Ludmila Pavlitjenko; prickskytt i Röda armén under andra världskriget.

Ludmila Pavlitjenko.

© Rex/IBL

Ludmila Pavlitjenko – prickskytt i Röda armén

Redan som tonåring började Ludmila Pavlitjenko träna sig i skytte. När Nazityskland anföll Sovjetunionen 1941 tog hon värvning som prickskytt. Året därpå hade hon skjutit så många tyskar att hon fick åka på PR-turné.

22 september 2018 av Anna Larsdotter

Hösten 1942 prydde prickskytten Ludmila Pavlitjenko omslaget till Röda arméns tidning Bloknot Agitatora. Bildtexten löd: 

”Hon dödade 309 tyskar. Hur många har du dödat?” Avsikten var att locka fler kvinnor till den sovjetiska krigsmakten i en tid när förlusterna skjutit i höjden. Men också att sporra män att anstränga sig hårdare i kampen mot de förhatliga tyskarna. För inte ville de väl vara sämre än en kvinna? 

Under andra världskriget blev Pavlitjenko en symbol för den kapabla kvinnliga soldaten, officiellt hyllad av den kommunistiska regimen. Hon skickades på en PR-turné till de allierade i väst där hon togs emot med en blandning av beundran, nyfikenhet och avsky. 

Inget annat land än Sovjetunionen hade vågat sig på att blanda in kvinnliga kombattanter i de väpnade styrkorna. Det sågs som ett djärvt experiment. 

Kvinnliga soldater sköts direkt

I Nazityskland tyckte man dock att idén var osmaklig och vid fronten sköt man ofta kvinnliga soldater direkt på platsen, snarare än att ta dem som krigsfångar. Tyskarna såg dem inte som jämbördiga stridande.

Pavlitjenko, i sin tur, hade inte mycket till övers för nazisterna. Hon var känd för sitt välartikulerade tyskhat: ”Jag kan se tyska lik utan att blinka men en levande tysk gör mig illamående.”

Pavlitjenko övade skytte tidigt

Ludmila Pavlitjenko föddes 1916 i en liten stad utanför Kiev i Ukraina. Hennes tidiga barndom präglades av revolutionerna 1917 och det efterföljande inbördeskriget. Fadern deltog på den röda sidan och familjen flyttade ofta.

Som tonåring älskade Ludmila sport och tränade både simning, segelflyg och skytte. Dessa aktiviteter utfördes inom Osoaviakim, en populär kommunistisk frivilligorganisation som förberedde unga människor för tjänstgöring i det militära. Genom Osoaviakim skolades de in i ett patriotiskt tänkande och i övertygelsen om att deras land inte klarade sig utan dem.

Ludmila Pavlitjenko lyckades ansluta sig till 25:e skytte­divisionen Tjapajev i Odessa.

© Heritage/IBL

Ludmila blev snabbt en skicklig skytt. I en självbiografisk essä publicerad i den amerikanska kommunistiska tidskriften Soviet Russia Today 1942 berättar hon om sin drivkraft. Hon ville se om hon, som flicka, kunde skjuta lika bra som pojkarna. Det kunde hon. Vid en skyttetävling med tolv priser i potten tog Ludmila hem alla.

Andra världskrigets utbrott

Efter sju år i skolan arbetade Ludmila Pavlitjenko en tid som svarvare på en vapenfabrik. Därefter började hon studera historia och påbörjade bland annat en avhandling om den ukrainske politiske och militäre 1600-talsledaren Bogdan Chmelnytskyj.

Men eftersom hennes hälsa inte var den bästa tvingades hon tillbringa en tid på ett sanatorium vid Svarta havet. Det var där nyheten om den tyska invasionen nådde henne. Plötsligt frisk begav hon sig till ett värvningskontor i Odessa.

Prickskytt i Odessa

Många kvinnor såg det som självklart att de skulle göra krigstjänst. De var inskolade
i den tidiga sovjetiska erans syn på sig själva som starka och viktiga. Men alla befäl var inte lika bekväma med tanken, åtminstone inte i början av kriget. En del tyckte att kvinnorna borde vara sjuksköterskor istället, en idé som knappast slog an hos Ludmila Pavlitjenko. Till slut lyckades hon ansluta sig till 25:e skyttedivisionen Tjapajev.

Hösten 1941 deltog förbandet i strider mot tyskar och rumäner under belägringen av Odessa. Som prickskytt hade Ludmila alltid en observatör med sig som spanade åt henne och räknade antalet offer. När Odessa föll kunde Ludmila tillräkna sig 187 dödade fiender. 

Antalet steg snabbt när divisionen förflyttades till Sevastopol på Krim.

Ludmila Pavlitjenko bland sovjetiska lantarbetare.

Prickskytt med tålamod

Som alla prickskyttar insåg Ludmila Pavlitjenko att styrka och uthållighet var lika viktigt för framgång som träffsäkerhet. Hennes arbetsdag började ofta klockan fyra på morgonen och hon kunde få tillbringa åtskilliga timmar i något iskallt eller stekhett gömsle, i väntan på ett byte. 

