Auda ibu Tayi ledde de arabiska beduinstammar som stred på britternas sida under första världskriget.

© Library of congress

Arabrevolten 1916: Britternas svek bäddade för nya krig

1916 exploderade arabvärlden i ett uppror mot det osmanska väldet. Efter flera år av strider, och ett cyniskt maktspel från västmakternas sida, hade grunden till dagens konfliktfyllda Mellanöstern lagts.

27 juli 2018 av Magnus Västerbro

Det är gryning i Mecka, den 10 juni 1916. I samma ögonblick som dagens första böneutrop ljuder över den heliga staden går emir Hussein ibn Ali fram till ett fönster i sitt palats. 

Den 62-årige Hussein är traktens politiska ledare, utsedd av de osmanska härskarna i Istanbul, men har även stor auktoritet bland araberna som ledare för den inflytelserika hashimitiska släkten och ättling i rakt nedstigande led till profeten Muhammed, 37 generationer tidigare. 

Med sig bär Hussein ett gevär, som han avfyrar i luften. Skottet är signalen för vad som nu ska ske – det som senare kommer att kallas "arabrevolten" har inletts.

Gatustrider i Mecka

Under de närmast föregående dagarna har Husseins anhängare kommit in i staden i små grupper. Nu tar de fram sina vapen och går till angrepp. Många av de turkiska soldaterna, det osmanska imperiets garnison, skjuts ner, andra ger upp. Ytterligare andra gör intensivt motstånd.

En dag fylld av intensiva men förvirrade gatustrider följer. Framåt kvällen vajar den hashimitiska flaggan över staden och Hussein ibn Ali tycker sig ha tagit ett stort steg mot att förverkliga sin dröm – ett Storarabien ska skapas, som förenar hela Arabiska halvön, från Medelhavet i väster till Iran i öster, från Syrien i norr till Jemen i söder. Och han själv ska bli dess förste konung.

Mecka i Hussein ibn Alis händer

Men det visar sig snart att redan detta första steg haltar. Delar av den osmanska garnisonen har förskansat sig i fästningen Jiyad, strax utanför Mecka. Därifrån beskjuter de upprorsmakarna med kulsprutor och kanoner. Det kommer att dröja ytterligare en månad innan hjälp anländer från Egypten, där Husseins allierade Storbritannien härskar. 

Osmanniske soldater i Gaza 1917.

© AKG/TT

Britterna har skickat kanoner som krossar fästningens murar, och till sist faller Mecka helt i Husseins händer. Snart kommer han att utropa sig själv till kung över Hijaz – det område på västra sidan av Arabiska halvön där islams heliga städer Mecka och Medina ligger.

Men bakom den fina titeln och de stora anspråken ekar det en aning tomt. Till och med den första segern kunde bara vinnas med brittisk hjälp, vilket visar på den politiska verklighet som låg bakom revolten – och pekar framåt mot de problem som väntade.

Osmanska imperiet i förfall

När detta ägde rum härskade det osmanska riket över Mellanöstern sedan närmare femhundra år. Deras välde var ett imperium, som på sin storhetstid hade nått långt upp i Europa – osmanernas expansion hade hejdats först utanför Wien 1683. Sedan dess hade dock det stora riket sakta krympt.

På 1800-talet stod det klart att det osmanska väldets statiska samhälle inte klarade av en lika snabb modernisering och industrialisering som samtidigt skedde i stora delar av Europa, vilket långsamt undergrävde rikets makt. 

Det osmanska väldet beskrevs allt oftare som "den sjuke mannen", och på allt fler håll ansågs det oundvikligt att imperiet var på väg att rasa samman. Frågan var bara: vad skulle hända sedan?

Nationalismen spred sig i Arabvärlden

Samtidigt växte de politiska spänningarna inom det osmanska riket, med dess otaliga folk och religiösa grupperingar. Allt fler tog till sig 1800-talets starka trend – nationalismen – och allt fler började planera för att göra sig fria och vinna självstyre.

Denna trend hade blivit särskilt tydlig sedan de så kallade "ungturkarna" genomfört en revolution i Istanbul 1908–09. Teoretiskt sett styrde ännu den osmanske sultanen, men i praktiken hade riket fått en ny ledning, som i större utsträckning än tidigare tycktes prioritera en viss etnisk grupp – turkarna.

Australske soldater angriber osmanniske positioner med maskingeværild under 1. verdenskrigs kampe i Mellemøsten.

