Ledda av Hernán Cortés anländer spanjorerna till Tenochtitlán år 1519.

© Mikhail Rojter/Bridgeman/IBL

Conquistadorerna kuvade Amerika

Under några årtionden efter Columbus ankomst till Amerika ­koloniserades stora delar av kontinenten av spanska ­erövrare – conquistadorer. Med hänsynslöst våld och smitt­samma sjukdomar kunde män som Hernán Cortés och ­Francisco Pizarro besegra urbefolkningarnas härar, trots att de var ­mycket större än spanjorernas styrkor.

7 juli 2018 av Per Stern

Där låg äntligen staden. Större och mer praktfull än de någonsin anat. Tiotusentals hus, ståtliga tempel, breda gator, torg tre gånger så stora som Salamancas vidsträckta plaza hemma i Kastilien. Liv och rörelse överallt. Dessutom, vilket de snart skulle förstå, rikedomar, guld i mängder som de aldrig tidigare sett.

Det är den 8 november 1519 i aztekerna huvudstad Tenochtitlán i Mexiko. Den spanske befälhavaren Hernán Cortés har just anlänt med sina soldater för att avlägga visit hos aztekernas kung Moctezuma. Detta är ett historiskt möte mellan två högtstående civilisationer som levt i ovisshet om varandras existens. 

Mötet kallas ibland den definitiva upptäckten av Nya världen, även om vikingarna hade seglat till den nordamerikanska kontinenten 500 år tidigare och Christofer Columbus upptäckt dagens Västindien i slutet av 1400-talet.

Columbus landsteg på San Salvador

I oktober 1492 hade Columbus flaggskepp Santa Maria nått San Salvador, en av öarna i Bahamas. Han upptäckte också Kuba och Hispaniola (i dag Haiti och Dominikanska republiken).

Drygt två månader tidigare, med ekonomiskt stöd från kungaparet Ferdinand II och Isabella I, hade Columbus gett sig av från hamnstaden Palos de la Frontera i Andalusien. Syftet var att finna sjövägen till Indien och därmed öppna en handelsväg för varor som siden, kryddor och andra dyrbarheter. Han trodde att han kommit rätt, att Indien låg alldeles bortom detta örike, som nu kom att kallas Indierna.

Columbus sedermera fyra resor mellan Spanien och Indierna utlöste en intensiv sjötrafik mellan den gamla världen och den nya. Den europeiska koloniseringen av Amerika hade börjat.

Med skeppet Santa Maria kom Columbus till Västindien år 1492.

© Bridgeman/IBL

Hernán Cortés från Estremadura

1519 var Hernán Cortés drygt 30 år gammal. Liksom många av sina män var han en produkt av den vilda, karga regionen Estremadura i Spanien, en äregirig och hårdför lycksökare. Han beskrivs också som intelligent och som en gambler, en man som vågade sätta allt på ett kort. Sedan några år bodde han på Kuba. Hans elva fartyg med 500 soldater och ett dussin hästar låg nu i Santiagos hamn, klara att segla.

Det var rena guldruschstämningen. En spansk expedition hade just återvänt från Yucatánhalvön med en mindre mängd guld men också med information om att det inre av landet hyste den rikaste trakten under solen, att där fanns guld i överflöd. 

Spanjorernas inställning till äganderätten återspeglades i ordet conquistar (som betyder erövra på spanska). De var här för att erövra guld och själar för den spanske kungens och Guds räkning.

Den 22 april landsteg Cortés på en plats som kom att kallas Veracruz, det sanna korset, och gjorde anspråk på landet till förmån för Karl V, kungen över Spanien och det tysk-romerska riket.

Mötte totonakerna

Spanjorerna välkomnades med dyrbara gåvor av totonakerna, den lokala befolkningen i området. Gästerna höll i sin tur en uppvisning i stridskonst. De svängde sina blixtrande tvåhandssvärd av stål och sköt med sina sofistikerade armborst och smällande arkebuser (en tidig form av skjutvapen). 

De satte av i sporrsträck med vildögda hästar, ett djur som var okänt för folket här och som med sina väldiga kroppar, nervösa rörelser och fradgande munnar var oerhört skrämmande. 

Och nykomlingarna avlossade sina vidunder till kanoner som med dunder, blixtar och rök splittrade ett stort träd på långt håll. Lokalbefolkningens arsenal var ungefär på bronsåldersnivå, med spjut, stridsklubbor, kastvapen och pilbågar.

En marknadsplats i aztekernas huvudstad Tenochtitlán.

© National Geographic/Bridgeman/IBL

La Malinche – tolk och älskarinna

Nyheten om ankomsten spred sig snabbt och snart anlände en delegation ambassadörer utsända av Moctezuma. De hade med sig generösa gåvor av guld i hopp om att gästerna skulle lämna dem ifred, men det väckte bara ett allt större begär hos spanjorerna.

Cortés fick också kvinnor som gåva, varav en var den unga La Malinche som han tog som älskarinna. Hon talade både maya och aztekernas språk nauhatl. Hon var intelligent, lärde sig spanska mycket snabbt och blev nu hans tolk och rådgivare i frågor rörande los indios, ”indianerna”, som spanjorerna kallade ursprungsbefolkningen.

