Romerska härar vann en avgörande seger mot den etruskiska staden Veji år 396 f Kr.

Roms väg från stadsstat till välde

När Roms siste kung störtades år 509 f Kr var det bara en stadsstat han förlorade makten över. De romerska senatorer som tog över styret skulle under de närmaste århundradena få se den växa till ett rike som omfattade hela den italienska halvön.

29 september 2018 av Magnus Västerbro

Sextus Tarquinius var kungens son och van att få som han ville. Men den unga, vackra Lucretia tackade nej till hans inviter. Dessutom var hon ju redan gift. Men han accepterade inte att bli avvisad. Istället trängde han en natt in i Lucretias rum och våldtog henne.

Lucretia berättade för sin make och sin pappa vad som hänt och krävde att de skulle hämnas hennes förstörda heder. Därpå tog hon sitt liv. 

Historien om vad som hade hänt spred sig hastigt i Rom. Folket hade länge lidit under den tyranniske kungen och pratat om att något måste göras. Våldtäkten på Lucretia blev gnistan som fick hela stadens befolkning, såväl de mäktiga och rika som de fattiga och utsatta, att resa sig mot familjen Tarquinius välde.

Rom kunde växa till ett imperium

Om det verkligen gick till så här när den siste kungen av Rom kastades ut år 509 f Kr är oklart, eftersom inga samtida källor finns bevarade. Alla skildringar av Roms första år är nedskrivna långt senare och det är inte lätt att skilja myt från sanning. Klart är bara att denna historia formade den romerska identiteten. 

En gång i tiden – sa man – hade det romerska folket tvingats böja sig under kungar, men till sist hade man kastat av sig oket. Nu skulle man styra över sitt eget öde och aldrig mer låta sig kuvas av en tyrann. Långt senare lyfte man gärna fram just detta år som avgörande. När den siste konungen jagats bort kunde Rom växa till ett imperium och dominera den kända världen.

Romerska senatorer sammanträder under ett val av konsul 270 f kr.

© Bridgeman/IBL

Plebejer mot patricier

I själva verket var utvecklingen från stadsstaten Rom till det romerska imperiet inte alls någon snabb, enkel process. Flera gånger blev romarna besegrade, men ändå lyckades de resa sig och steg för steg utöka sin maktsfär. Under denna tid skakades Rom dessutom återkommande av interna strider.

Utöver konflikter mellan olika grupper inom eliten handlade det om en dragkamp om makt och inflytande mellan patricierna, ättlingar till Roms urgamla elit, och plebejerna, som hade en enklare bakgrund. 

Formellt var Rom en republik där folket valde sina egna ledare. I praktiken låg mycket av makten hos senaten där patricierna från början var starkast. Plebejerna hade ett begränsat inflytande över politiken även om de kunde vara lika välbärgade som patricierna och bidra minst lika mycket till Roms försvar.

Folktribunen hade veto mot senaten

Patriciernas försök att neka plebejerna politiskt inflytande ledde till att dess skapade sina egna institutioner, de så kallade folktribunerna som kunde lägga in sitt veto mot alla beslut fattade av politikerna i senaten. Patricierna kunde bara böja sig för plebejernas krav eftersom de hotade att utvandra eller bruka våld.

Med tiden fick plebejerna tillgång till nästan alla poster som patricierna och därmed kunde man hävda att Rom faktiskt styrdes av senaten och folket tillsammans, något som uttrycktes i förkortningen SPQR (Senatus Populusque Romanus = senaten och det romerska folket).

Ändå var det de rika och mäktiga som bestämde det mesta. Men idén om att folket också styrde kom att få stor betydelse för den romerska självbilden. Under denna tid uppstod också föreställningen om den idealiske romerske mannen – plikttrogen och hederlig, alltid redo att tjäna nationen utan att begära något för egen del.

När Rom hotades av aequerna lämnade Cincinnatus sin bondgård för att leda den romerska armén.

Cincinnatus blev diktator

Den mest kände av dem var Cincinnatus, en konservativ patricier som länge motsatte sig att ge plebejerna ökat inflytande. Efter politiska nederlag drog han sig undan till en enkel bondgård en bit utanför Rom. 

År 458 hotades republiken av grannfolket aequerna. Senaten sände då bud efter Cincinnatus som hittades på sin åker, där han själv plöjde med sina oxar. Han accepterade genast att bli diktator och rekrytera en armé som han sedan ledde till en förkrossande seger över aequerna. Efter bara 16 dagar ska han ha lämnat ämbetet och återvänt till gården.

Etrusker och galler

Striden mot aequerna var bara en av många som den unga romerska staten fick utkämpa mot sina närmaste grannar. Särskilt viktig blev segern över den etruskiska staden Veji år 396 f Kr. 

Etruskerna, ett mäktigt och kulturellt inflytelserikt folk som huvudsakligen höll till i det som i dag är Toscana, hade länge varit dominerande i regionen, men i och med segern vid Veji kunde Rom snart ta över den positionen.