© Galerie Bilderwelt/Getty

Det osmanska väldet hade byggt sin existens på en ordning där människor indelades efter religion, snarare än efter folkgrupp. Systemet har beskrivits som att leva i ett hyreshus där människor lever på olika våningsplan och bara sällan möts i trappan; det var alltså inte fråga om något slags "kulturell smältdegel". Däremot hade det bevisligen fungerat. Men nu, i nationalismens tid, tycktes allt detta vara på väg att rasa samman.

Britterna lovade stöd

På flera håll i arabvärlden smiddes planer på revolt. Hemliga sällskap bildades för att konspirera mot makten i Istanbul. Emir Hussein i Mecka var bara en av de möjliga ledarkandidaterna, och han ville skynda på processen för att vara den som tog det första steget. 

När så första världskriget bröt ut 1914, och Osmanska riket gick in på den tyska sidan mot Storbritannien och Frankrike, uppstod vad som verkade vara ett gyllene tillfälle.

Med brittiskt stöd skulle en revolt ha möjlighet att lyckas. Storbritannien såg genast fördelar – de turkiska styrkorna skulle få ytterligare en fiende att tampas med. Därför
lovade britterna att de skulle hjälpa Hussein att segra, och – antydde man – även se till att han kunde upprätta sitt drömda välde när freden sedan var kommen. Allt detta låg alltså i bakgrunden sommaren 1916, då Hussein höjde upprorsfanan i Mecka. 

Hussein ibn Alis söner ledde arméerna

Till att börja med lyckades revoltörerna, vars styrkor på fältet leddes av Husseins söner Ali, Feisal och Abdullah, ta kontroll över hamnstäderna längs Röda havet. Därifrån kunde brittiska förstärkningar och krigsmaterial föras in. Samtidigt gick man till angrepp mot den stad där de största osmanska styrkorna var samlade – Medina. Men i denna den andra av islams heligaste städer, där Muhammeds kvarlevor är begravda, körde offensiven fast.

De arabiske oprørere angriber togbanen til Medina flere gange. Billede fra filmen Lawrence of Arabia.

© Mary Evans/IBL

Den handlingskraftige osmanske befälhavaren, general Fakhri Pasha agerade snabbt och tog in förstärkningar längs den långa järnväg som går över hela Arabiska halvön, från Damaskus ända fram till just Medina. Under Fakhri Pashas ledning slogs revoltörernas styrkor tillbaka och jagades ut i öknen. Det osmanska riket behöll därmed en viktig styrkeposition mitt i den region som Hussein ibn Ali hade hoppats ta över.

Anföll järnvägen till Medina

Sedan följde ett utdraget, lågintensivt krig, oftast bedrivet genom räder och överfall snarare än i form av storskaliga slag. Långsamt försökte Hussein och hans söner nöta ner det osmanska motståndet, framförallt genom upprepade attentat mot järnvägen som förde in underhållet till Medina. Samtidigt tvingades osmanerna placera ut ett allt större antal soldater för att bevaka den långa tågsträckningen.

I efterhand har det talats om att det osmanska väldet vid denna tid var uppenbart försvagat, och att de strider som följde bara kunde sluta på ett sätt – med ett snabbt nederlag för imperiets armé. Men så blev det inte. 

Även den brittiska styrka som tågade norrut från Egypten för att erövra Mellanöstern mötte hårt motstånd och kunde bara avancera mycket sakta. Samtidigt klarade osmanerna av att kontrollera de styrkor som Hussein och hans söner angrep dem med på Arabiska halvön.

Fakhri Pashas motoffensiv

I slutet av 1916 gick de till och med till motoffensiv. General Fakhri Pasha tågade ut ur Medina i spetsen för en stark styrka och trängde djupt in i det område som Hussein ansåg sig kontrollera. Till sist, efter en rad snabba segrar, var den osmanska armén på väg att inta den strategiskt viktiga hamnstaden Yanbu, norr om Mecka. 

T.E. Lawrence med et arabisk hovedklæde og britisk uniform.

© Mary Evans/IBL

Feisal räddades av brittiska flottan

Där hade en stor arabisk styrka samlats, ledd av Husseins son Feisal och den var nu nära att krossas av det osmanska angreppet. Men i sista stund, den 11 december 1916, anlände fem fartyg från den brittiska flottan och gav dem understöd. Med kanoner, kulsprutor och stridsflygplan jagade de bort den osmanska armén.

Därmed hejdades det osmanska motangreppet, och Fakhri Pasha tvingades dra sig tillbaka till Medina. Slaget vid Yanbu blev ett avgörande framsteg för den arabiska sidan: efter det stod det helt klart att osmanerna inte skulle kunna återta kontrollen över Arabiska halvön.