Antogs för guden Quetzalcoatl

Tack vare henne insåg Cortés att aztekerna antog att han kunde vara guden Quetzalcoatl. Enligt spådomen skulle denne gud besöka aztekerna just nu, ett egendomligt sammanträffande med spanjorernas ankomst. Cortés förstod att han därmed hade trumf på hand.

När en betydande del av styrkan hotade med att mot uttryckliga order plundra det de kom åt och återvända till Kuba, lät Cortés sänka hela flottan. Strandsatta återstod bara för soldaterna att följa befälhavaren mot Tenochtitlán. På väg dit blev de angripna av en annan stam, tlaxcaltekerna. 

Anfallet slogs tillbaka med lätthet. Utan dröjsmål tvångsrekryterade Cortés ett par tusen tlaxcalteker. Nästa stad, Cholula, brändes ner och tiotusentals invånare mördades i förebyggande syfte. På detta vis såg Cortés till att hans rykte föregick honom. Budskapet till Moctezuma var: Visa respekt, gör som jag säger och blidka mig med guld.

Tog Moctezuma som gisslan

Inledningsvis gjorde Cortés som han ville i aztekernas huvudstad. Han tog Moctezuma som gisslan och lade beslag på stora mängder guld. Det kan tyckas gåtfullt att en liten skara inkräktare, visserligen härdade soldater och förstärkta med några tusen indianer, skulle ha minsta chans mot de i antal hundrafalt starkare aztekerna. 

En förklaring var att aztekerna tvekade. De hade en stark tro på en gudavärld befolkad av nyckfulla, grymma varelser som måste blidkas för att inte bli vredgade.

Sedan Moctezuma dödats 1520 utbröt ett uppror som tvingade spanjorerna till en tillfällig reträtt. 

© Heritage/IBL

Aztekerna tydde också tecken och omen överallt. Guden Quetzalcoatl skulle enligt spådomen vara svartklädd vid återvändandet. Cortés hade just svarta kläder när han landsteg, eftersom det var långfredag. De här svartskäggiga spanjorerna i sina blanka rustningar och med sina dånande vapen, kunde de kanske komma från en gudavärld? Det var säkrast att iaktta försiktighet.

För det andra var aztekerna hatade av sina grannfolk, eftersom de dagligen ritualmördade människor som offer i en blodkult. Det var därmed inte svårt för spanjorerna att hitta bundsförvanter.

Cuitláhuac ny ledare för aztekerna

Sommaren 1520 ledde Pedro de Alvarado, utan tillstånd från Cortés, sina män i en massaker på en grupp aztekiska ädlingar. Då valde aztekerna en ny ledare, Cuitláhuac, som lät belägra palatset där Moctezuma satt fången.

Enligt spanska källor blev Moctezuma dödad av en sten slungad av upprorsmakarna, medan aztekiska uppgifter gör gällande att det var spanjorerna som mördade honom på ett bestialiskt sätt.

Cortés flydde under "La Noche Triste"

Upproret eskalerade och Cortés förstod att han måste fly. Aztekerna hade fått nog och Cuitláhuac var både hårdför och handlingskraftig. De flyende spanjorerna upptäcktes och cirka 400 av dem dödades tillsammans med ett par tusen lojala indianer. Spanjorerna minns händelsen som La Noche Triste, den sorgliga natten.

Cortés undkom tillsammans med en spillra av sitt manskap. Men ödet skulle spela honom i händerna ännu en gång. När han återvände efter ett år var Tenochtitlán skövlat av smittkoppor, ruttnande lik låg överallt. Halva befolkningen var borta, även Cuitláhuac.

Cortés belägrade aztekerna och efter några månader var allt motstånd krossat. Spanjorerna skövlade staden och byggde upp en ny, Ciudad de México (Mexico City), som skulle bli huvudstad i vicekungadömet Nya Spanien.

Francisco Pizarro anländer till Tumbes

I april 1532 kom den gamle conquistadoren Francisco Pizarro med sina män till Tumbes (i dagens Peru). Han hade varit där några år tidigare och blivit närmast kärleksfullt mottagen av lokalbefolkningen. De hade visserligen skrattat hjärtligt åt uppmaningen att de skulle förneka sina gudar och istället tillbe den kristne, allsmäktige herren som hade skapat allt.

Pizarros soldater hade blivit förtjusta i de vackra, frigjorda kvinnorna. Spansk lag förbjöd ogifta spanska kvinnor att resa till Nya världen, och conquistadorernas berättelser dominerades av två teman: kvinnor och guld. Pizarro själv lär ha haft barn med 40 olika indiankvinnor.

Machu Picchu, en stad byggd till kungen högt uppe i Anderna, var Inkarikets mest kända byggnadsverk. Den avlägset belägna staden återupptäcktes först 1911.

