Dackefejden kunde fällt Gustav Vasa
Nils Dacke ledde det största bondeupproret i Nordens historia. Gustav Vasa fick ta till både list och våld för att slå ned revolten, som hade kunnat kosta honom makten.
Bönder ger Nils Dacke sitt stöd.
På en liten ö i Helgasjön utanför Växjö kan man besöka ruinerna efter Kronobergs slott. Nuförtiden ser det ut som en ganska anspråkslös rest av en gammal borg, men på 1500-talet var slottet en viktig befästning och hemvist för biskoparna i Växjö stift.
Julen 1542 var en märklig helg i borgens historia. Då hade det dukats upp till fest, men i stora salens högsäte satt inte biskopen, utan den småländske upprorsmannen Nils Dacke. Så sent som i maj hade han bara varit en fattig nybyggare från gränstrakterna mot Blekinge, som tillhörde Danmark. Nu, ett halvår senare, var han i praktiken Smålands diktator.
Nere från Europa kom det brev där kungar och landsförvisade svenskar erbjöd Dacke sin hjälp om han bestämde sig för att störta Gustav Vasa från Sveriges tron. Trots julstämningen hade Dacke alltså mycket att grubbla på.
Hade börjat med mord
Allt hade börjat med ett mord. 1536 hade Dacke slagit ihjäl en av kungens fogdar och tvingats fly till skogs. Två år senare köpte han sig fri genom att betala en saftig bötessumma. Därmed tillhörde den barskrapade Nils Dacke de fattiga bönder som drabbats hårdast av Gustav Vasas politik.
Kungen i Stockholm ville göra Sverige till ett mäktigt rike, men det var folket som fick betala – i form av skattehöjningar och hårda regler för den livsviktiga handeln med Danmark.
Dessutom hade Gustav Vasa avskaffat den katolska tron till förmån för Luthers protestantiska lära. Och det var långt från alla som gillade dessa nymodigheter.
En sentida avbildning av Nils Dacke.
Måttet var rågat
Kring midsommar 1542 var måttet rågat. I spetsen för en bondehop angrep Dacke några av kungens fogdar söder om Kalmar och slog ihjäl dem.
I hela Småland pyrde redan missnöjet och när nyheten om denna resning spred sig slöt fler och fler upp bakom Nils Dacke. Under sommaren brann borgar och fogdehem i hela landskapet.
Gustav Vasa underskattade till en början situationen, men när han väl insåg allvaret agerade han resolut. I början av september skickade han 1 200 soldater till Småland, bland dem många tyska legoknektar – dåtidens elitförband.
Kungen, som kallade Dacke för en ”tjuv, förrädare och kättare… icke en kristen man utan värre än jude och hedning”, var fast besluten att lära smålänningarna en läxa. Om de hade mötts i öppen terräng skulle Dackes folk ha varit chanslösa mot de tyska legoknektarna. Men spejare hade i god tid förvarnat om den antågande styrkan. Upprorsmännen kunde därför i lugn och ro förbereda ett bakhåll. Längs ”Kungsleden” utanför Kisa i södra Östergötland gömde de sig. Där växte skogen tät och mörk på båda sidor av vägen.
Gustav Vasa anlitade tyska legoknektar för att slå ned smålänningarnas revolt.
Öronbedövande larm
När Gustav Vasas soldater kom marscherande på landsvägen hörde de plötsligt ett öronbedövande larm. Träd föll huller om buller över vägen och gjorde det omöjligt för knektarna att röra sig framåt – eller att fly bakåt.
Mitt i detta kaos ven hundratals sylvassa armborstpilar genom luften. Den stillastående styrkan på vägen blev ett enkelt byte för Dackes män, som gömde sig med sina vapen i skogen. Bakhållet vid Kisa blev ett regelrätt blodbad.
I början av november kontrollerade Dacke större delen av Småland, södra Östergötland och Öland. Gustav Vasa insåg nu att han måste försöka köpa sig tid för att undvika ett fullskaligt inbördeskrig, något som skulle kunna leda till att han förlorade makten över Sverige.
Den 8 november undertecknades därför ett avtal om vapenstillestånd utanför Linköping mellan kungen och Dacke. Där lovade upprorsledaren att lägga ner vapnen och tjäna kungen i rollen som Smålands starke man.
1542 firade Nils Dacke jul på Kronobergs slott. Han kontrollerade då större delen av Småland.
Försökte styra Småland
Från Gustav Vasas sida var det bara frågan om ett trick, ett försök att få stopp på revolten innan det var för sent. Dacke däremot verkar faktiskt ha trott att han satt någorlunda säkert när han återvände till sitt nya hem på Kronobergs slott. Han avstod i alla fall från alla erbjudanden om militärt stöd från utlandet. I stället försökte han styra Småland så gott det gick.
Dacke brukar ibland framställas som Smålands egen Che Guevara, men egentligen ville han bara att allt skulle förbli som det alltid varit. Under den korta tid han kontrollerade Småland lät han till exempel återinföra den katolska mässan i kyrkorna.
När Nils Dacke firade jul utanför Växjö satt Gustav Vasa i sitt eget slott och var redan fullt sysselsatt med att planera hur han skulle krossa sin småländske fiende.
Bröt vapenvilan
Redan i januari kände han sig säker på sin sak och bröt vapenvilan. Då tågade en ny armé – denna gång 5 000 man – mot Småland för att krossa upproret. Trots att smålänningarna inte var förberedda på ett anfall lyckades Dacke bjuda ett hårdnackat motstånd.
Utanför Målilla hejdades kungens styrkor, men i striderna som följde sårades Dacke svårt. Utan sin ledare fick upprorsmännen problem. By efter by intogs av kungens styrkor. Dacke tillfrisknade visserligen och försökte göra comeback kring midsommar, men Gustav Vasas trupper hade redan fått fotfäste i Småland.
Nils Dackes dagar var nu räknade. I slutet av juli dödades han, alldeles i närheten av sitt gamla hem vid gränsen till Blekinge.
Gustav Vasa konstaterade belåtet att ”Dacken haver fått sin lön”, men var ändå inte nöjd. För att avskräcka framtida uppror fördes Dackes kropp till galgbacken i Kalmar, där den styckades. Hans avhuggna huvud försågs med en kopparkrona och sattes på en påle.
Det största bondeupproret i Nordens historia hade slagits ner.
Publicerad i Allt om Historia 7/2009
Samtida teckning av rebelledarens avhuggna huvud.