Röda gardets manskapsförläggning i Helsingfors brinner.

Finska inbördeskriget – blodig kamp mellan röda och vita

Ryska revolutionen banade väg för Finlands självständighet i slutet av 1917. Men knappt hade landet blivit fritt förrän sociala och politiska konflikter delade folket i ett blodigt inbördeskrig.

16 juni 2018 av Johnny Sjöblom

Strax efter klockan två på natten den 3 april 1918 öppnar de vita regeringstruppernas artilleri eld mot Tammerfors. I det öronbedövande dånet rasar många hus samman och elden sprids över hela stadsdelar. I skenet av bränderna som lyser upp natthimlen sätter de vita in det avgörande anfallet mot det röda fästet.

De röda gardena, som under krigets första två månader främst har retirerat, står med ryggen mot väggen. Övertygade om att de flesta kommer att dö i alla fall, antingen i strid eller framför de vitas exekutionsplutoner, bjuder man häftigt motstånd. De litar inte på budskapet i de vitas flygblad:

"Till Tammerfors invånare och trupper! Allt motstånd är lönlöst. Hissa den vita flaggan och kapitulera. Tillräckligt med medborgerligt blod har spillts. Vi dödar inte våra fångar som de röda. Skicka era representanter med vit fana.

MANNERHEIM"

Gatustrider i Tammerfors

Under de kommande dagarna går striderna från gata till gata och från hus till hus i den allt mer förstörda staden. I de häftiga gatustriderna är det svårt att hålla reda på vem som är vän och vem som är fiende. Misstag betyder döden för många.

De sista striderna i centrum av staden utkämpas vid rådhuset, där många rödgardister har förskansat sig. Först efter att de vita rullat fram kanoner för att skjuta sönder huset ger man upp.

Morgonen den 6 april kapitulerar de röda. Ett beslut som innebär en dödsdom för många av ledarna och de ryska soldater som stridit på den röda sidan.

Tammerfors fall är samtidigt avgörande för utgången av hela inbördeskriget. Det självständiga Finland, som har utropats några månader tidigare, kommer att bli ett vitt borgerligt Finland.

Kvinnor som kämpat på den röda sidan i ett fängelse i Lahtis 1918.

© Vapriikki Photo Archives

Förvirring efter Nikolaj II:s avgång

Första världskriget hade till en början en gynnsam inverkan på ekonomin i Finland, som sedan 1809 var ett ryskt storfurstendöme. Industrin producerade för den ryska armén och de stora befästningsprojekten skapade jobb.

Men allt eftersom kriget fortsatte blev bristen på livsmedel allt större, samtidigt som priserna trissades upp. I februari 1917 hade missnöjet i Ryssland vuxit sig så stort att tsar Nikolaj II tvingades abdikera.

Nu blev det oklart vem som egentligen hade makten i Finland. De borgerliga partierna menade att makten låg i händerna på den tillfälliga ryska regeringen i Petrograd medan socialdemokraterna ansåg att makten övergått till riksdagen, det finska parlamentet, där partiet hade majoritet.

Ryska revolutionen 

Inom båda lägren hoppades man kunna utnyttja situationen för att ge Finland större självständighet. Under sommaren stiftade lantdagen med stöd av den socialdemokratiska majoriteten en lag som gav parlamentet den högsta makten i alla frågor utom utrikespolitik och försvar.

Regeringen i Petrograd vägrade godkänna lagen och lantdagen upplöstes. I nyvalet förlorade socialdemokraterna sin majoritet, vilket ledde till ett stort missnöje då man ansåg sig ha blivit bortmanipulerade från makten.

När bolsjevikerna i november störtade den tillfälliga ryska regeringen blev det den nu borgerliga senatens (regeringens) främsta mål att frigöra Finland från det revolutionära Ryssland.

Lantdagen: Finland självständigt

Den 15 november antogs en ny lag, där lantdagen förklarade sig vara innehavare av den högsta makten i landet. Lagen var i praktiken en självständighetsförklaring och den 6 december 1917 godkände lantdagens borgerliga majoritet senatens förslag att utropa Finland som självständig stat.

Den snabbt växande arbetarklassen hade sedan sekelskiftet krävt förändringar av den rådande maktfördelningen i landet. Fram till 1906 hade merparten av befolkningen saknat rösträtt. Kraven på mer demokrati, social rättvisa och en bättre ställning för det finska språket blev alltmer högljudda. Det enda alla samhällsklasser kunde enas om var motståndet mot den ryska överhögheten. 

Röda soldater i en blandning av civila kläder och uniformsplagg.

© Vapriikki Photo Archives

Utan den gemensamma fienden blev orättvisorna i samhället ännu tydligare. Arbetslösheten, livsmedelsbristen och de stigande priserna i Finland orsakades både av revolutionen och det pågående första världskriget. Därmed vidgade sig klyftorna i samhället ytterligare och arbetarrörelsen växte sig allt starkare.

Röda garden och vita skyddskårer

Bland vänsterpolitiker ansågs stunden vara kommen för att genomdriva nödvändiga reformer av samhället. Demonstrationer, strejker och torgmöten väckte tillsammans med de tiotusentals ryska soldater som var stationerade i landet en alltmer överhängande rädsla bland borgerliga finländare för att den ryska revolutionen skulle spridas till Finland.

För att upprätthålla ordningen började olika grupper nu sätta upp egna förband. Bland arbetarbefolkningen upprättades röda garden, bland borgarna vita skyddskårer. I och med att strejkerna hela tiden blev fler och den politiska situationen alltmer instabil ökade också motsättningarna mellan de röda gardena och skyddskårerna.

