Giuseppe Garibaldi ledde kampen för Italiens enande. I bakgrunden slaget vid Calatafimi den 15 maj 1860.

© Rue des Archives/IBL & De Agostini/Getty

Garibaldi – Italiens frihetshjälte

På 1800-talet blev frihetskämpen Giuseppe Garibaldi en idol för världens alla nationalister. Hans insats för enandet av det splittrade Italien väckte beundran, men när det nya landets gränser skulle dras hölls han utanför besluten.

1 december 2018 av Magnus Västerbro

I slutet av april 1849 landsteg en stark fransk styrka – 12 000 välutrustade och erfarna soldater – i Civitavecchia, strax norr om Rom. Deras uppgift: att så fort som möjligt tåga mot den eviga staden och krossa den republik som hade utropats där. De unga republikanerna sa sig ha som mål att ena hela den Apenninska halvön och på så vis skapa en helt ny nation, Italien.

Egentligen var det kejsardömet Österrike som var frihetskämparnas motståndare, för det var österrikarna som sedan länge härskade över stora delar av halvön. Men ändå var det fransmännen som hade landstigit, inbjudna av påven i Rom, Pius IX, som var livrädd för vad revolutionärerna ville göra. Ytterst fruktade han att själva katolska kyrkan skulle bli deras nästa måltavla.

"Italienarna slåss aldrig"

Den franska styrkan, ledd av general Oudinot, var säker på att de skulle kunna ta Rom i princip utan motstånd. ”Italienarna slåss aldrig”, förklarade han.

Desto större blev chocken när de väl nådde fram. Efter en förpostfäktning på kullen Gianicolo i Roms utkanter retirerade de italienska försvararna, precis som fransmännen väntat sig. Men så kom en kraftfull motattack. Italienska soldater, beväpnade med bajonettförsedda gevär, rusade skrikande rakt emot dem. Den franska styrkan sviktade inför anstormningen, började fly, och det såg för en stund ut som om hela armén skulle splittras.

Garibaldi ledde försvaret

I spetsen för det italienska motståndet fanns en man som sedan länge visat sig ha sensationella ledaregenskaper – Giuseppe Garibaldi. Han var vid det laget 41 år gammal och redan något av en legend. Under många år hade han kämpat i Sydamerika och där gjort sig ett namn som både vildsint krigare och revolutionär idealist.

Italien bildades av de tre staterna Kungadömet Sardinien, Kyrkostaten och Bägge Sicilierna samt av flera hertig­dömen i centrala Italien och områden som hört till Österrike. Målningen: Garibaldi försvarar Rom 1849.

Nu, på plats i Rom, hade han svurit en ed att hellre dö än att ge upp kampen för italiensk självständighet. Omkring honom hade en hängiven skara frivilliga samlats och det var deras offervilja som låg bakom framgångarna mot fransmännen.

Garibaldis rödskjortor

En viktig orsak till att Garibaldi och hans män sedan länge blivit så omtalade var deras ovanliga utseende. De betedde sig överhuvudtaget inte som en traditionell soldatstyrka, utan alla hade sina egna kläder, med ett undantag: de var nästan alla klädda i röda tunikor.

Garibaldi själv kunde visa upp ett stort yvigt skägg, gick gärna klädd i en poncho i sydamerikansk stil och bar en fjäderprydd hatt på huvudet. En av hans rådgivare hade uppmanat honom att klä sig ”mer modernt”, men Garibaldi höll fast vid sin egensinniga stil.

Under försommaren 1849 vann Garibaldi och hans män flera sensationella segrar. Men så sakta började den franska numerära överlägsenheten ändå göra sig gällande. I slutet av juni var nederlaget nära. Den romerska republik som utropats bara året innan var på väg att krossas.

