Sovjetiska soldater avancerar genom stadens ruinlandskap.

© RIA Novosti archive, image #44732 / Zelma / CC-BY-SA 3.0

Slaget om Stalingrad – blodig kamp bland ruiner

Tyskarna behövde erövra Stalingrad för att nå de sovjetiska oljekällorna. Av samma skäl måste Röda armén stoppa dem till varje pris. Priset betalades av de civila som flydde under bombardemanget eller gömde sig i den alltmer raserade staden.

9 februari 2019 av Christer Bergström

Kring en 90 gånger 50 meter stor och 35 meter hög koloss av armerad betong rasade ett slag i slaget under fem dagar. Silon hade intagits av tyskarna den 14 september 1942, men fyra dagar senare gjorde sovjetiska soldater ett motanfall och tog tillbaka silon, som de förvandlade till en förskansning som hindrade all vidare tysk framryckning i den södra delen av Stalingrad.

”Med understöd av stridsvagnar anfaller vår bataljon sädessilon, från vilken tjock rök väller ut – säden brinner. Vi tillfogas svåra förluster. Av 200 man i våra kompanier återstår bara 60. Sädessilon hålls inte av människor utan av djävlar som varken eldslågor eller kulor biter på.”

Med dessa dramatiska ord beskrev en tysk soldat striden om silon. Tyskarna satte in två divisioner för att bryta motståndet, men anfall efter anfall slogs tillbaka – tio stycken enbart den 18 september. Inte ens när silon hade omringats gav försvararna upp.

40 soldater försvarade silon

En av dem, den sovjetiske soldaten Andrej Chozjajnov, berättade senare:

”Hela byggnaden skakade av explosionerna. Vi var förblindade av all rök, men uppmuntrade varann med höga rop. Efter ett tag bröt det ut strider inne i byggnaden. Vi hörde fiendens andetag och steg men kunde inte se dem i den tjocka röken, så vi sköt mot ljuden.”

Till slut, sedan Stukastörtbombare hade satts in, lyckades tyskarna den 22 september ta kontroll över den nu helt sönderskjutna silon. Chocken var stor när de påträffade liken av 40 sovjetiska soldater – inte fler – inne i byggnaden. 

Det var dessa som hade uppehållit stora delar av två tyska divisioner i fem dagar. En enda överlevande blev tagen som krigsfånge, Andrej Chozjajnov. Han hade slagits medvetslös av en granatexplosion den sista dagen, och när han kvicknade till den 25 eller 26 september befann han sig i fångenskap.

Tyska soldater bombarderar sädessilon som hölls av endast 40 sovjetiska soldater.

© Bundesarchiv

Molotov-Ribbentrop-pakten

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin trodde att han hade räddat sitt land från krig när han i augusti 1939 kastade alla principer överbord och undertecknade en ickeangreppsspakt med Hitlers Tyskland. 

Men detta var bara Hitlers sätt att manövrera; han behövde ryggen fri för att ta itu med först Polen och därefter Storbritannien och Frankrike. I själva verket var hans huvudmål med kriget att förinta kommunismen och erövra ”livsrum” i öster.

I juni 1940 kapitulerade Frankrike sedan tyskarna i stort sett utplånat landets armé och drivit bort britterna från kontinenten. Samma månad började Hitler planera för operation Barbarossa – den stora invasionen av Sovjetunionen.

Operation Barbarossa

Stalin vägrade att lyssna till alla varningar om ett förestående tyskt anfall. Följden blev att Röda armén, den sovjetiska krigsmakten, var helt oförberedd när Hitler inledde sin invasion den 22 juni 1941. 

Operation Barbarossa, som anfallet kallades, blev en fullständig katastrof för Sovjetunionen. Inom loppet av några månader blev miljontals människor – civila såväl som militärer – dödade och landet förlorade sina ekonomiskt viktigaste områden. Tyskarna bedrev ett rent förintelsekrig där det uttalade syftet var att tiotals miljoner sovjetmedborgare skulle duka under.

Men kriget mot Sovjetunionen blev inte så lätt som de hade föreställt sig. ”Allt vi behöver göra är att sparka in dörren, och sedan kommer hela det murkna bygget att kollapsa”, hade Hitler sagt. Tyskarna trodde att ryssarna skulle vara helt omotiverade att strida för kommunismen.

