Claudius köpte kejsartiteln

Claudius köpte makten

Soldaten för ut den skräckslagne Claudius till sina kamrater. De enas om att ta honom till pretoriangardets kasern i utkanten av Rom.

”De placerade honom i en bärstol och bar honom till lägret i ett tillstånd av förtvivlan och skräck”, berättar Suetonius.Samtidigt har Roms senatorer samlats till krismöte om rikets framtid.

Flera av dem har varit med och planerat mordet på Caligula i hopp om att kunna återinföra republiken som kejsardömets grundare Augustus avskaffat 70 år tidigare.

De har emellertid inte planerat längre än till själva attentatet, och de flera hundra senatorerna kan nu inte komma överens om vem som ska få makten. Mötet varar till långt in på natten. Samtidigt ryktas det i Rom att Claudius befinner sig hos pretoriangardet.

Medborgarna vet inte särskilt mycket om honom eftersom han sällan synts offentligt. Men å andra sidan har de inte hört någonting negativt om honom, och detta blir avgörande. På morgonen samlas en stor folkmassa kring senatorernas möteslokal och kräver att Claudius ska utses till ny kejsare.

När pretorianerna hör detta avlägger de genast trohetsed till Claudius och hyllar honom som kejsare. Det är inte svårt att förstå varför.

De utgör kejsarens livgarde och om republik skulle återinföras blir de överflödiga. Dessutom lovar Claudius var och en av dem en extra­bonus på 15 000 sestertier – vilket motsvarar fem hela årslöner.

Senatorerna blir ursinniga när livgardet presenterar sitt beslut, men kan ­ingenting göra. Claudius intar den lediga tronen utan att möta något motstånd.

Claudius ansågs vara dum

Claudius var den mest osannolika romerske kejsare man kunnat tänka sig.

Den 50-årige nyblivne kejsaren hade i hela sitt liv dragits med ett nervöst stammande och en mild form av spasmer som gjorde att hans huvud och högerhand skakade ibland. Filosofen­ Seneca, som avskydde Claudius, berättar dess­utom att han dreglade och att det ofta droppade ur hans näsa.

Claudius framstod som ett fån i kejsarfamiljen och skulle helst hållas borta från offentlighetens ljus. Det hade blivit Claudius räddning i den blodiga maktkamp som under många år utspelat sig inom kejsarfamiljen.

Den romerske historikern Dio Cassius antyder att Claudius medvetet överdrev sina egenheter: ”Han levde i ständig skräck, därför visade han sig dummare än han egentligen var”, skriver Cassius.

Tio ton guld tryggade lojaliteten

När Claudius intog tronen visade han att han inte på långa vägar var så trög som många trodde. Han var fullständigt införstådd med att politisk makt i romarriket byggde på lojalitet från beväpnade män.

Därför insisterade han på att inte bara pretorianerna utan varenda soldat i imperiet skulle få en påse pengar som en personlig gåva från den nyutnämnde kejsaren.

Till detta behövde han 135 miljoner sestertier – en oerhörd summa som motsvarade värdet av tio ton guld. Det verkade nästintill omöjligt att skaffa fram så mycket pengar.

Claudius hade övertagit alla sina föregångares rådgivare och tillsammans utgjorde de en intakt statsapparat. Bland ämbetsmännen fanns en frigiven slav – Pallas – som fungerade som rikets finansminister. Han var utomordentligt skicklig och lyckades skaffa fram de pengar som behövdes.

Det skulle visa sig vara i sista sekunden. Missnöjda senatorer konspirerade redan med den maktlystne provinsguvernören Furius Scribonianus, som stod i provinsen Dalmatia på Balkan med två legioner. Endast Adriatiska havet låg mellan honom och makten i Rom.

Nu visade sig Claudius investering vara en bra affär; Scribonianus soldater vägrade följa honom i ett uppror mot kejsaren som skänkt dem så mycket pengar.

Sedan han förlorat sina soldaters lojalitet tvingades provinsguvernören begå självmord och kuppförsöket rann ut i sanden. Särlingen Claudius hade satsat – och vunnit.

Claudius uppfyllde Caesars dröm

Genom militärens stöd hade Claudius befäst sin makt – men inte sitt an­seende. Han behövde en storslagen ­triumf för att visa att han var värdig kejsar­titeln. Därför beslöt han att invadera de brittiska öarna som Julius ­Caesar tvingats ge upp nästan hundra år tidigare.

Fälttåget planerades noga. Claudius valde ut fyra rutinerade legioner, vilket skulle vara tillräckligt för att klara av uppdraget.

Kelterna i området var splitt­rade i många kungadömen och Claudius hoppades att han genom romersk söndra och härska-politik skulle kunna erövra dem ett i taget. Den garanterat lojale fältherren Aulus Plautius utsågs till överbefälhavare för invasionen.