Men så kom ett förödande bakslag. Bara nio år efter segern över Veji invaderades Rom av ett keltiskt folk som romarna kallade ”galler”. De hade sedan 800-talet dominerat stora delar av mellersta och västra Europa, ända bort till de brittiska öarna. 

Vid ungefär samma tid som Roms expansion började på allvar hade en stor grupp kelter lämnat sitt tidigare hem i dagens Schweiz och slagit sig ner söder om Alperna, i det område som romarna kom att kalla Gallia Cisalpina (Gallien på den här sidan Alperna).

Romerska legionärer.

© Getty

Galler invaderade Rom

Det var en undergrupp av dessa som år 387 trängde söderut, besegrade en romersk armé och plundrade staden Rom. Arkeologer har daterat ett utbrett lager aska i Rom till 300-talets början, vilket anses tyda på att hela staden brann ner.

Den galliska invasionen kunde mycket väl ha inneburit republikens undergång. Men så blev inte fallet. Tvärtom återuppbyggdes staden snabbt och återtog sin tidigare ställning.

Plundringen av Rom blev istället startskottet för en ny era av expansion, då den romerska senaten och folket för en tid undvek interna strider för att enas mot yttre fiender. Bland annat byggdes en storskalig försvarsmur runt Roms sju kullar.

Under de kommande decennierna var det dock inte gallerna som var de främsta motståndarna, utan en samling stammar som kallades samniter. I en rad krig på 300- och 200-talet utmanade de Roms herravälde i centrala Italien.

Samniterna använde en effektiv, rörlig stridstaktik som ställde romarna inför stora svårigheter. Men trots flera nederlag mot dem lyckades romarna alltid återhämta sig.

Från falanger till maniplar

De svåra striderna mot samniterna ledde till en reformering av den romerska armén. Tidigare hade romarna stridit sida vid sida utrustade med långa spjut, i täta så kallade falanger. Inspirerade av samniternas rörlighet under strid delade den romerska militärledningen istället upp armén i maniplar, mindre avdelningar som kunde röra sig friare och därför strida mer effektivt i olika slags terräng.

Eftersom romarna misslyckats med att kuva samniterna militärt använde de istället diplomatiska medel för att isolera samniterna från deras allierade. Strategin, på latin kallad divide et impera (söndra och härska), att spela ut motståndare mot varandra, skulle med tiden bli något av en romersk specialitet.

Pyrrhus samt stridselefanter.

Grekerna i staden Tarentum sökte hjälp mot romarna från den berömde kung Pyrrhus (infälld) från Epiros . Han skeppade över 20 stridselefanter till Italien för att besegra fiendehären.

Behärskade allt land söder om Rubicon

300-talet f Kr hade varit en prövningens tid för den romerska republiken. Århundradet hade inletts med gallernas plundring och sedan hade många blodiga år ägnats åt den utdragna konflikten med samniterna. Men till sist stod Rom ändå som segrare och behärskade merparten av allt land från floden Rubicon i norr till den italienska halvöns sydspets.

Men denna snabba expansion ledde bara till nya krig då romarrikets nya grannar kände sig hotade. På den syditalienska kusten låg staden Tarentum, dagens Taranto, som grundats av grekiska kolonisatörer på 700-talet f Kr. 

Pyrrhus till Tarentums försvar

Dess invånare oroade sig nu för att romarna skulle inta även deras stad. År 282 f Kr genomförde Tarentums armé därför en förebyggande attack och drev ut de romerska styrkor som börjat etablera sig i regionen. Stadens ledare sökte även stöd hos den berömde kung Pyrrhus från Epiros, som beslöt sig för att ingripa. 

I spetsen för en vältränad, professionell armé som kan ha bestått av så många som 25 000 man landsteg han i södra Italien. Vad som följde var två blodiga slag där romarna båda gångerna besegrades. Bland annat chockades de av Pyrrhus hemliga vapen – tjugo stridselefanter, som spred skräck på slagfältet.

"En sådan seger till och jag är förlorad"

Men även Pyrrhus led stora förluster, vilket ledde till att han sägs ha yttrat de bevingade orden: ”en sådan seger till och jag är förlorad”. Med andra ord: även om hans armé segrade i varje slag, kunde han inte ersätta sina förluster i samma takt som romarna kunde eftersom de hade tillgång till mer folk.

Till sist gav Pyrrhus helt enkelt upp och återvände till Grekland. Återigen hade Rom lidit allvarliga nederlag på slagfältet men ändå, liksom under krigen mot samniterna förmått resa sig igen. Något i den romerska republikens uppbyggnad gjorde den oerhört motståndskraftig.

Rom kan förlora ett slag, men aldrig ett krig – så löd den bittra erfarenhet som rivalerna på den italienska halvön hade tvingats göra. Samma öde skulle senare drabba många andra folk runt Medelhavet.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...