Susan Travers
Susan Travers

Ur nya numret: Susan Travers – Främlingslegionens enda kvinna

Brittiskan Susan Travers upptogs som första kvinna i Främlingslegionen under andra världskriget

25 november 2016 av Karen Torp Pedersen

Endast en kvinna har tillhört den mytomspunna Främlingslegionen. Efter sina insatser som
chaufför under striderna i Nordafrika 1941–43 blev brittiskan Susan Travers upptagen i den franska specialstyrkan. Under sin karriär belönades hon med både Croix de Guerre och Hederslegionen.

TEXT Karen Torp Pedersen

De tyska Stuka-flygplanen surrar som en bisvärm i fjärran. Susan Travers har krupit ner i en smal skyddsgrop i sanden. Hon känner hur dödsånges-ten spri-der sig i takt med att ljudet kommer närmare. Under två veckor har den tyske befälhavaren Rommel, känd som Ökenräven, riktat attack efter attack mot franska Främlingslegionens läger Bir Hakeim i västra Libyen. Drygt 3 000 man och en kvinna är omringade av tyska Afrika-kårens trupper.

Planen kommer i formationer på över hundra maskiner. De bryter sig ur en och en och dyker ner mot lägret och fäller bomberna. Explo-sionerna tvingar Susan Travers att trycka sig mot gropens botten så mycket hon kan. Marken skakar och människor och föremål flyger genom luften när bomberna träffar sina mål. Luften fylls av den grå libyska sanden som yr upp från bombkratrarna.

De senaste veckorna har Travers och hennes kamrater väntat på döden. De kan inte räkna med att någon hjälp utifrån ska hinna fram innan Rommels styrkor utplånat lägret. Hur hamnade då en engelsk överklasskvinna på en sådan isolerad krigsskådeplats?

Utsvävande liv

Susan Travers växte upp på fina adresser i England och Frankrike. Under tonåren levde hon vilt med dyr champagne, fester och män. Hennes föräldrar försökte förgäves tygla henne. Som vuxen fortsatte hon samma utsvävande liv och reste från det ena lyxhotellet till det and-ra och från en älskares famn till en annan. Åren 1929–39 tillbringade hon mestadels på olika slott, lantställen och eleganta hotell. Hela tiden var det någon annan som betalade kalaset. Vändpunkten för den snart 30-åriga Travers blev andra världskrigets utbrott.

Sommaren 1939 bodde hon hos en väninna på slottet Beaudimont i västra Frankrike. Sorglöst fördrev de tiden med jakt, tennis och överdådiga middagar. Samtidigt kastade det allt starkare Nazityskland sina skuggor över Europa. Söndagen den 3 september knackade en vän på hennes dörr: "Det har börjat, Susan. Vi är i krig."

Oduglig sjuksköterska

Ett par veckor senare anmälde Travers sig till en tre veckors sjukvårdskurs i den franska staden Poitiers. Ganska snart förstod hon att hon inte hade någon större talang för att vårda patienter. Trots det tog hon sig igenom kursen och den 3 mars 1940 anslöt hon sig till ett franskt fältsjukhus som skulle sändas för att vårda finländska soldater i vinterkriget. Men redan när de mellanlandade i Stockholm fick de besked om att Finland slutit fred med Sovjetunionen. Fältsjukhuset skickades ändå till norra Finland för att hjälpa till i vården av sårade finska soldater.

Där nåddes hon av nyheten att Tyskland inlett ett blixtkrig på västfronten. Hon och hennes kamrater undersökte möjligheterna att återvända till Frankrike för att vårda sårade landsmän vid fronten. Men innan de hann avsluta arbetet i Finland intog Hitlers styrkor Paris, så hon tvinga-des tänka om. När beskedet om att general de Gaulle flytt till England och börjat samla frivilliga till en ny fransk armé kom, reste hon istället dit.

Några månader senare färdades hon med samma fartyg som de Gaulle. Den 31 augusti 1940 lämnade en liten flotta Liverpool för att föra den nybildade 13:e brigaden av Främlingslegionen till den franska kolonin Kongo i Centralafrika. Susan Travers befann sig ombord på SS Westerland som under resan utsattes för tyska flygattacker, men hon blev inte rädd utan kände sig tvärtom uppmuntrad av att ha något meningsfullt att göra.

Efter ett par veckor i Kongo seglade Travers vidare med fartyget Neuralia där hon för första gången träffade den ryske främlingslegionären, kommendant Dimitrij Amilakvari.