Hög stridsmoral

Verkligheten var den rakt motsatta. Tysken Joachim von Schwerin berättade efteråt:

”Från fälttågets början visade sig den ryske soldaten vara mycket motståndskraftigare än vad tyska trupper någonsin hade upplevt. Han var skicklig i försvar och tapper vid angrepp. Hans beteende var raffinerat, särskilt i strid i mörker. Vid försvar höll han ofta ut till sista man.”

De sovjetiska soldaterna i Stalingrad vägrade att ge upp trots att tyskarna var numerärt och materiellt överlägsna i början av slaget.

© Roger Viollet/Getty

Samma bild ges i en tysk armérapport från slutet av 1941:

”Vad har hänt med ryssen från 1914–17, som sprang iväg eller kom emot oss med händerna i vädret så snart eldstormen nådde sin höjdpunkt? Nu stannar han kvar i sin bunker och tvingar oss att bränna ut honom, han föredrar att stekas ihjäl i sin stridsvagn, och hans flygare fortsätter att beskjuta oss även sedan deras eget flygplan börjat brinna. Vad har hänt med ryssen? Ideologin har förändrat honom!”

Ryska krigsveteraner har intygat att oktoberrevolutionen 1917 och de sociala framstegen under 1920- och 1930-talet skapade en enorm glöd och entusiasm hos den ryska ungdomen. De såg framsteg från månad till månad och förväntade sig ett lyckorike inom en snar framtid. Vågen av politiska förföljelser under 1930-talet trodde de flesta berodde på korrumperade lokala pampar, och de förväntade sig ett snart slut på detta.

Politiska kommissarier

När det nazistiska Tyskland invaderade landet 1941 och hotade att förstöra allt detta, greps miljontals unga ryssar av raseri och flockades till rekryteringskontoren. I strid visade de sig ofta helt orädda och självuppoffrande – de gav gärna sina liv för att rädda den nya stat som gett dem framtidshopp.

Vid fronten togs de om hand av politiska kommissarier som regelbundet höll ett slags ”pep talk” med soldaterna – politiska föreläsningar, varvade med mer eller mindre sanningsenlig krigspropaganda. Detta kryddades med berättelser om andra soldaters hjältemod och skildringar av de mest fasansfulla övergrepp som tyskarna begått mot civilbefolkningen; det fanns en uppsjö av autentiska fall av båda slagen. Brev, dagböcker och veteranernas egna hågkomster bekräftar denna bild av hög motivation på den ryska sidan.

Det bör dock påpekas att detta huvudsakligen gällde etniska ryssar (som utgjorde majoriteten av Sovjetunionens befolkning). Stalin hade redan innan han kom till makten kritiserats av Lenin för att han diskriminerade andra folkgrupper än den ryska – till och med sin egen georgiska folkgrupp. När Stalin tog makten, förvärrades detta. Han bar ett stort personligt ansvar för svälten i Ukraina på 1930-talet, och han lät deportera hundratusentals människor från olika etniska minoriteter i Sovjetunionen.

General Georgij Zjukov (till vänster) ledde röda arméns motoffensiv vid Stalingrad, medan Friedrich Paulus hade befälet över den tyska 6:e armén.

Zjukovs motoffensiv

Men de etniska ryssarnas stridsvilja var tillräcklig för att det svårt sargade Sovjetunionen skulle kunna resa sig igen. Vintern 1941–42 tillfogade Röda armén under ledning av general Georgij Zjukov tyskarna ett allvarligt nederlag framför Moskvas portar. Men trots Zjukovs protester drev Stalin igenom att den sovjetiska motoffensiven skulle utsträckas längs hela den 160 mil långa fronten.

Det som kunde ha blivit en krigsavgörande seger mot den tyska armégruppen väster om Moskva urvattnades tills motoffensiven stupade av kraftlöshet.

Våren 1942 kan båda sidor i kriget på östfronten liknas vid två boxare som pucklat på varandra i rond efter rond tills båda var totalt utmattade.

Ville erövra oljekällor

Men det blev tyskarna som grep initiativet. De insåg att det inte var lönt att ge sig på Moskva, så istället inriktade de sig på att slå mot den sovjetiska ekonomins akilleshäl – oljefälten i Kaukasus.

