Slaget vid Midway var avgörande för kriget i Stilla havet under andra världskriget.

© US Navy & Lapi/getty

Slaget vid Midway – avgörandet i Stilla havet

Efter det misslyckade försöket att knäcka den amerikanska flottan vid Pearl Harbor satsade japanerna i juni 1942 på ett avgörande flottslag vid Midway-atollen. Men nu var anfallet väntat.

3 november 2018 av Christer Bergström

För varje gång ett amerikanskt flygplan sköts ner steg de japanska hurraropen – ”Banzai!” – mot skyn från hangarfartyget Akagi. Det var på förmiddagen den 4 juni 1942, och japanerna hade skickat gräddan av sin flotta – inklusive fyra hangarfartyg – för att invadera den lilla amerikanska atollen Midway, i Stilla havets mittpunkt.

Allra mest entusiastisk ombord på Akagi var kommendör Mitsuo Fuchida. Ett halvår tidigare hade han lett den första anfallsvågen mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbor. Den 7 december 1941 hade han ropat ut de ödesdigra orden i flygradion som satte igång andra världskriget i Stilla havet: ”Tora! Tora! Tora!” – det japanska ordet för tiger, upprepat tre gånger, vilket var den överenskomna signalen för att anfallsplanen lyckats.

Pearl Harbor bara en delseger

När det fullkomligt överraskande japanska anfallet på den amerikanska flottbasen Pearl Harbor i Hawaii var över hade fem amerikanska slagskepp sänkts och tre slagskepp, tre kryssare och tre jagare blivit skadade. Syftet var att oskadliggöra den amerikanska flottan så att japanerna skulle kunna erövra Filippinerna och Nederländska Ostindien – dagens Indonesien – och dess oljefält.

Men japanerna vann bara en delseger i Pearl Harbor. De amerikanska hangarfartygen hade inte befunnit sig i hamn när anfallet kom. Det var för att locka dessa till strid, och förinta dem, som anfallet mot Midway genomfördes. 

Slaget vid Midway

Det första japanska målet med anfallet uppnåddes när svärmar av amerikanska torpedflygplan anföll de japanska fartygen och genast möttes av väntande japanska Zero-jaktplan.

Om det inte varit för en blindtarmsinflammation skulle Fuchida, som själv var flygare, ha deltagit i luftstriden. Men Fuchida visste vad hans flygare gick för och ett efter ett störtade de amerikanska piloterna mot en säker död i vågorna. Av de 47 amerikanska torpedplanen blev 40 nedskjutna och inte en enda torped träffade de japanska hangarfartygen.

Amerikanska Dauntless störtbombplan var framgångsrika under slaget vid Midway.

© Keystone/IBL

För Fuchida och de andra japanska befälhavarna såg det ut som om segern närmade sig. Visserligen hade amerikanerna upptäckt de japanska hangarfartygen först, men nu var japanerna stridsberedda. Deras flygdäck var fyllda av flygplan som skulle starta så snart Zero-jaktplanen landat och fyllt på med bränsle och ammunition.

Amerikanska störtbombare

”Störtbombare!” – Fuchida visste inte vem som ropat det, men hans blod frös till is. Han tittade upp och fick se en rad amerikanska flygplan som dök mot hans eget skepp, och Zero-jaktplanen befann sig på för låg höjd för att kunna ingripa. Katastrofen kunde inte förhindras.

Bomber exploderade bland fulltankade flygplan, lastade med bomber och torpeder. Akagi skakade av träffar. Fuchida hörde hur någon ropade att det brann i alla korridorer under däck. Bedövad såg han hur stora rökpelare steg upp från två andra hangarfartyg, Kaga och Soryu.

Slaget vid Midway slutade i ett förödande nederlag för japanerna, som förlorade fyra hangarfartyg – hälften av alla som fanns i flottan. Fuchida själv drogs med två brutna ben ut ur en hög rykande spillror och räddades ombord på en jagare.

Japan hade tagit Filippinerna

Fram till dess hade den japanska krigsmakten slagit världen med häpnad genom sina stora framgångar. Dess soldater hade besegrat arméer från tre europeiska kolonialmakter och tagit
hundratusentals allierade soldater till fånga.

När det amerikanskt styrda Filippinerna intogs i början av 1942 tvingades general Douglas MacArthur, chefen för de allierade arméstyrkorna i sydvästra Stillahavsområdet, fly till Australien, medan tusentals av hans soldater blev krigsfångar. Innan han lämnade ögruppen svor MacArthur en helig ed: "Jag skall återvända till Filippinerna!”

Slaget om Guadalcanal

Efter nederlaget vid Midway tvingades japanerna bli mer defensiva. De försökte bygga upp en spärrlinje mot fienden genom att erövra öarna norr och öster om Australien, men den amerikanska övermakten i regionen växte ändå obönhörligt.

I början av augusti 1942 landsteg en amerikansk marinkårsstyrka på ön Guadalcanal, en av de sydligaste av Salomonöarna, som erövrats av japanerna två månader tidigare. 

