Familjen Romanov. Rysslands siste tsar Nikolaj II med barnen uppställda utanför Tsarskoje Selo.

Nikolaj II med sina barn Tatiana, Olga, Maria, Anastasia och Alexej närmast kameran. 

© Universal History Archive/UIG/Getty

Slutet för tsarfamiljen Romanov

I början av 1917 stod Nikolaj II fort­farande i spetsen för Rysslands trupper under första världskriget. Men kriget var en katastrof och läget på hemmafronten blev alltmer kaotiskt. Ändå kunde tsaren inte alls föreställa sig vad som väntade honom och hans familj under det följande året.

12 juli 2018 av Sara Griberg

När februarirevolutionen bröt ut i Petrograd 1917 grasserade mässlingen bland tsarbarnen i Tsarskoje Selo. Kejsarinnan Alexandra visste inte vilket hon skulle oroa sig mest över – barnens sjukdom eller rapporterna om våldsamma upplopp i huvudstaden.

Dag för dag eskalerade upproret och till sist var slottet omringat av fientliga soldater. Alexandra försökte lugna barnen med att skottlossningen de hörde i sina sjuksängar bara var övningar. Samtidigt skickade hon upprepade telegram till sin make och bad honom att skynda sig hem från krigshögkvarteret. Först fick hon inga svar men till sist kom ett telegram med ett förbryllande meddelande: ”Nämnda persons vistelseort okänd”.

Nikolaj II tvingas abdikera

Sanningen var att tsar Nikolaj II satt i husarrest i en järnvägsvagn och just hade skrivit under sin abdikation. En hovdam har berättat att när Alexandra flera dagar efteråt fick veta vad som hänt föll hon i gråt och sa: ”Den stackars käre … o min Gud, vad han har gått igenom. Och jag var inte där för att trösta honom!”

Att Nikolaj avsade sig kronan, för både sin egen och sonen Alexejs räkning, blev inte bara slutet på ätten Romanovs 300-åriga styre av Ryssland. Händelserna under vårvintern 1917 banade också väg för den kommunistiska diktatur som kom att dominera Östeuropa fram till Sovjetunionens upplösning 1991.

Det var dock inte kommunisterna som tvingade tsaren att avgå, utan hans egen regering. Tsarens ministrar och generaler insåg att missnöjet med landets otidsenliga styrelseskick var så stort att enda möjligheten att undvika en revolution var att den impopuläre härskaren avsade sig makten. 

Många, även bland de mest hängivna rojalisterna, ansåg också att katastrofen hade kunnat undvikas om Nikolaj hade varit mer lyhörd för tidens politiska strömningar och beredd att göra avkall på sitt enväldiga styre.

Oroligheterna 1905 slogs blodigt ner, men tvingade ändå tsaren att inrätta ett parlament.

© Mary Evans/IBL

Sovjeter efter upproret 1905

Det första storskaliga upproret mot Nikolajs styre ägde rum redan 1905. I samband med oroligheterna bildade arbetare över hela landet så kallade sovjeter, arbetarråd, för att organisera strejker och motstånd. Den gången lyckades Nikolaj II avstyra en revolution genom att utlova en konstitution och inrätta ett parlament, duman.

Men missnöjet eskalerade åter efterhand som tsaren svek sina löften. Han underlät ofta att sammankalla duman och tillsatte ministrar efter eget huvud. Den allmänna uppfattningen var att tsaren lät sig regeras av sin hustru, som i sin tur var i händerna på sin andlige rådgivare, den ökände mystikern Rasputin.

Rasputins inflytande

Tsar Nikolaj hade 1895 gift sig med den tyskfödda prinsessan Alexandra av Hessen. Paret, som var mycket fästa vid varandra, fick i rask följd fyra döttrar. När den efterlängtade sonen och tronföljaren Alexej föddes 1904 grumlades snart glädjen. 

Det visade sig att pojken led av blödarsjuka, en sjukdom som gör att minsta lilla skada kan bli dödlig eftersom blodet inte koagulerar som det ska. Oron över kronprinsens hälsa gjorde att den vidskepliga Alexandra sökte tröst och stöd hos olika helbrägdagörare.

En av dem var Rasputin, vars hypnotiska behandlingar tycktes ha en gynnsam inverkan på Alexejs sjukdom. Kejsarinnan litade fullständigt på Rasputin som snart blev hennes rådgivare även när det gällde politiska frågor. Missnöjet med den ökände mystikerns inflytande ledde till att han 1916 mördades av en grupp sammansvurna släktingar till tsarfamiljen.