Den 28 juni 1942 inledde Hitler sin andra sommaroffensiv på östfronten i detta syfte. Stalin trodde att anfallet skulle riktas mot Moskva, så han hade koncentrerat sina starkaste militära förband dit. Därför var tyskarna numerärt överlägsna där de slog till, och kunde snabbt sopa undan sin motståndare. Först gällde det att säkra flanken, och därför besattes området mellan floderna Donets och Don under loppet av juli 1942.

Slaget om Stalingrad

I augusti 1942 inleddes offensiven söderut mot Kaukasus. Samtidigt sattes två tyska arméer, 6:e armén och 4:e pansararmén, in mot Stalingrad i öster. Det sägs ibland att båda sidor kastade in så stora resurser mot Stalingrad därför att staden bar Stalins namn. Men detta spelade en underordnad roll. 

Staden var av central strategisk betydelse. Eftersom den låg på floden Volgas västra strand skulle en erövring av staden ge tyskarna möjlighet att skydda den tyska armégrupp som trängde in i Kaukasus från ryska anfall från sidan. Dessutom skulle tyskarna från Stalingrad kunna skära av floden Volga – den viktigaste transportleden för den sovjetiska oljan.

Zjukov fångade in den tyska 6:e armén med en kniptångsmanöver.

© Sovfoto/Getty

Gatustriderna i Stalingrad

Ingenstans skulle de sovjetiska soldaternas uthållighet och vilja till självuppoffring komma att få så stor betydelse som under slaget om Stalingrad. Tyska 6:e armén under general Friedrich
Paulus var med över 300 000 man den största i hela kriget. Men den sovjetiska 62:a armén med bara 40–50 000 man vägrade helt enkelt att ge upp försvarskampen.

När tyskarna övermannade ryssarna, gick dessa bokstavligen under jorden – ner i Stalingrads kloaker – och kom upp igen bakom ryggen på tyskarna för att anfalla igen.

Tyskarna fastnade i vad de själva kallade ett ”råttkrig”, skoningslösa strider man mot man om varje hus, varje rum, varje husknut, och nere i de fuktiga kloakerna. En tysk soldat berättade senare om de desperata striderna:

”Fronten utgörs av korridoren mellan utbrända rum eller av det tunna taket mellan två våningar. Det är ett oavbrutet stridande dygnet runt. Från våning till våning bombarderar vi varandra med granater. Vi slåss i röken, bland granathylsor, blodpölar, spillror av möbler och sönderslitna kroppsdelar.”

Sjätte armén fastnade i Zjukovs fälla

Mitt i allt detta samlade Zjukov, som kallats till Stalingrad för att leda slaget, nya sovjetiska förband norr och söder om staden. Den 19 november 1942 gick dessa till motanfall i en kniptångsmanöver som fångade hela 6:e armén i en fälla.

Många tyska krigsfångar återvände aldrig från de sovjetiska fånglägren.

Under de följande veckorna avtog striderna inne i Stalingrad i intensitet. Zjukov nöjde sig med att hålla staden omringad, medan Röda armén fortsatte att avancera västerut. Tyskarna förfogade över en stor armada av transportflygplan som hade kunnat försörja 6:e armén, men förstärkningar av sovjetiskt jaktflyg förhindrade detta. Snart bröt ren svält ut bland de tyska soldaterna.

100 000 tyska fångar

Sedan Paulus avvisat ett kapitulationsanbud, gick Röda armén i januari 1943 in i det omringade området och i stort sett bara samlade ihop de tyska soldaterna, som vid det laget var halvdöda av svält och sjukdomar.

Ungefär 100 000 tyskar hamnade i fångenskap. 80 procent var sårade, många av dem med kallbrand på grund av bristen på sjukvårdsutrustning. Paulus själv gav sig fången den 31 januari 1943, och två dagar senare kapitulerade de sista tyska förbanden.

Segern i Stalingrad blev vändpunkten i andra världskriget. Den tyska armén skulle aldrig hämta sig från sina förluster. I Stalingrad började den sovjetiska offensiv som skulle föra Röda armén ända till Berlin 1945. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...