Ökenräven Erwin Rommel

Han var hela Nazitysklands hjälte och Führerns personlige favorit. Men när Erwin Rommel stod på toppen av sin karriär tog allt plötsligt slut.

Erwin Rommel hör till andra världskrigets mest mytomspunna fältherrar. Redan under sin livstid var han en kändis – inte bara i hemlandet Tyskland utan också i resten av Europa.

Under två års krig i Nordafrika spreds rykten om hans dödsförakt och övermänskligt snabba framryckningar. Den brittiske generalen Claude Auchinleck kallade honom ”tapper, skicklig och ärlig”. Italiens diktator Mussolini uppmanade sina soldater att vara lika modiga som ”Ökenräven”, som Rommel kallades. Hans trupper gjorde sig aldrig skyldiga till brott mot krigets lagar, och än i dag står det en air av ridderlighet kring Rommels minne.

Ville bli ingenjör

Men om Erwin Rommel hade fått bestämma själv hade han aldrig blivit officer. Som barn var han duktig i matematik och intresserad av att bygga saker. Han drömde om att bli ingenjör och att arbeta vid Zeppelinfabriken, där man gjorde luftskepp. Pappan, som var rektor, tyckte dock annorlunda. I slutet av 1800-talet hade allt som hade med militären att göra hög status i Tyskland och Erwin Rommel senior ville se sin son i uniform.

Det visade sig inte helt enkelt att infria faderns förhoppningar. Två gånger avvisades den klent byggde Erwin innan han till slut antogs som officersaspirant. Men väl i armén verkar han ha funnit sig tillrätta. Och bättre blev det när första världskriget bröt ut.

Rommel tjänstgjorde som infanteriofficer och kastade sig ut i striderna med en aggressivitet som förvånade hans vapenbröder. I september 1914 sårades han efter att ha angripit tre fransmän med bajonett sedan hans ammunition tagit slut.

Stred på västfronten

Rommel stred vid fronten i Belgien och Frankrike, befordrades snabbt och var efter krigets slut kapten. För sin insats i slaget mot italienarna vid Caporetto belönades han med orden Pour le Mérite, som annars bara tilldelades generaler.

Mellankrigstidens turbulenta period tycks inte ha väckt några större reaktioner hos Rommel. Han var ointresserad av politik – endast armén hade hans obrottsliga lojalitet. Som plikttrogen officer och krigare bidade han sin tid, övertygad om att den tyska armén snart skulle få nya historiska uppdrag.

Undervisade på militärskolor

Han gifte sig med rektorsdottern Lucia Maria, undervisade på flera militära skolor och var en tid chef för ett infanteriregemente i Goslar, i mellersta Tyskland. 1927 reste han till Italien för att visa Lucie, som hans fru kallades, de krigsskådeplatser där han skördat sina lagrar.

Med sina erfarenheter från första världskriget som grund skrev han boken Infanteriet anfaller, som kom ut 1937 och blev en stor framgång. En av läsarna var Adolf Hitler, som också hade deltagit i första världskriget. Fylld av nostalgi kände nazistledaren igen sig i Rommels berättelse. Hitler insåg att författaren skulle kunna göra stor nytta i hans framtida Stortyskland.

Rommel visade i början inte något större intresse för den österrikiske korpralens idéer. Fostrad i den gamla kejsararmén misstrodde han privata initiativ som SA och SS. Av samma anledning uppskattade han dock nazisternas fokus på ordning och disciplin. Terrormetoderna lämnade honom oberörd. Han verkar inte ha upprörts av utrensningar eller politiska mord, men medlem i nazistpartiet blev han aldrig.

Befordrades av Hitler

Vid krigsutbrottet 1939 utsågs Rommel till kommendant för högkvarteret. Tack vare Hitler hade han nu hunnit till generalmajor i befordringsgången. Han tilläts yttra sig i Führerns närhet och blev mer och mer övertygad om att diktatorn hade rätt i sina beslut.