Hungersnöd under första världskriget

Men trots att Rasputin var röjd ur vägen tilltog hatet mot tsarfamiljen under första världskriget. Fram till 1917 hade över en och en halv miljon ryska soldater stupat i striderna och kriget gick dåligt. 

Rykten florerade om att ”tyskan”, som Alexandra kallades, på grund av sitt ursprung gynnade centralmakternas intressen. Tsaren, som till allas förskräckelse själv tagit över rollen som överbefälhavare, ansågs lydigt gå i hennes ledband. 

På hemmafronten rådde hungersnöd och även om det fanns spannmål på vissa håll i landet nådde det inte fram till storstädernas svältande befolkning på grund av dåliga kommunikationer.

Nikolaj II, som var Rysslands överbefälhavare under första världskriget, inspekterar trupper 1916.

© Universal History Archive/UIG/Getty

Februarirevolutionen 1917

Upproret som i Ryssland kallades Februarirevolutionen bröt enligt nutida tideräkning ut i mars 1917. Fram till 1918 gällde den julianska kalendern i Ryssland istället för den gregorianska som används i dag. 

Revolten inleddes i Petrograd (som under kriget döpts om från det tyskklingande namnet Sankt Petersburg) med att strejkande kvinnor demonstrerade för bröd, men snart gick fler och fler av regimens soldater över på demonstranternas sida. 

Medlemmarna i duman försökte upprepade gånger få tsaren att förstå allvaret i situationen. Men när Nikolaj äntligen lyssnade var det försent att få stopp på upproret som spritt sig över hela landet, och han övertalades till att avgå den 15 mars.

Tsarfamiljen i husarrest

Tsarfamiljen sattes i husarrest i Tsarskoje Selo och det gamla palatsgardet byttes ut mot den tillfälliga regeringens soldater. Tjänstefolket decimerades och bara en mindre grupp av hovets personal valde att frivilligt stanna kvar. Däribland fanns kronprinsens informator Pierre Gilliard och storfurstinnornas guvernant mademoiselle Schneider. 

Kejsarinnans förtrogna väninna Anna Vyrubova, som tillhört den närmsta kretsen kring Rasputin, beskrev det lilla sällskap som valt att stanna ”som de överlevande efter ett skeppsbrott”.

För Nicky och Alix – som kejsarparet kallades inom familjen – innebar det en chock att inse hur djupt avskydda de var. De hade tillbringat hela sina liv isolerade från allmänheten och levde i tron att deras undersåtar trofast älskade och vördade dem som nationens far och mor. 

När den tillfälliga regeringen avskaffade censuren översvämmades tidningarna av nidbilder av tsaren och grovkorniga artiklar som beskrev kejsarinnans och storfurstinnornas påstådda sexuella excesser med Rasputin. 

"Medborgare Romanov"

Familjen, som varje dag tilläts vistas utomhus någon timma i en avgränsad del av parken, fick uppleva hur uppretade folkmassor trängdes utanför järnstaketet och överöste dem med glåpord. Soldaterna som vaktade dem blev alltmer oförskämda och njöt av att titulera den före detta envåldshärskaren ”medborgare Romanov”.

Tsarbarnen – Olga, Tatiana, Maria, Anastasia och Alexej – var 21, 19, 17, 15 och 12 år. När de återhämtat sig från mässlingen bestämde föräldrarna att de yngres skola skulle återupptas, för att ge barnen en känsla av normalitet. Tsaren höll själv i ämnena historia och geografi, medan Alix skötte kristendomsundervisningen. 

Lenin talar till arbetare vid en fabrik i Petrograd under revolutionen 1917.

© Leemage/Corbis/Getty

Kvällarna tillbringade man tillsammans med handarbete och högläsning ur de ryska klassikerna. Även om familjens frihet var beskuren levde den fortfarande i relativ välmåga, så länge den fick stanna kvar i sitt palats.

Lenin åter från sin exil

Den tillfälliga regeringen, som bestod av liberaler och moderata socialister, hade från början avsikten att föra den avsatta tsarfamiljen i säkerhet utomlands. Men regeringens position var bräcklig och den vågade inte stöta sig med mer radikala krafter som ville att Nikolaj skulle ställas inför rätta för sitt vanstyre. 

Runt om i landet hade arbetarråden – sovjeterna – tagit kommandot och kontrollerade stora delar av armén. Från början utgjorde de revolutionära bolsjevikerna endast en liten del av sovjeterna men gruppen växte snabbt, och stärktes sedan deras ledare Vladimir Lenin återvänt från sin tidigare exil i Schweiz.