Rödskjortorna flydde från Rom

Den 2 juli 1849 samlade Garibaldi sina män och sa att de skulle lämna Rom, fly upp i bergen och fortsätta kampen där. I ett berömt tal lovade han inget annat än lidande, nöd och ständiga strider. En hopplös kamp, kanske, men nödvändig, menade han. ”Ni som älskar Italien, följ mig!” avslutades talet.

I spetsen för en styrka på närmare 4 000 man stormade Garibaldi ut ur Rom. Ett ögonvittne, den amerikanska journalisten Margaret Fuller, beskrev med hänförelse hur det såg ut när revolutionären och hans krigare red sin väg: 

”Aldrig har jag sett något så vackert, så romantiskt och så sorgligt … Deras långa hår blåste tillbaka från deras bestämda ansikten; alla verkade fulla av mod … Garibaldis fru följde honom också på hästryggen. Han själv utmärktes av en vit tunika; han såg verkligen ut som en hjälte från medeltiden …”.

Garibaldis soldater använde sig av röda skjortor.

© Laura Lezza/Getty

Garibaldis armé krossades

Men flykten från Rom visade sig vara början på en katastrof. Garibaldi och hans följeslagare jagades ständigt, av såväl franska som österrikiska styrkor. Mängder av hans närmaste män dödades i strid, många tillfångatogs och avrättades hastigt. Till sist, då han bara hade ett par hundra män kvar, dog Garibaldis hustru Anita, som följt honom ända sedan tiden i Sydamerika.

För Giuseppe Garibaldi återstod bara att, förkrossad, försöka ta sig fram på egen hand. Under de kommande veckorna skulle tidningar världen över spekulera i vad som hänt med honom. ”Garibaldi är tillfångatagen och dödad”, stod det ena dagen. ”Garibaldi lever och för kampen vidare”, kunde man läsa nästa dag. För varje dag som gick laddades hans namn med än mer dramatik och blev en symbol för revolution.

Unga Italien för risorgimento

Giuseppe Garibaldi föddes den 4 juli 1807, i staden Nizza, i dag franska Nice. Där växte han upp i en familj som ägnade sig åt handel längs medelhavskusten, och han gick själv tidigt till sjöss. 25 år gammal – 1832 – fick han sitt första befäl på ett handelsfartyg. 

Men redan året därpå inleddes en ny fas i hans liv. Medan han arbetade på skonaren Clorinda, som skulle lämna av en last apelsiner i den ryska staden Taganrog, lärde han känna en ung man, Giovanni Battista Cuneo, som var en helhjärtad anhängare av en ny politisk rörelse som kallades Giovine Italia (Unga Italien). 

Rörelsens mål var att förverkliga den vision om ett enat Italien som författare och konstnärer talat om i många hundra år, det så kallade risorgimento, återuppvaknandet. I princip hade Italien varit splittrat i olika små riken ända sedan det västromerska imperiet föll samman på 400-talet, och alla försök till enande hade misslyckats på grund av inbördes strider eller för att utländska makter gripit in för att försvara sina intressen.

Garibaldis fru Anita klädd som man på ett foto från 1849.

© Leemage/UIG/Getty

Misslyckad revolt i Piemonte

Ett annat mål för Giovine Italia var att göra detta nya Italien till en republik, där gamla maktstrukturer skulle brytas upp. Politiska och sociala reformer, fullständig demokratisering, var vad rörelsens aktivister ville uppnå.

Garibaldi blev genast en entusiastisk anhängare. Men kampen för självständighet inleddes med ett praktfullt fiasko. 1834 gjordes ett försök till revolt i Piemonte, som misslyckades innan den ens hade hunnit börja på allvar. Garibaldi dömdes i sin frånvaro till döden, men lyckades fly.

Garibaldi i Sydamerika

Det blev början på en kringirrande tillvaro, som först tog honom till Tunisien och sedan vidare till Sydamerika. Efter en tid i kejsardömet Brasilien anslöt han sig till den kamp för självständighet som fördes i den sydliga delen av landet, ett område kallat Rio Grande do Sul.