”Führern vet exakt vad som är bäst för oss”, skrev han entusiastiskt till sin fru. Sympatin tycks ha varit ömsesidig. När Rommel tröttnade på pappersarbetet och uttryckte önskemål om fronttjänst fick han genast befäl över en pansardivision. Det spelade ingen roll att han saknade erfarenhet.

Rommels pansartrupp blev snart känd som ”spökdivisionen”, på grund av sina snabba förflyttningar och överraskande anfall. Även hans okonventionella ledarstil väckte förundran. Rommel var ingen intellektuell befälhavare som hängde över kartorna på behörigt avstånd från striderna. Sådana föraktade han. Han var med där det hände, i främsta linjen. ”Allt är underbart, jag är hes av att ge order och skrika”, skrev han hem till Lucie.

I februari 1941 skickades Rommel till Afrika, för att bistå italienarna i deras kamp mot britterna, och det var där han skulle komma att bli en legend. Som chef för den nybildade tyska Afrikakåren tog Rommel genast initiativet. På tio dagar återerövrade kåren vad det tagit britterna två månader att lägga under sig. Varken sandstormar, hetta eller nattlig iskyla tycktes hindra Rommel.

Hemma i Tyskland gick Joseph Goeb­bels propagandaapparat för högvarv. Journalfilmer och tidningsartiklar gjorde ”Ökenräven” till en ovärderlig symbol för det Tredje riket.

Tobruk blev vändpunkten

Framgångarna skulle dock bli kortvariga. När hamnstaden Tobruk, i nuvarande Libyen, återerövrades av britterna i juni 1942 markerade det vändpunkten. Därefter drevs Afrikakåren tillbaka genom öknen, steg för steg. I månadsskiftet oktober-november besegrades den i det andra slaget vid byn el-Alamein. Försörjningslinjerna räckte inte längre till för Rommel, alltmedan motståndarsidan tillfördes mer och mer folk.

Långsamt drogs snaran åt om Nazityskland. Hitlers humörsvängningar och motsägelsefulla beslut satte Rommels trofasthet på prov. Han, liksom många andra officerare, började undra om Führern egentligen var vid sina sinnens fulla bruk. Men som de flesta andra valde Erwin Rommel att fortsätta vara lojal.
1943 blev hans uppgift att förstärka kustförsvaret i Frankrike inför den förväntade allierade invasionen.

Misstänktes för kuppförsök

Den 20 juli 1944 placerade överste Claus von Stauffenberg en bomb i Hitlers högkvarter i Ostpreussen. Hitler överlevde dock attentatet.
Rommel misstänktes för samröre med kuppmakarna, men hur mycket han visste om attentatsplanerna är oklart. Enligt hustrun låg det ingen sanning i anklagelserna. Rommel var i själ och hjärta soldat, och en sådan svek aldrig sin herre, sa hon. Sonen Manfred menade att Rommel visserligen sympatiserat med kuppmakarna, men aldrig själv skulle gå så långt som till mord.

Men det spelade ingen roll om han var skyldig eller inte. Hitler hade förlorat förtroendet för nästan alla av sina närmaste hantlangare, så även för sin tidigare favorit.
Tre månader efter attentatet mot Führern, den 14 oktober 1944, fick Rommel besök av två stabsofficerare. Han gavs två alternativ: att inställa sig inför en domstol i Berlin eller att begå självmord. Det senare skulle skona hans familj. Rommel gjorde sitt val och svalde en giftampull.

Fyra dagar senare hölls en statsbegravning. Det hette att Rommel dött av en hjärnblödning i sviterna efter en bilolycka. Hans status som nationalhjälte förhindrade att sanningen kom fram. I sina kondoleanser till änkan skrev Hitler: ”Fältmarskalk Rommels namn kommer alltid att förknippas med de hjältemodiga striderna i Nordafrika.” Och så blev det.

Publicerad i Allt om Historia 12/2009

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...