Regeringen som fruktade för tsarfamiljens säkerhet bestämde sig för att flytta den till en tryggare plats. Dagen före avfärden, den 12 augusti, firades kronprinsen Alexejs 13-årsdag. Några präster från byn släpptes in på Tsarskoje Selo med en helig ikon som fördes till palatskapellet. Där kysste man ikonen och prästerna bad böner för kejsarfamiljens trygghet. 

Efteråt stod det kvarvarande lilla hovet på en balkong och såg hur de fladdrande ljusen från processionen försvann bort genom parken. ”Det var som om det förflutna tog avsked för att aldrig mer komma tillbaka”, skrev en av hovmännen efteråt.

Tsarfamiljen till Tobolsk

I största hemlighet fördes familjen och dess närmaste uppvaktning med tåg och flodbåt till den lilla staden Tobolsk i västra Sibirien. Orten hade valts ut för att den, enligt regeringen, var en ”landsortshåla”, som ännu inte påverkats nämnvärt av den allmänna upprorsandan.

 Familjen installerades i en tvåvåningsvilla och fick betydligt mindre utrymme än vad de var vana vid. Bland ortsbefolkningen var många mycket riktigt välvilligt inställda till tsarfamiljen. Små gummor gjorde korstecknet när de passerade byggnaden och traktens bönder kom ofta med presenter i form av kött, smör och ägg.

Nikolaj och hans son Alexej sågar ved under fångenskapen i guvernörsresidenset i Tobolsk.

Men det var en enformig och osäker tillvaro, fylld av ängslan för vad som skulle hända. För att lätta upp stämningen repeterade läraren Gilliard in små skådespel med den lilla kretsen. Vid ett tillfälle spelade tsaren huvudrollen som Smirnov i Tjechovs Björnen medan lille Alexej drog ner applåder som soldat med basröst och lösskägg. ”I denna fridfulla familjemiljö fick vi de långa vinterkvällarna att gå i Sibiriens fjärran väldighet”, skrev Gilliard senare.

Under den åtta månader långa vistelsen i Tobolsk hyste familjen också hopp om att rojalistiska anhängare skulle komma till deras hjälp och organisera en flykt ut ur landet. Vissa flyktförsök planerades bevisligen, men inga genomfördes.

Bolsjevikerna och oktoberrevolutionen 

Den 7 november (enligt nutida tideräkning) tog Lenin makten i det som i sovjetisk historieskrivning kallades ”Den ärorika oktoberrevolutionen”. I själva verket rörde det sig om en i princip oblodig statskupp där bolsjevikerna intog Vinterpalatset och avsatte den liberala regeringen. Lenin förklarade att proletariatets diktatur skulle råda i fortsättningen och att det nu var arbetarklassen som bestämde. Strax därefter inleddes fredsförhandlingar med Tyskland.

Efter det bolsjevikiska maktövertagandet skärptes bevakningen av tsarfamiljen och i april 1918 förflyttades den till Jekaterinburg, en industristad i östra Uralbergen. ”Jag skulle hellre ha farit till vilken annan plats som helst”, sa Nikolaj när han fick veta vart tåget var på väg. ”Att döma av ortstidningarna är folk i Ural mycket fientliga mot mig”.

Jekaterinburg Romanovs nya fängelse

Han hade all anledning att oroa sig. När tåget rullade in i Jekaterinburg omringades det av rödgardister, och ombud för stadens sovjet tog bryskt hand om fångarna. Tillsammans med en kock och några betjänter installerades de i en köpmansvilla, där den rike ägaren hastigt körts på porten. Övriga i familjens uppvaktning tvingades att ge sig av.

Ett högt plank byggdes kring huset och på övervåningen, där familjen hölls instängd, målades fönstren över. På nedre botten huserade beväpnade vakter. I myndigheternas handlingar kallades villan för ”huset för särskilda syften”.

Tsarfamiljen tilläts inte längre att ha något privatliv. Soldaterna kom och gick som de ville och roade sig med att svära ohämmat och sjunga oanständiga visor. När någon av döttrarna gick till badrummet eskorterades de av närgångna vakter som tvingade dem att titta extra noga på snuskiga bilder som soldaterna klottrat på väggarna.

Alexej och Olga (övre bilden) och Anastasia fotograferade i fångenskap.

Tsarfamiljen hoppades på flykthjälp

Maten bestod av te, grovt rågbröd och blaskig soppa, serverad på ett grovt plankbord. Ibland nappade någon av soldaterna åt sig av familjens mat och kom med kommentarer som ”nu har ni ätit nog, era rika latmaskar!”

