellt rivas. Men det finns inga tecken på att de ständigt nya byggprojekten berodde på krig eller naturkatastrofer. Drivkraften verkar ha varit en ständig vilja till förbättring.

Uppfann räknesystem

Allt detta byggande krävde förstås enor­ma resurser. Sten och timmer släpades många mil och mosaikernas miljontals små bitar av lera tillverkades för hand. Tusentals arbetare måste också mättas. Stöld och slarv måste förhind­ras. Dessutom behövde stadens räknemästare hjälp för att minnas hur många stenar som tillverkats eller hur många tyger som vävts av ett visst arbetslag.

I början använde sumererna små lerfigurer, som fick symbolisera olika varor. Sedan kom man på att olika figurer kunde beteckna olika antal. Först förvarade man figurerna i påsar. Nästa steg var att försegla dem i lerbollar, som bara kunde öppnas en gång.

För att veta hur många figurer som fanns i en viss lerboll ristade man in antalet figurer på bollens utsida, medan leran fortfarande var mjuk. I slutet av 3000-talet f Kr insåg dock någon att om informationen ändå fanns på utsidan av lerbollen, varför då hålla på med figurerna? Vore det inte enklare att rita av figurerna på en lerplatta?

Siffrorna var födda. Snart kom man på att man kunde rita olika tecken för antal och för själva den räknade varan. Bilderna skulle fortfarande vara enkla och få, så att alla räknemästare skulle förstå dem. Om man stiliserade tecknen ännu mer kunde man dessutom trycka in dem i leran med hjälp av en smal kil: så skapades sumerernas alfabet, ”kilskriften”.

Skapade skrivtecken

Men för varje problem räknemästarna löste, uppstod nya. Hur skulle man till exempel räkna de varor som förbrukades vid olika högtider? Hur skulle man hålla reda på vilka arbetsinsatser som gjorts? Ett sätt var att skapa enkla rebusar genom att rita ihop tecken, så att ”huvud” plus ”matskål” blev ”äta”. Ett annat var att utnyttja att olika ord låter likadant: ti, det sumeriska ordet för ”pil”, lät ungefär som til, ”liv”, och så vidare.

Kilskriften blev aldrig enkel och effektiv: Uruks första skrivare måste lära sig över 2 000 tecken, och de skapade bara listor och förteckningar, inga sammanhängande berättelser. Ändå är det tack vare dem som människan tog språnget in i den litterära världen.

Sumererna utvecklade så småningom handelsnätverk med folk i norr och öster och började importera livsviktiga metaller från andra sidan av Persiska viken. Uruk fortsatte att växa, till över 450 hektar omkring år 2800 f Kr, och man uppfann hjulet och började tillverka brons. En kort tid efter detta började de första sammanhängande texterna skrivas ner, i form av hyllningar till krigsherrar och gudar.

Efter det minskade Uruks befolkning, av okänd anledning, och andra sumeriska städer blev viktigare. Samtidigt kom sumererna mer och mer i kontakt med akkaderna, ett folk i mellersta Irak. Akkaderna tog efter sumerernas kultur, och sumererna övergick gradvis till att tala akkadiska. Omkring år 1700 f Kr dog sumeriska ut som talat språk.

Ungefär samtidigt enades Uruks gamla kulturområde under den nya staden Babylon, som sedan skulle dominera södra Irak under nästan tvåtusen år. Men babylonierna fortsatte använda kilskriften, fortsatte att organisera sitt samhälle efter sumeriska förebilder. Deras skrivare nedtecknade också Gilgamesh-eposet, sagan om kungen av Uruk som ville leva för alltid.

Uruk självt krympte och växte om vartannat, tills staden slutligen övergavs i slutet av 600-talet e Kr, i samband med islams utbredning. Eufrats lopp försköts, och i dag återstår inget av sumerernas metropol förutom en serie ruinhögar mitt ute i öknen.

Läs mer: Sumer and the Sumerians av Harriet Crawford (2004) ● Mesopotamia: the invention of the city av Gwendolyn Leick (2003)

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...