© Allard Schmidt

180 man skulle erövra Inkariket

Av människornas berättelser hade Pizarro förstått att här under ekvatorn fanns ett land med ännu större rikedomar än Mexiko. Han hade rekognoserat och seglat tillbaka till Spanien för att erhålla kungens tillstånd att erövra hela det väldiga Inkariket. Sedan försökte han rekrytera 250 soldater, men lyckades bara få med sig 180 man.

Den här gången var staden tom, liksom stora delar av landet förödd av en smittsam sjukdom och av inbördeskrig mellan den nyligen avlidne inkan (kungen) Huayna Capacs söner, Atahualpa och Huascar.

Massakern i Cajamarca

Pizarro tog sina soldater inåt landet. De marscherade in i den tomma staden Cajamarca, där den segrande brodern Atahualpa stämt möte med dem. Soldaterna gömde sig i byggnaderna runt torget medan Pizarro och dominikanmunken Vicente gav Atahualpa en bibel för att få honom och folket som samlats att konvertera. 

Atahualpa visste vid det här laget att spanjorerna hade onda avsikter och han slängde deras heliga bok till marken. Pizarro gav soldaterna order om att öppna eld. Människorna som samlats på torget i stora skaror greps av panik. Enligt samtida vittnesmål dödades uppemot 10.000 personer, antingen av spanjorerna eller också blev de nedtrampade i tumultet av varandra.

Atahualpa avrättades

Pizarro lät fängsla Atahualpa och tvingade honom att ge order om att medlemmar av kungafamiljen, däribland brodern Huascar, skulle dödas. Atahualpa försökte köpa sig fri genom att fylla rummet där han satt med guld, men blev snart varse att spanjorerna inte skulle bli nöjda ens om de så fick så mycket guld som det låg snö på Anderna, som en krönikör uttryckte det.

Den 26 juli 1533 avrättades Atahualpa på torget i Cajamarca. Spanjorerna hade dömt honom att brännas på bål, en fruktansvärd förolämpning, eftersom kroppen i inkakulten måste bevaras för att den döde skulle kunna leva vidare i nästa värld.

Atahualpa gick med på att döpas och "klarade sig undan" med döden genom garrottering – en avrättningsmetod där den dömde stryps med ett rep fäst vid en påle.

Atahualpa, inkarikets siste ledare, infångades av ­Pizarros män 1532. Gravyr från 1700-talet.

© Theodor de Bry/Bridgeman/IBL

Intog Inkarikets huvudstad Cuzco

På hösten intog spanjorerna huvudstaden Cuzco högt uppe i Anderna. Här fanns sedan hundra år Inti-Huasi, Solens tempel, som från 3 000 meters höjd blickade ut över "de fyra rikenas land", som Inkariket hette på ursprungsbefolkningens språk. Riket var ett imperium som sträckte sig från dagens Colombia i norr till Chile och Argentina i söder.

Cuzco plundrades, men övergavs inte. 1535 grundade Pizarro hamnstaden Lima, som blev nytt huvudsäte. Snart lade spanska fartyg från Panama och Mexiko till där varje dag, och nyrika spanjorer bodde i egna palats uppassade av indianslavar.

Kungen Manco Inka organiserade ett uppror och belägrade spanjorerna i Cuzco. Så småningom tvingades han på flykt och drog sig undan uppe i Anderna där han grundade staden Vilcabamba. Härifrån bekämpade han spanjorerna tills de dödade honom 1544. Vilcabamba utgjorde den sista resten av Inkariket fram till 1572 då spanjorerna intog staden och brände ner den.

Det hade tagit spanjorerna 40 år att erövra Inkariket. Deras kolonier skulle så småningom omfatta så gott som hela den sydamerikanska kontinenten, undantaget Brasilien som var portugisernas, och dessutom hela Centralamerika, Mexiko, Kalifornien, Texas, New Mexico och flera andra områden i nuvarande sydvästra USA.

Virus i conquistadorernas tjänst

De hade åstadkommit detta med sina stora fartyg, moderna vapen, skickliga soldater och en okuvlig vilja att erövra. Detta inbegrep en acceptans för att utsätta sig själva för livsfarliga och extremt krävande expeditioner genom hårdast möjliga terräng i både iskyla och tropisk hetta.

Erövringarna gjordes också med en outsäglig brutalitet mot ursprungsbefolkningen. Conquistadorerna dödade, plundrade, våldtog och förslavade. Dessutom använde de effektivt en söndra och härska-taktik där de enrollerade indiansoldater i sina led. 

Ändå blev deras bästa vapen de virus de förde med sig från Europa och som ursprungsbefolkningen inte hade något som helst immunförsvar emot. Miljoner dukade under av smittkoppor, fläcktyfus, mässlingen och influensa. På sina håll blev befolkningar totalt utplånade.

Imperier har en förmåga att så småningom falla. Krig mot fiender i Europa tog hårt på resurserna och Spanien fick allt svårare att kontrollera sina kolonier. 1810 gjorde Mexiko sig fritt, tio år senare Peru. Imperiet, som sträckte sig från norra Kalifornien till södra Argentina, försvann helt, men den spanska kulturen har lämnat många spår efter sig.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...