Ludmila beskrev hur hon utvecklade ett ”helvetes tålamod”, men att det trots allt hade sina gränser. Om hon väntat i tre dagar utan en enda tysk i siktet var hon så irriterad när hon kom tillbaka till förläggningen att ingen vågade tala med henne.

Under tiden på Krim sårades Pavlitjenko fyra gånger. Granatsplitter i huvudet gjorde henne temporärt döv. Det var nu, med 309 ”fascisters” (varav 36 prickskyttars) liv på sitt samvete, som hon blev en frontfigur även i Stalinregimens PR-maskineri.

Pavlitjenko på PR-resa i Amerika

Foton och artiklar om henne spreds i pressen och militärledningen beslöt att skicka henne på turné. Ludmila skulle stärka opinionen i väst för att Stalins allierade skulle öppna en andra front i Västeuropa och på så sätt avlasta Sovjetarmén i öst. Vem kunde göra det bättre än en vältalig fotogenisk kvinnlig löjtnant med medaljer på bröstet?

Hösten 1942 reste Ludmila tillsammans med en manlig skytt, Vladimir Ptjelintstev, till Nordamerika. Men utan tvekan var det Pavlitjenko som drog till sig störst uppmärksamhet. I Ontario i Kanada samlades 20 000 människor för att få en glimt av henne och i Washington togs hon emot av presidentparet Roosevelt.

Woody Guthrie skrev hyllningssång

Folkmusikern och kommunisten Woody Guthrie skrev sången ”Miss Pavlichenko” till Ludmilas ära. Under ett tal i Chicago sa hon: ”Mina herrar, jag är 25 år gammal, jag har redan dödat 309 nazistiska inkräktare vid fronten. Tycker ni inte, mina herrar, att ni alltför länge gömt er bakom min rygg?”

Hon förvånades – och irriterades – över reportrarnas irrelevanta frågor. Fick hon och andra kvinnliga soldater använda makeup i fält? Brukade de locka håret? Vilken typ av underkläder bar de under uniformen? I de amerikanska tidningarna skrev krönikörer att fröken Pavlitjenko borde ha en kortare kjol och att hon åt för mycket. För amerikanerna på hemmafronten var det verkliga kriget långt, långt borta, konstaterade Ludmila. 

Enda skolan bara för kvinnliga militärer 

Tillbaka i Sovjetunionen började hon, på Stalins order, arbeta som instruktör av nya prickskyttar. Allt fler kvinnor intresserade sig nu för denna elitgren av krigsmakten.

I maj 1943 etablerades världens första och enda militära skola enbart för kvinnor i Moskvaregionen. Eleverna byggde sina baracker själva, exercerade och övade skytte minst tio timmar om dagen. De lärde sig inte bara hantera de Mosin-Nagantgevär som skulle bli deras trogna följeslagare, utan också lättare och tyngre kulsprutor och handgranater. Dessutom fick de praktisera bajonettstrid och brottning.

När kriget till slut var över återupptog Ludmila Pavlitjenko sina historiestudier. Hon anställdes som forskarassistent vid den sovjetiska flottans högkvarter och arbetade sedan för en krigsveterankommitté. 

Hon dog 1974, 58 år gammal, och ligger begravd på Novodevitjijkyrkogården i Moskva tillsammans med en rad andra berömda sovjetmedborgare.

Från vänster stridsvagnsföraren Marija Oktjabrskaja, prickskytten Roza Sjanina och stridsflygaren Marina Raskova.

Fakta: Fler kvinnor i Röda armén

Marija Oktjabrskaja (1905–44)

När Oktjabrskaja fick veta att hennes make stupat i kriget lade hon alla sina besparingar på att köpa en stridsvagn och gav den till Röda armén. Hon utbildade sig till förare och mekaniker och hamnade första gången i strid i oktober 1943. Våren därpå stupade hon efter att ha träffats av granatsplitter när hon reparerade sin T-34.

Marina Raskova (1912–42)

Navigatör, stridspilot och personlig vän till Stalin som grundade tre kvinnliga flygförband under andra världskriget. Mest känt är 46:e gardesnattbomb-regementet, som av tyskarna kallade för ”natthäxorna”. Raskova var chef för ett av de andra två förbanden, men omkom innan det hunnit i strid. Hon kraschade på väg till Stalingrad i december 1942.

Roza Sjanina (1924–45)

Sjanina var, vid sidan av Pavlitjenko, Sovjetunionens mest kända kvinnliga prickskytt. Delvis berodde det på att hon skrev dagbok under sin tid i fält, trots att det var förbjudet. Dagboken publicerades på 1960-talet. Sjanina var utbildad prickskytt och blev senare befäl för en pluton kvinnliga skyttar. Hon stupade under offensiven i Ostpreussen i slutet av andra världskriget.  

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...