Generalstrejk radikaliserar de röda

Generalstrejken i november radikaliserade den röda sidan ytterligare. Under strejkveckan gjorde de röda gardena och flera ryska soldater sig skyldiga till ett trettiotal politiska mord. Samtidigt började de radikala och revolutionära krafterna bland socialdemokraterna få ett allt starkare grepp om makten i partiet.

Sedan bolsjevikregeringen i Petrograd vid årsskiftet erkänt Finlands självständighet blev det för de vita viktigt att få ut de ryska soldaterna ur landet innan de slog sig ihop med de röda. Av skyddskårerna bildades regeringens milisarmé ledd av general Gustaf Mannerheim.

Finska inbördeskriget bryter ut

I det här läget fanns inte längre rum för kompromisser. Varje politisk och militär handling från den ena sidan ledde genast till en motreaktion från den andra. 

Sent på kvällen den 26 januari tändes en röd lykta uppe i tornet på Folkets hus i Helsingfors. Det var en signal som visade att revolutionen hade börjat. Folkkommissariatet tog över regeringsmakten och den borgerliga senaten flydde till Vasa.

Tyska Östersjöbrigaden sattes in på den vita sidan. Den var välutrustad och hade strids­erfarenhet från östfronten.

© Hulton/Getty

Sedan strider utbrutit i Viborg inledde de vita skyddskårerna sin första militära operation, avväpningen av de ryska trupperna i Österbotten. Den 28 januari 1918 var finländarna i krig mot varandra.

Amatörernas krig

De två snabbt uppsatta arméerna bestod till en början nästan enbart av helt otränade soldater. Värnplikten hade avskaffats år 1902 och på båda sidor var det ytterst få som hade någon som helst militär utbildning. Såväl skyddskårerna som de röda gardena var dessutom starkt bundna till sina hemorter.

Den egentliga uppgiften bestod ju i att upprätthålla ordningen på den egna orten och det här ledde i synnerhet på den röda sidan till att det fanns en viss ovilja mot att delta i strider på annat håll i landet. 

Båda sidor var dessutom dåligt beväpnade och illa utrustade. De flesta stred i sina egna kläder med en röd eller vit bindel runt överarmen. På den röda sidan var det dessutom brist på kompetenta ledare. Många av de högre vita officerarna hade tjänstgjort i den ryska armén, men bland de röda fanns det nästan inga utbildade befäl. 

Allmän värnplikt i vita Finland

På den vita sidan stred också frivilliga svenska officerare. Glappet skulle bli ännu större då jägarkåren, utbildad i Tyskland, anslöt till de vita i slutet av februari.

Vid ungefär samma tidpunkt införde det vita Finland allmän värnplikt, vilket höjde utbildningsnivån, men framförallt bidrog till en betydligt striktare militär disciplin på den vita sidan. 

Bland de röda var disciplinen däremot ofta en bristvara. Befälen som valdes genom omröstningar hade svårt att få sin vilja igenom. Att en del ryska officerare och soldater deltog i striderna förbättrade inte läget värst mycket. 

De vitas befälhavare Gustaf Mannerheim.

© Erik Lindholm & Vapriikki Photo Archives

Frontlinje: röda i söder, vita i norr

Vid krigets början deltog sammanlagt omkring 70.000 man på båda sidorna. För de röda stred också några hundra kvinnor. Redan under krigets första dagar bildades en klar frontlinje mellan det vita norra Finland och det röda södra Finland. 

I krigets första fas försökte de röda utan större framgång pressa frontlinjen längre mot norr. En stor del av styrkorna var dessutom upptagna med att bekämpa de vita kårer som hade inneslutits i det röda Finland då kriget började.

Mannerheims motoffensiv

De här striderna, som band en stor del av de slagkraftigaste röda gardena, gav Mannerheim tid att bygga upp en mer välordnad armé och i mars 1918 kunde de vita inleda sin motoffensiv.

Det visade sig snabbt att de röda inte kunde bjuda något mer organiserat motstånd. Efter korta sammandrabbningar drog man sig tillbaka och de vita kunde fortsätta sin framryckning. På den vita sidan togs i praktiken inga fångar. De röda som valde att kapitulera avrättades ofta på stället med stöd av ett direktiv som hade utfärdats från det vita högkvarteret. 

För att i krigets inledningsskede få skyddskårerna att strida hade man i propagandan slagit fast att kriget i första hand var ett befrielsekrig, som fördes mot bolsjevikernas Ryssland och en del socialistiska landsförrädare och upprorsmän. I den vita propagandan lyfte man också fram de våldsdåd som den röda sidan hade gjort sig skyldig till. Ofta med groteska överdrifter.

Vita officerare under segerparaden i Helsingfors.

© Vapriikki Photo Archives

Slutstriden i Tammerfors

Propagandan och den skoningslösa behandlingen av krigsfångar fick många röda att fly hals över huvud mot sitt starkaste fäste: Tammerfors. När de vita väl nådde fram till staden mötte de ett fanatiskt motstånd. Om kapitulation betydde detsamma som döden kunde man lika gärna strida vidare, resonerade många av de omringade röda.

Därför blev det första anfallsförsöket mot Tammerfors skärtorsdagen den 28 mars en mycket blodig historia för de vita och de frivilliga svenskar som deltog i anfallet. 

En del av misslyckandet hängde ihop med att man utförde anfallet utan tillräckligt stöd från artilleriet. Därför inleddes det andra anfallet med ett intensivt bombardemang. Tack vare artillerielden och sin överlägsna disciplin och numerär lyckades de vita nu ta sig in i staden.

Där fortsatte häftiga strider om så gott som varje gata och varje hus. Först på morgonen den 6 april kapitulerade de röda. Då hade omkring 2 000, av de närmare 30 000 soldater som deltagit i Nordens dittills största slag, stupat.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...