Lawrence av Arabien

Så beskrev i varje fall den brittiske officeren T E Lawrence saken. Han var en av många engelsmän som på olika sätt spelade viktiga roller i denna fas, men i efterhand förvandlades han till en legend, den mytomspunne "Lawrence av Arabien". Särskilt under 1917 grep han in allt mer i händelseförloppet. 

Dels pekade han ut Husseins son Feisal som den Storbritannien borde satsa det mesta av sina resurser på att stödja – kanske för att Lawrence ansåg att Feisal var lättast att påverka och styra. Dels tog han själv allt mer aktiv del i de räder som de arabiska styrkorna utförde. Framförallt angrep man återigen järnvägen till Medina, som gång på gång förstördes, men även andra räder genomfördes.

Anfallet mot Aqaba

Till sist, i juli 1917, ställde sig Lawrence i spetsen för en av arabrevoltens mest spektakulära händelser. Tillsammans med shejken Auda ibu Tayi, en av Feisals allierade, begav sig Lawrence ut i öknen. I mer än två månader färdades hans lilla grupp män fram genom den hetaste, mest svårtillgängliga delen av den arabiska öknen, en region kallad "al-Houl", eller "skräcken". 

Till sist, efter oerhörd möda, lyckades de rekrytera en styrka beduiner och gick överraskande till anfall mot hamnstaden Aqaba vid Röda havet. Angreppet blev en strålande framgång. Den löst sammanhållna gruppen av araber besegrade en stor och välutrustad bataljon, vilket till sist gav kung Hussein kontrollen över hela den arabiska halvöns kustområde.

Ligesom sine brødre Faysal og Ali deltog Abdallah (i rødt i midten) i oprøret. Koloreret fotografi fra fredsforhandlingerne efter krigen.

© Library of Congress

Allenby lovade stöd till arabrevolten

Direkt efteråt tog sig T E Lawrence till Kairo, där han mötte den nye befälhavaren över de brittiska styrkorna i Mellanöstern, general Edmund Allenby, som fått ta över sedan föregångaren fått skulden för arméns långsamma framryckning. 

Allenby imponerades av den excentriske Lawrences rapporter från öknen och lovade att ge större brittiskt stöd till det arabiska upproret. Han planerade själv en stor kampanj norrut och hoppades att stora osmanska styrkor skulle låsas av Husseins och hans söners angrepp.

Visserligen behöll turkarna ännu kontrollen över Medina, men på flera håll gjorde de arabiska styrkorna stora framsteg, i takt med att de fick allt mer krigsmaterial från de brittiska förråden.

Sykes-Picot-avtalet

Men det var då, hösten 1917, som oroande nyheter började spridas. Revolutionen i Ryssland hade genomförts och den nya regimen läckte uppgifter om de hemliga förhandlingar som ägt rum mellan Frankrike och Storbritannien redan 1916, innan arabrevolten ens inletts. 

I det så kallade Sykes-Picot-avtalet föreskrevs att stora delar av regionen efter kriget skulle delas upp mellan Storbritannien och Frankrike. Fransmännen utlovades kontrollen över Syrien och Libanon medan Storbritannien erbjöds makten över Jordanien och huvuddelen av Mesopotamien, dagens Irak.

Inget av detta gick att förena med vad Storbritannien sagt till Hussein ibn Ali i Mecka. Han hade ju blivit lovad – tyckte i varje fall han själv – att han skulle få hjälp att härska över hela detta område. Men i hemlighet hade alltså de europeiska stormakterna redan beslutat att dela upp Mellanöstern mellan sig.

Balfour ger judiskt hemland stöd

Ungefär samtidigt kom även andra olycksbådande uppgifter. I en tidningsartikel förklarade den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour att man tänkte stödja skapandet av ett "judiskt hemland" i Palestina. Att 90 procent av befolkningen var arabisk, och att de inte hade tillfrågats om saken, tycktes inte spela någon roll i sammanhanget.

Allenby marcherer ind i Jerusalem efter briternes erobring af byen i 1917.

© Library of Congress

Allt detta fick den brittisk-arabiska alliansen att skaka betänkligt. Men intensiv diplomati räddade läget. Det där är bara lösa planer, lovade brittiska sändebud, allt kommer vara öppet för förhandling när kriget väl är över. 

Allenby tågar in i Jerusalem

Samtidigt avancerade den brittiska armén hastigt, ledd av general Edmund Allenby. Jerusalem intogs och den arabiska armén besegrade en stor osmansk styrka vid staden Tafila.

Hösten 1918 inleddes den brittiska slutoffensiven, nära staden Megiddo.
Efter att de arabiska styrkorna angripit de osmanska kommunikationslederna slog britterna till, bland annat med hjälp av en stor mängd kavallerister – ett av de sista tillfällen då detta truppslag spelade en avgörande roll.