Det var där han träffade sin hustru, den fjorton år yngre Ana Ribeiro da Silva, allmänt kallad Anita. Hon hade blivit bortgift som 14-åring, men sedan övergiven så hon tvekade inte att följa den karismatiske Garibaldi. Under de kommande åren skulle de två bli ett välkänt par, båda lika äventyrliga och hängivna den revolutionära saken.

Det var Anita som introducerade Garibaldi till den sydamerikanska gaucho-kulturen, där mod, hårdhet och frihetslängtan stod i centrum. Det var också under denna tid som Garibaldi började gå klädd som en gaucho med löst hängande skjorta eller tunika, samt en poncho och vidbrättad hatt.

Italienska legionen i Uruguay

1842 bröt ett inbördeskrig ut i Uruguay, och Garibaldi kastade sig genast in i striderna. Han organiserade den så kallade ”italienska legionen”, bestående av emigranter från hemlandet.

Dessa män, som alla bar röda skjortor, samlades under ett banér med en bild som föreställde en vulkan. Det sades syfta på det italienska folkets uppdämda styrka, som bara väntade på att släppas fram.

Det andra ­självständighetskriget ­inleddes 1859. 1860 angrep ­Garibaldis rödskjortor Palermo på Sicilien.

© Renato Guttuso/Bridgeman/IBL/Bildupphovsrätt 2017

Republik i Rom 1848

Vid denna tid började Giuseppe Garibaldi väcka stor uppmärksamhet och tack vare tidens alltmer spridda massmedier blev han snart en berömdhet. Vissa kallade honom lycksökare eller bandit och anklagade honom och hans män för grymhet och övervåld. Andra beskrev honom som en romantisk frihetshjälte, inte sällan med fokus just på hans slående skönhet och karisma.

Snart började företrädarna för Giovine Italia ana att de i Garibaldi hade en framtida ledare. När revolten 1848 inleddes, den som ledde till att en republik för en kort tid utropades i Rom, var det givet att Garibaldi skulle återvända hem för att spela en viktig roll. Den djärva satsningen slutade dock med nederlag, eftersom Giuseppe Garibaldi själv tvingades på flykt, flitigt omskriven i världspressen.

Men han greps aldrig, utan lyckades förklädd till fiskare komma undan. Under de kommande åren befann han sig periodvis i New York, medan han samlade nya krafter. Hans humör pendlade kraftigt under denna tid, från förtvivlan över att kampen tycktes ha varit förgäves, till hopp om att få en andra chans.

Viktor Emanuel II tar hjälp av Frankrike

Tillfället kom år 1859. Då inleddes det som senare skulle kallas det andra italienska självständighetskriget. Initiativtagare var Viktor Emanuel II, kung av Sardinien, samt dennes närmaste man, greve Cavour.

De två hade gjort upp en plan som gick ut på att det österrikiska kejsardömet skulle drivas bort från den italienska halvön med fransk hjälp. Fransmännen skulle i gengäld bland annat få staden Nizza som tack för hjälpen.

Därefter skulle själva Italien fortfarande bestå av flera riken. Det vill säga: Norditalien skulle slås samman med Kungariket Sardinien, styrt av Viktor Emanuel själv, några hertigdömen kring Toscana skulle bestå liksom Kyrkostaten kring Rom och så till sist kungadömet Bägge Sicilierna på halvöns sydligaste del. En sammanhängande nation var alltså inte det verkliga målet, även om Giuseppe Garibaldi och många andra trodde det.

Garibaldis män firar erövringen av Palermo.

© De Agostini/Getty

Uppror på Sicilien

Hösten och vintern 1859–60 blev en frustrerande tid för Garibaldi. Den militära ledningen ville främst använda honom som en symbol, för att locka till sig rekryter och finansiering, men man drog sig för att ge honom verkligt inflytande.