Ubåtsbesättningarna utförde sitt jobb i tysthet och fick inte samma ära i USA som till exempel flygarna under kriget.

© Horace Bristol/US Naval Aviation Photographic Unit

Slaget om Guadalcanal rasade i sex månader. Det utkämpades i ångande djungler, på öppna sandstränder, på havet runt ön och i luften. Japanska trupper utförde många dödsföraktande anfall rätt in i amerikansk kulspruteeld.

Det som till slut avgjorde slaget var den amerikanska överlägsenheten i luften. I november 1942 tvingade USA:s flygattacker bort den japanska flottan från området och några månader senare evakuerades de sista japanska soldaterna från Guadalcanal.

Tiden talade för USA

I januari 1943 tog australiensiska och amerikanska trupper tillbaka Nya Guineas yttersta östspets upp till staden Buna. Japanerna beslöt då att flytta 100.000 soldater till Nya Guinea. Amiral Isoroku Yamamoto, den japanska flottans befälhavare, flög till regionen för att personligen leda operationen. 

Men Yamamoto visste att det var en strid mot klockan. Redan 1941 hade han sagt till den japanske premiärministern, prins Konoye: ”Om vi inte kan undvika krig med USA, måste vi sätta in alla våra krafter under det första halvåret. Då kan jag garantera en obruten rad av segrar. Men om kriget drar ut i två eller tre år har jag inget hopp om att vi ska kunna segra.”

Hellcat och Corsair

Till den amerikanska numerära överlägsenheten lades ett tilltagande tekniskt försprång. I januari 1943 utrustades hangarfartyget Essex med de första av de nya Hellcat, ett jaktplan som var klart överlägset det japanska Zero. I februari 1943 började ett annat modernt och överlägset amerikanskt jaktplan, Corsair, operera från Guadalcanal. Amerikanerna hade också en amfibiestridsvagn som kunde ”simma” i land själv från ett landstigningsfartyg.

Genom att amerikanerna knäckt den japanska flottans radiokod, fick de reda på att amiral Yamamoto den 18 april 1943 flög på en inspektionsresa till ön Bougainville. Sexton amerikanska jaktplan anföll och sköt ner planet som Yamamoto färdades i. Den japanske amiralen hittades död på platsen för kraschen.

Ett Corsair-jaktplan lyfter från ett av USA:s hangarfartyg.

© Kibbe museum

Grodhoppning bakom japanernas linjer

Amerikanerna kallade sin anfallsstrategi för ”grodhoppning”. Den gick ut på att använda USA:s överlägsenhet till sjöss och i luften till att landsätta trupper på svagt försvarade platser i ryggen på större japanska arméstyrkor. Det började med en landstigning vid Lae, bakom japanernas linjer i östra Nya Guinea i september 1943.

Därefter slog amerikanerna till mot ett mål mer än tusen kilometer längre åt nordost – Tarawa, som tillhör Gilbertöarna. Denna lilla atoll hade erövrats av japanerna i början av kriget, och nu planerade flottans högste chef Nimitz att använda den som startpunkt för nästa anfallsmål på vägen mot Filippinerna – Marshallöarna.

Den 20 november 1943 landsteg USA:s marinkår på Tarawa – eller rättare sagt, på Betio, en av atollens 24 öar. Betio är bara en och en halv kvadratkilometer stor och mycket platt. Ändå bjöd japanerna ett hårdnackat motstånd. Under några dagars strid dödades alla av de 3 636 japanska försvararna bortsett från de 17 soldater som kapitulerade. Den segern kostade amerikanerna över 3 000 man och ett hangarfartyg.

Marshallöarna intogs en efter en

Innan amerikanerna gick vidare mot Marshallöarna tog de genom att avlyssna kodade japanska meddelanden först reda på var de starkaste japanska fästena fanns. Sedan satte de in sina stötar mot öar som bara hade mindre försvarsstyrkor. 

Kwajaleinatollen bombarderades i flera dagar av flygplan och fartygskanoner. Den 31 januari 1944, när 42 000 marinsoldater stormade i land, beräknas bara 1 500 av atollens 8 000 försvarare ha varit vid liv, men dessa slogs bokstavligen till sista blodsdroppen. Endast 105 togs tillfånga.

Nästa mål var Eniwetok, den västligaste av Marshallöarna. Samtidigt utförde flygplan från nio amerikanska hangarfartyg ett storanfall mot den japanska flyg- och flottbasen Truk som försörjde Eniwetok. I två dagar, den 17–18 februari 1944, bombade amerikanerna anläggningarna på Truk. Två japanska kryssare, fyra jagare och 23 handelsfartyg sänktes och två tredjedelar av basens flygplan förstördes. Utan någon chans till att få förstärkningar gick det 2 700 man starka japanska försvaret på Eniwetok under.

Därefter var de övriga japanska baserna på Marshallöarna hjälplösa och lämnades åt sitt öde av amerikanerna. Av de japanska soldaterna där levde färre än hälften när kriget slutade. Resten hade dött av sjukdomar eller hunger.