”Hans kristallblå ögon slog gnistor, och när de låste sig fast i mina, banade de sig väg ända in i djupet av min själ. Det märktes att han var en erfaren förförare”, skrev Travers i sin självbiografi.

Hon lät sig förföras medan resan fortsatte förbi Moçambique och in i Indiska oceanen, vidare runt Afrikas horn och in i Röda havet där de lade till vid Port Sudan den 14 februari 1941.

Körde sårade

Efter ett kortare uppehåll i Su-
-dan och Eri-trea, där hon arbe-tade som chaufför åt fältläkar-na, skickades hon till Libyen där fransmännen stred mot italienska trupper. Utan skydd från fiendens plan körde Travers sårade från fronten över öppna slätter, genom minfält och trånga bergspass. Många gånger undgick hon med nöd och näppe att bli skjuten när hon körde fransk militär till fronten.

I maj 1941 ingick Travers med sitt fordon i en bilkonvoj som körde tvärs över Sinaiöknen på väg mot en ny front som öppnats mellan de Gaulles fria franska styrkor och de trupper i Syrien som tog order av den med tyskarna allierade Vichy-
regimen i södra Frankrike. Striderna blev hårda och de fria franska miste flera tusen man.

En månad senare fick Travers ett nytt uppdrag som chaufför åt den franske generalen Marie-Pierre Koenig. Hon körde honom till Beirut i Libanon där han skulle delta i förhandlingar om vapenvila med Vichytruppernas ledning.

Medan förhandlingarna pågick flyttade hon tillsammans med översten in i en hyrd villa. Hon var då inte längre bara Koenigs chaufför utan även hans älskarinna. Relationen fick hållas hemlig eftersom Koenig var gift och en otrohetsaffär skulle även hota hans ställning inom Främlingslegionen. Under flera månader levde de ett dubbelliv.

Förflyttades till Libyen

I början av 1942 fick dock romansen ett abrupt slut när de båda förflyttades till Nordafrika och ökenkriget mot Rommels Afrikakår. I februa-ri anlände de till det franska lägret Bir Hakeim. Nu måste de bete sig professionellt eftersom det inte gick att ha en hemlig relation i ett arméläger i öknen.

Under de följande veckorna deltog Travers i det hårda arbetet med att förbereda försvaret av Bir Hakeim, där även Dimitrij Amilakvari befann sig. Tiden släpade sig fram genom stekheta dagar och iskalla nätter medan de väntade på det tyska anfallet.

Den 2 juni kom till slut attacken. Rommel släppte lös en enorm eldkraft, med flygbombning och artilleribeskjutning försökte han utplåna lägret. Endast Saharas sandstormar kunde tillfälligt avbryta bombregnet. När förråden i lägret började tryta enades befälen om att det enda de kunde göra var att försöka bryta igenom fiendens linjer.

Flydde från lägret

Strax före midnatt den 10 juni satte sig general Koenig i baksätet på Travers bil. I skydd av mörkret lämnade fransmännen lägret. Plötsligt hörde de en kraftig explosion. Fordonet framför hade kört på en mina. Eldskenet och ljudet hade också väckt tyskarnas uppmärksamhet.

Travers körde om vraket, men kort därefter explo-derade ännu ett fordon framför henne. Ur den brinnande bilen kröp en överlevande – Amilakvari. Han hoppade in bredvid Travers och hon körde vidare. Kulor yrde om bilen, men de undgick att träffas. I flera timmar körde hon i spetsen för de flyende styrkorna, förföljda av tyska stridsfordon.

Sent nästa dag nådde fransmännen fram till sitt mål, den brittiska brigadens läger. Av de 3 700 franska soldater som fanns i lägret lyckades 2 400 korsa fiendens linjer. De flesta av dem hade åkt med i konvojen bakom Travers bil. När utbrytningen blev känd hyllades soldaterna i de allierade ländernas tidningar och radiosändningar.

I april 1944 lämnade Susan Travers Nordafrika för att delta i kampen mot Hitler i Europa. Först i Italien och senare i Frankrike. Hon körde kanoner till frontlinjerna och sårade soldater där-ifrån. När kriget tog slut var den 35-åriga Susan Travers förändrad för alltid.

”Jag var en annan kvinna nu än det bortskämda flickebarn som med en drink i handen på slottet i Poitiers lyssnade till krigsförklaringen på radio”, skrev hon i sina memoarer. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...