Under denna miserabla tillvaro fyllde Nikolaj 50 år den 19 maj och knappt en vecka senare fyllde Alexandra 46. Båda födelsedagarna gick obemärkt förbi.

Enligt vissa vittnesmål förekom det planer på räddningsaktioner bland hängivna rojalister, men andra källor menar att alla sådana försök var dömda att misslyckas. Den brittiske konsuln i Jekaterinburg har berättat att man diskuterade olika utvägar för att rädda familjen. 

Men han konstaterade uppgivet att det var en omöjlig uppgift: ”Med 10.000 rödgardister i staden och med röda spioner i varje gathörn skulle det ha varit galenskap att försöka något i stil med en flykt, och det skulle ha medfört den största fara för fångarna själva.”

Ryska inbördeskriget

Efter att bolsjevikerna slutit fred med Tyskland utbröt ett inbördeskrig i Ryssland mellan bolsjeviker – de röda – och kontrarevolutionärer – de vita. De senare stöddes av konservativa krafter i Ryssland och av flera utländska makter, däribland Storbritannien och Frankrike, som fruktade att revolutionen skulle sprida sig till deras länder om den inte stoppades.

Bolsjevikerna i Jekaterinburg kände sig akut hotade av en legion på 45 000 man bestående av tjeckiska frisläppta krigsfångar som anslutit sig till de vita och snabbt drog österut mot Ural.

Ironiskt nog var det de vitas snabba framryckning som avgjorde tsarfamiljens öde. Bland bolsjevikerna pågick vid den här tiden diskussioner om att ställa den förre tsaren inför rätta. Men inför hotet om de vitas snara ankomst – och en möjlig fritagning av fångarna – fick de bråttom att hitta en snabbare utväg.

Strax före midnatt den 16 juli väcktes familjen av beväpnade vakter som sa till dem att snabbt klä på sig och följa med för att de skulle flyttas till ett annat fängelse. Nikolaj gick först med kronprinsen i famnen. På bottenvåningen låstes de in i ett fem gånger sex meter stort rum som var till hälften källare. Där beordrades de att vänta tills bilarna kom.

Bolsjeviker avrättar tsarfamiljen. Fransk illustration från 1922.

© Rue des Archives/IBL

Hela familjen Romanov avrättades

Plötsligt kom ett tiotal beväpnade vakter in i rummet. Befälhavaren Jurovskij tog fram ett papper och läste innantill: ”Exekutivkommittén i Urals arbetar-, bonde- och soldatråd har beslutat att ni skall avrättas.” Nikolaj hann bara stamma fram ett förvånat ”vad?” innan Jurovskij drog sin pistol och sköt honom upprepade gånger i bröstet och i huvudet.

Sedan utbröt ett kaotiskt kulregn och den ena efter den andra av fångarna föll till golvet. Enligt senare vittnesmål från medlemmar ur vaktstyrkan dog Nikolaj, Alexandra, dottern Maria och två tjänare omedelbart. Vakterna gav sig på övriga med stick och slag från bajonetter och gevärskolvar innan de avslutade misshandeln med dödande skott i huvudet. 

Utöver tsarfamiljen mördades deras läkare, en betjänt, en kock och kammarjungfrun Demidova. Kropparna sveptes i lakan och kördes med en lastbil till ett övergivet gruvschakt utanför staden. Innan kvarlevorna dumpades i schaktet brändes de och överöstes med svavelsyra för att de skulle bli oigenkännliga.

Två dagar efter morden gick bolsjevikerna ut med ett officiellt meddelande om att Nikolaj II hade avrättats på grund av den överhängande risken för fritagningsförsök.

Hittade rester av kropparna

Först åtta år senare, när bolsjevikerna satt säkert vid makten, erkände myndigheterna att hela familjen hade dödats. När Jekaterinburg en vecka senare föll för de framryckande vita styrkorna fann de familjens fängelse övergivet, så när som på kronprinsens spaniel Joy. Det lilla källarrummet var renskurat men kulhålen som täckte väggarna avslöjade var massakern hade ägt rum.

Först året därpå lyckades representanter för den tillfälliga vita regeringen i Sibirien lokalisera gruvan, där man hittade förkolnade benrester och en mängd fragment av kläder, smycken och andra småföremål.

När bolsjevikerna konsoliderat sin makt lät de flytta kvarlevorna. Hemlighetsmakeriet ledde till att rykten länge florerade om att vissa familjemedlemmar kunde ha överlevt. Först under 1990-talet har forskare med hjälp av dna-test konstaterat att samtliga familjemedlemmar med största sannolikhet dog i Jekaterinburg den 17 juli 1918.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...