Eldkastare blev ett viktigt vapen för marinkårssoldaterna i de hårda striderna.

© Bridgeman/IBL

Blodigt slag om Saipan

MacArthur var nu halvvägs till Filippinerna. Nästa steg var att invadera ögruppen Marianerna, som ligger ungefär halvvägs mellan Nya Guinea och Japan. Amerikanerna satte in en styrka på 551 krigsfartyg, inklusive 15 hangarfartyg med 1 000 flygplan, och 130 000 marinkårssoldater. Den första landstigningen på Marianerna riktades mot Saipan den 15 juni 1944.

Denna ö är betydligt större än Betio och eftersom den består av höga klippor är den också lättare att försvara. Dessutom hade ön tillhört Japan sedan första världskriget och beboddes av 30 000 civila japaner.

Det japanska försvaret maldes ner av en fruktansvärd amerikansk övermakt, men det kostade USA:s marinkår 14 000 man i stupade eller sårade. Då hade nästan samtliga japanska soldater och 29 000 civila dött.

Omkring tusen japanska kvinnor begick självmord genom att hoppa utför stup, av rädsla för att bli våldtagna av de amerikanska soldaterna.

Japanska flottans flyg utplånades

Den japanska strategin gick nu inte längre ut på att vinna kriget, utan målet var att göra USA villigt till en fredsuppgörelse genom att orsaka de amerikanska styrkorna mycket svåra förluster i ett stort slag. Den japanska ledningen hoppades på en sådan ”segerfred” istället för en kapitulation.

När stora delar av USA:s flotta nu var samlad vid Marianerna, beslöt japanerna att sätta sin plan i verket. En stor flotta under viceamiral Jisaburo Ozawa sändes dit. Den 19 juni deltog de flesta av de japanska hangarfartygens 431 flygplan i ett anfall mot den amerikanska flottan. Men det blev inget nytt Pearl Harbor. De japanska flygplanen upptäcktes i tid med hjälp av radar, så hundratals jaktplan låg och väntade på japanerna långt framför de amerikanska fartygen.

Resultatet blev en massaker som i ett slag utplånade det som fanns kvar av den japanska flottans flyg utan att USA led några större förluster, medan amerikanskt flyg sänkte tre
japanska hangarfartyg.

Det så kallade sjö- och luftslaget i Filippinska sjön innebar att kriget i Stilla havet i stort sett var avgjort. Den japanske ministerpresidenten Tojo, som planerat ”segerfreden”, tvingades avgå.

Mycket få japaner togs till fånga på Iwo Jima. De flesta dödades.

Hårt motstånd på Marianerna

Den 9 juli 1944 var hela Saipan i amerikanernas händer. Den 21 juli landsteg de på ön Guam och tre dagar senare på Tinian. De möttes av japanska soldater som grävt ner sig i starka värn för att döda så många amerikanska marinkårssoldater som möjligt innan de själva stupade. Men även detta försök att åstadkomma en ”segerfred” misslyckades.

Trots att kriget i praktiken var avgjort kostade de följande slagen om öarna Peleliu, Iwo Jima och Okinawa mellan september 1944 och juni 1945 vardera sidan över 100 000 man i döda och sårade.

MacArthur återtog Filippinerna

Den 20 oktober 1944 inleddes det amerikanska återerövrandet av Filippinerna och samma dag återvände MacArthur till ögruppen, precis som han lovat. Några dagar senare gjorde den stukade japanska flottan ett sista desperat försök att komma åt sin fiende på havet utanför Filippinerna.

Sjöslaget vid Leytebukten blev ännu en seger för amerikansk teknologisk och numerär överlägsenhet. USA miste ett hangarfartyg och fyra mindre fartyg medan japanerna förlorade fyra hangarfartyg, tre slagskepp, tio kryssare och elva jagare.

Från november 1944 utsattes Japans städer för ohyggliga flyganfall av amerikanska bombplan som startade från baser på Marianerna. Under ett enda anfall, den 9 mars 1945, dödades mer än 80  000 människor i Tokyo. Japanerna svarade med självmordspiloter – de ökända kamikaze – som störtade sina flygplan mot amerikanska fartyg.

Fuchida lämnade Hiroshima i tid

Ända sedan han räddats från det sjunkande hangarfartyget Akagi under slaget vid Midway hade Mitsuo Fuchida tjänstgjort inom olika militära staber. Han befann sig vid en flygstab i Hiroshima när han den 5 augusti 1945 kallades till ett möte i Tokyo.

Vid frukostbordet i den japanska huvudstaden nästa morgon fick han höra den fasansfulla nyheten. Klockan 08.15 på morgonen den 6 augusti 1945 hade atombomben fallit över Hiroshima.

Efter att ännu en atombomb fällts, över Nagasaki den 9 augusti, böjde sig japanerna.

Den 2 september 1945 bevittnade Mitsuo Fuchida som en del i den japanska delegationen undertecknandet av Japans kapitulation i andra världskriget ombord på det amerikanska slagskeppet USS Missouri.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...