Våren 1860, efter att en vapenvila slutits, tycktes han därför på väg att dra sig ur kampen, och återvända till sitt hem på ön Caprera, norr om Sardinien. Men så kom nyheten om att rebeller på Sicilien inlett en revolt mot kungariket Bägge Sicilierna. Om den lyckades skulle maktbalansen på hela halvön ändras i grunden. Garibaldi kastade sig på vinst och förlust in i projektet.

Garibaldi tar över Sicilien

I spetsen för ettusen män – i Mille, de tusende, som de senare skulle kallas – färdades Garibaldi med fartyg till Sicilien. Den 11 maj 1860 landsteg de vid Marsala, på öns västra spets. Ställd inför hårt motstånd vid Calatafimi ledde han sina män i en våghalsig attack, uppför en brant kulle. Mot alla odds lyckades i Mille skingra en mer än dubbelt så stor styrka.

Nästa steg var Palermo, öns huvudstad. Där fanns en mer än 15 000 man stark garnison med soldater ur Bägge Siciliernas armé. Garibaldis män lyckades tränga in i staden och trots sitt numerära överläge drog sig hans motståndare tillbaka efter förhandlingar. Snart hade hela Sicilien fallit i Garibaldis händer.

Rödskjortorna går in i Neapel

Men han och hans män stannade inte där. Så fort det var möjligt fördes en armé förstärkt av många tusen frivilliga över Messinasundet och inåt land.

Till att börja med mötte man mycket svagt motstånd. Vart han än kom togs Garibaldi emot som en befriare snarare än som en erövrare. Redan den 7 september tågade han in i Neapel, Bägge Siciliernas huvudstad. Staden var då i princip obevakad, sedan regenten och den napolitanska armén dragit sig tillbaka för att omgruppera.

Den segerrike Garibaldi mötte Sardiniens kung Viktor Emanuel II i Teano hösten 1860.

© Corbis/Getty

Viktor Emanuel II griper in

Den 30 september inleddes deras motoffensiv. En stark styrka gick till angrepp och för en gångs skull kunde inte Garibaldis frivilliga förlita sig på sin överrumplingstaktik. Ändå lyckades hans knappt tränade armé stå emot. Stilleståndet bröts först då det visade sig att kung Viktor Emanuels armé kom tågande norrifrån.

När regenten i Sardinien och hans greve Cavour hade insett hur framgångsrik Garibaldi höll på att bli beslöt man sig för att gripa in. En snabb marsch genom Toscana och Kyrkostaten var allt som behövdes för att nå de krigshärjade områdena nära Neapel. Bägge Siciliernas motstånd rasade därefter snabbt samman.

Nationen Italien uppstår

Så kom det sig att Garibaldi och Viktor Emanuel II möttes, nära slagfältet. Just den scenen har blivit mytomspunnen och setts som stunden då nationen Italien uppstod. Garibaldi beslöt sig nämligen för att dra sig ur det politiska spelet, och överlämna allt territorium han erövrat till kungen. Många har beskrivit Garibaldis agerande som ett stort misstag, som innebar att målet att skapa ett demokratiskt rike inte skulle bli verklighet på många år.

Men i själva verket hade Giuseppe Garibaldi då sedan länge beslutat sig för att stödja Viktor Emanuel och nöja sig med att skapa ett enat Italien – demokratiska reformer fick komma senare. Så kom det sig att Garibaldi vann kriget, men att den verklige segraren blev Viktor Emanuel, som året därpå kröntes till kung av Italien.

Angrep Rom utan framgång

Under de kommande åren försökte Garibaldi på egen hand, och i trots mot kungens befallning, vid flera tillfällen angripa staden Rom, som ännu inte blivit en del av det nya riket. Detta skedde först 1870, efter att Frankrike förlorat det tysk-franska kriget och inte längre kunde beskydda Kyrkostaten. Då deltog dock inte Garibaldi själv i striderna.

Giuseppe Garibaldi dog 1882, 74 år gammal, sedan länge hjälteförklarad och mytomspunnen. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...