Claudius fruktade att andra skulle försöka ta makten i Rom medan han själv var bortrest. Därför beslöt han att begränsa sitt deltagande till ett minimum. Plautius­ skulle ha ansvaret för de inledande striderna. Själv skulle han komma senare, när det var dags för det avgörande slaget.

De romerska legionerna samlades i norra Frankrike på våren år 43 e.Kr. och en romersk flotta såg till att skeppa över invasionsstyrkorna över Engelska kanalen. Plautius trupper kunde utan större svårigheter besegra den brittiske kung Togodumnus armé.

Nu var det dags att besegra en annan kung, Caratacus, vars huvudstad låg vid nuvarande Colchester.

Men Plautius höll tillbaka sina trupper och inväntade Claudius som var på väg från Rom. När kejsaren anlände ledde han den fort­satta framryckningen tillsammans med Plautius, och snart föll Caratacus huvudstad.

Romarna hade gått från seger till seger och många småkungar valde nu att sälla sig till de till synes oövervinneliga erövrarna. Fälttåget var en enorm succé – precis vad kejsaren behövde.

Romarna hyllade Claudius

När nyheten om den storslagna segern nådde Rom sammanträdde senaten och beslöt att ge Claudius ett triumftåg – det första i Rom på ett halvt sekel. Det var den största ära en romare kunde uppnå.

Triumftåget ägde rum år 44 e.Kr. Traditionsenligt kördes den lagerkrönte Claudius genom staden i stridsvagn, följd av sina soldater. Tusentals jublande romare kantade hans väg.

Med i paraden fanns den tillfånga­tagne kung Caratacus, som inte hyste något hopp om att över­leva dagen. Men kungen höll ett känslosamt tal, i vilket han försvarade sin kamp mot de rom­erska trup­per­na och påpekade att om han avrättades nu skulle han bli bortglömd för alltid:

”Men om du låter mig leva, kommer jag att bli ett evigt exempel på din barmhärtighet”, ska han enligt historikern Tacitus ha sagt till Claudius.

Kejsaren valde att skona sin motståndares liv.

Paraden följdes av flera dagars festligheter med hästkapplöpningar, djurhetsningar, skådespel och dans. Efter en ­sådan fest kunde ingen längre tvivla på att Claudius var en stor kejsare, den bästa­ i mannaminne.

Kejsaren arbetade hårt för sitt folk

Claudius två föregångare hade inte gjort särskilt mycket för samhället. Kejsar ­Tiberius hade tillbringat de sista tio åren av sin regenttid på ön Capri eftersom han inte orkade med allt ståhej i Rom, och Caligula hade mest ägnat sig åt stora fester och sexuella utsvävningar.

Den nye kejsaren hade en helt annan inställning till sitt arbete. Claudius var flitig som en myra och ville verka för samhällets bästa. Kriget mot britannerna hade stärkt honom enormt men han planerade inga nya krig; han ville hellre ha fred och utveckling – precis som vanligt folk i romarriket.

Enligt Suetonius var Claudius mycket engagerad i de livsnödvändiga spannmålsleveranserna till Rom, vilket förstärktes sedan han under en lång torr­period till och med hade överfallits på gatan för att sädförråden stod tomma:

”Han stoppades mitt på Forum av ­pöbeln, som ropade skällsord och kastade brödbitar efter honom. Han lyckades med knapp nöd fly in i palatset via en bakdörr”, berättar Suetonius.

Därför beslöt kejsaren att en stor hamn skulle anläggas i Ostia vid floden Tiberns mynning i Medelhavet.

Med en hamn skulle det bli lättare för de stora spannmålsfartygen från provinserna att komma fram tryggt även på vintern. Claudius erbjöd sig till och med att täcka eventuella förluster som skeppens ägare kunde drabbas av under de hårda vinterstormarna på Medelhavet.

Ett annat omfattande projekt var vatten­försörjningen till Rom. Kejsar ­Caligula hade på sin tid påbörjat byggandet av en ny stor akvedukt som skulle leda friskt vatten från bergen till huvudstaden.

Men projektet var långtifrån avslutat. Claudius gjorde det till en av sina främsta uppgifter att färdigställa akvedukten.

Aqua Claudia, som byggnadsverket kom att heta, var ett gigantiskt ingenjörsprojekt även med romerska mått mätt. Akvedukten var 69 kilometer lång och stod klar år 52. Delar av den står kvar än i dag – nästan 2 000 år senare.

Kvinnorna blev Claudius olycka

Trots hans stora insatser för Rom har de romerska historikerna varit hårda i sin kritik mot kejsaren som person.

De berättar bland annat att Claudius gillade att agera domare i rättsfall men att han ofta somnade. Andra gånger var han så disträ att han skickade middagsinbjudningar till folk han låtit avrätta, och undrade sedan varför de inte dök upp.