Kort därefter var första världskriget slut. Samtidigt som de tyska linjerna vid västfronten kollapsade trängde brittiska styrkor norrut i Mellanöstern och intog Damaskus och Aleppo.

Fransmän och britter tog över Mellanöstern

Storbritannien hade segrat i Mellanöstern på det osmanska rikets bekostnad. Efter ytterligare några år upplöstes det en gång så väldiga imperiet, bara för att delvis återuppstå som Turkiet. Men regeringen i Konstantinopel hade inte längre någon kontroll över arabvärlden.

Nu var sanningens stund inne. På de fredskonferenser som genomfördes under de kommande åren, framförallt i Paris och Kairo, visade det sig att Sykes-
Picot-avtalet verkligen var tänkt att gälla, även om det modifierades en aning.

Formellt hette det att Frankrike och Storbritannien fick "mandat" av Nationernas förbund att styra de olika regionerna, men det var få som i praktiken såg någon skillnad på dessa "mandat" och vanliga kolonier. 

Men i det läget utropade sig Storbritanniens favorit bland Hussein ibn Alis söner, Feisal, till kung av Syrien, i ett försök att förekomma ett franskt maktövertagande. Efter ett kort fälttåg var han besegrad och uppdelningen av Mellanöstern mellan de europeiska stormakterna kunde gå vidare.

Fredsforhandlingerne ved Cairokonferencen i 1921 ledtes af den britiske koloniminister Winston Churchill (nederste række med hatten på knæet).

© Bridgeman/IBL

Feisal fick Irak, Abdullah Jordanien

Efter ytterligare diplomatiska turer tilldelades Feisal ett "tröstpris" – på inrådan av sin spion och diplomat, Gertrude Bell, gav britterna honom tronen i den nybildade staten Irak, vars tillkomst Bell var djupt involverad i. Samtidigt fick Feisals bror, Abdullah bli kung av det nyskapade kungadömet Jordanien.

Och medan Frankrike säkrade kontrollen över Syrien och Libanon, drog Storbritannien tillbaka det stöd man tidigare lovat Hussein i Mecka, till och med när det gällde hans anspråk på att regera i Hijaz.

ibn Saud tog över Saudiarabien

En ny brittisk ledning hade nämligen bestämt sig för att inte aktivt gripa in i de strider som var på väg att bryta ut, eftersom man ändå trodde mer på en annan man – Abdul Aziz ibn Saud. Han tillhörde en gruppering som länge varit i konflikt med emir Hussein i Mecka. Snart fick ibn Saud övertaget och kunde utropa kungadömet Saudiarabien.

Freden utlöste nya krig

Under 1920-talets första år skapades en helt ny verklighet ur ruinerna efter det upplösta osmanska imperiet. De beslut som fattades på de europeiska fredskonferenserna och de uppdelningar som gjordes där fick i efterhand hård kritik.

Utan att ta någon större hänsyn till traditionella etniska och religiösa gränser, eller till geografiska, historiska och politiska realiteter, skapades nya stater, starkt beroende av västmakternas stöd för att överleva. På så vis uppstod ett instabilt och djupt konfliktfyllt system som ännu i dag, nästan hundra år senare, ligger till grund för många av de problem som hemsöker regionen.

Eller som den engelske militären Archibald Wawell, som tjänstgjort i Palestina, uttryckte det: "Efter kriget som skulle göra slut på krigen tycks de ha varit mycket framgångsrika i Paris med att sluta en fred som gör slut på freden."

Tyrkiske fanger føres af briterne gennem Mesopotamien (vore dages Irak) i maj 1918.

© Underwood Archives/Getty

Fakta: Sykes-Picot-avtalet

Den överenskommelse som segrarna i första världskriget slöt om Mellanösterns framtid skiljde sig en aning från det avtal som diplomaterna Sykes och Picot förhandlade fram 1916. Ändå har deras namn kommit att förknippas med den nya ordningen. Namnen Sykes och Picot används ofta som en beteckning på en orättvis ordning som västmakterna tvingat på arabvärlden och som ligger bakom många av de konflikter som hemsöker regionen än idag.

Det är ingen slump att terroristgruppen Daesh spelade in en video där de grävde upp gränsen mellan Syrien och Irak och förklarade att detta innebar "slutet för Sykes-Picot". Författaren David Fromkin har konstaterat att man i stora delar av Mellanöstern ännu kämpar med att försöka hitta en stabil ordning som kan ersätta det osmanska rikets månghundraåriga välde.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...