Enligt Dio Cassius var Claudius största problem att han i stort sett bara uppfostrats av kvinnor: ”Därför saknade han det manliga sinne som kännetecknar den frie mannen.

Herren över Rom och provinserna var själv en slav.” Claudius usla val av hustrur tyder på att kritikerna hade rätt. Claudius försökte bekämpa korruptionen i rikets provinser, men samtidigt frodades den vid hans eget hov.

Claudius hustru Messalina, som han var gift med när han tillträdde som kejsare, lär ha tjänat grova pengar på byteshandel med de eftertraktade medborgarbevisen – i samarbete med kejserliga ämbetsmän.

Messalina var 33 år yngre än Claudius och vacker som en gudinna, sägs det. Men hon var svekfull och beredd att gå till sängs med varje man som kunde hjälpa henne i hennes intriger.

Satirikern Juvenalis kallade henne hånfullt för ”horkejsarinnan” och det blev Messalina som orsakade den värsta krisen i Claudius liv.

”Är jag fortfarande kejsare?”

Enligt den romerske historikern Tacitus blev Messalina så betagen i senatorn Gaius Silius år 48 e.Kr. att hon övertalade honom att skilja sig från sin hustru för hennes skull. Därefter gifte sig Messalina och Silius med flera offentliga personer som vittnen, trots att hon redan var gift med Claudius.

Det var en oerhörd skandal. Än värre var att Gaius Silius i egenskap av kejsarinnans man nu kunde göra anspråk på tronen.

Claudius, som just då befann sig i Ostia, blev fullständigt lamslagen när han nåddes av nyheten. Han var alldeles utom sig och ställde en ofta citerad fråga till sina rådgivare: ”Är jag fortfarande kejsare?”

Rådgivarna svarade att han fortfarande var kejsare – men att han måste agera snabbt. Det gjorde Claudius. Han skickade ut ett antal beväpnade män som sökte upp Silius och avrättade honom på fläcken. Den skräckslagna Messalina sökte skydd i en trädgård och sände bud till Claudius om att visa barmhärtighet.

Claudius svarade inte på hennes vädjan, och hans politiske rådgivare Narcissus sände ut soldater för att avsluta det som påbörjats. Samtidigt hade Messalinas mor rest till sin dotter för att råda henne att ta sitt eget liv och inte invänta bödlarna.

Messalina tog ett svärd och tryckte det först mot strupen och därefter mot bröstet, men modet svek henne. Strax därefter kom bödlarna.

Det sägs att Claudius tog emot beskedet om hustruns död utan att visa vare sig sorg eller glädje; han beställde bara ett stort glas vin.

Det var omöjligt att hålla skandalen hemlig. Kejsaren hade blivit vanärad inför hela sitt imperium. Genom sitt agerande hade Messalina även ryckt undan mattan för hennes och Claudius gemensamme son, Britannicus.

Han var fortfarande kejsarens son, men samtidigt son till
en sköka. Det var inte längre säkert att han skulle kunna efterträda sin far på tronen.

Giftsvampar tog livet av Claudius

Claudius var mer sårbar än någonsin tidigare. Han måste återställa ordningen; det var en fråga om överlevnad. På rådgivaren Pallas inrådan gifte han sig med sin brorsdotter Agrippina. Hon hade ett fläckfritt förflutet och tillhörde kejsarsläktens innersta krets.

Agrippina tackade ja till det enligt romersk rätt incestuösa äktenskapet med sin farbror, på ett villkor: Claudius skulle adoptera hennes son – Nero. Det lovade Claudius. Samtidigt genomförde senaten en lagändring så att äktenskapet rent juridiskt inte längre var incest.

Äktenskapet med Agrippina blev ännu en katastrof för Claudius. Hennes enda mål var att föra fram Nero i position för att bli ny kejsare – och hon lyckades. Under oupphörliga påtryckningar från hustrun gav Claudius sin adoptivson ständigt nya hedersbetygelser.

Folk började snart förstå att Nero var den nye kronprinsen. När det målet hade uppnåtts behövde Agrippina inte Claudius längre. Den 13 oktober 54 e.Kr. ­hade kejsarfamiljen samlats för en gemensam måltid.

Enligt de romerska historikerna gladde Agrippina sin make med hans favoriträtt, en tallrik svamp, som Claudius slukade med god aptit. Snart fick han förgiftningssymtom och måste bäras till sin säng. Där avled han, 63 år gammal.

Samma dag hämtade pretorianerna Nero till kasernen i utkanten av Rom. Här utropades han – utan senatens inblandning – till kejsare sedan han lovat soldaterna en bonus lika stor som den Claudius hade betalat ut.

Det blev början till en blodig tyranni. Och många skulle komma att sakna de fjorton fredliga åren under särlingen Claudius ledning.