En grupp thagger fotograferade 1865 efter gripandet i Peshawar, en stad som nu ligger i Pakistan.

© Rue des Archives / IBL

Thagger – stryparsekt avslöjades till slut

I början av 1800-talet lyckades en ung brittisk officer avslöja en indisk mördarsekt – thaggerna. ­Sektens medlemmar hade mördat tusentals män­niskor till dödsgudinnan Kalis ära. Hon krävde att offren skulle strypas med ett hårt virat tygstycke.

8 december 2018 av Jan Ingar Thon

En vinterdag år 1831 var en militärkaravan på marsch längs en dammig väg i norra Indien. Expeditionen leddes av en engelsk officer. I övrigt bestod gruppen av infödda soldater och en indisk fånge med kedjor kring vristerna. Fången hade något värdigt och aristokratiskt över sig. Plötsligt sa fången till om att karavanen skulle stanna, och han pekade mot en liten träddunge.

De indiska soldaterna gick in i dungen och började gräva i den hårda jorden. De hittade snart vad de letade efter. I en grav dold mellan träden låg flera skelett och torkade rester av människor. Därefter pekade fången mot en annan plats. De indiska soldaterna började gräva på nytt, och även här hittade de skelettdelar. Innan dagen var till ända hade expeditionen grävt fram kvarlevorna av sjutton strypta människor. Sedan vandrade de vidare, på väg mot fler massgravar.

Thaggersekten tillbad Kali

Mannen med det aristokratiska utseendet hette Feringeea. Han var en av ledarna för den sekt som kallades thagger och som tillbad dödsgudinnan Kali med människooffer. Ledaren för expeditionen var kapten William Henry Sleeman – den man som föresatt sig att en gång för alla krossa sekten.

Ända sedan den dagen då Sleeman för första gången satte sin fot på indisk mark år 1809 hade han hört talas om en fruktansvärd sekt som offrade människor. Men de brittiska myndigheterna hade aldrig tagit ryktena på allvar. Även om det fanns ett korn av sanning i historierna om sekten var inställningen att det var ett problem som indierna måste lösa på egen hand.

En grupp thagger samlade vid en helgedom för guden Ganesha. Målning från 1800-talet. Infälld: William Sleeman som avslöjade thaggersekten.

© Bridgeman/IBL

Sleemans fälttåg mot thaggersekten

Sleeman tog däremot rapporterna om sekten på största allvar. Han behärskade flera orientaliska språk, bland annat hindi, och hade därför betydligt större kunskap om de lokala förhållandena än de flesta andra britter i landet. 

Dessutom såg han det som sin plikt som officer i den brittiska armén i Indien att upprätthålla lag och ordning för både indier och britter. Men till en början möttes hans efterforskningar med skepsis från myndigheternas sida. Han blev förlöjligad och till och med direkt motarbetad.

Sleeman ansökte då om förflyttning från brittiska armén till den civila administrationen. År 1822 utnämndes han till domare i Nursingpore i dagens Madhya Pradesh i mellersta Indien. Och med hjälp av en grupp lojala ”nujeebs”, indiska poliser, påbörjade han sitt fälttåg mot Kalis lärjungar.

I motsats till de flesta ämbetsmän i kolonierna på den här tiden använde Sleeman varken våld eller hot för att gå till botten med saker och ting. Istället satte han sig in i vad andra hade skrivit om sekten och dess långa historia.

Stryparsekt från 1200-talet 

Första gången den omnämndes var på 1200-talet, och på 1600-talet skrev en fransk upptäcktsresande om indiska rövare som dödade resande genom att strypa dem med en bit tyg.

Sleeman ritade och studerade kartor, sammanställde listor över mystiska försvinnanden och gjorde upp släktträd. Snart började tydliga mönster att träda fram. Vissa områden, datum och inte minst familjer dök gång på gång upp i utredningen. 

Nu började Sleeman att resa runt i byarna, han pratade med människor och sökte upp möjliga brottsplatser. Det visade sig att många indier kunde berätta historier om spårlöst försvunna släktingar. 

Feringeea greps 1830

Trots ett stort motstånd mot efterforskningarna kunde Sleeman och hans indiska polisstyrka till slut göra de första anhållandena. 1830 greps en av de mest beryktade thaggerledarna: adelsmannen Feringeea, känd som thaggernas furste.

Thaggersekten, indisk stryparsekt.

Fyra thagger avleder offrets uppmärksamhet medan stryparen närmar sig bakifrån.

© Science Photo Library/IBL

Gripna thagger övergivna av Kali

Många av de anhållna Kalidyrkarna var mer än villiga att avslöja allt för britterna. Eftersom de hade arresterats måste Kali ha övergett dem och därför hade de ju inte längre någon anledning att vara lojala mot gudinnan. Dessutom fick de thagger som lämnade information om sektens hemligheter sina straff mildrade från hängning till fängelse eller landsförvisning.

För första gången på flera hundra år fick personer utanför sekten nu höra talas om thaggernas hemska och oerhört grymma historia. Sleemans upptäckter fick stor uppmärksamhet – alla pratade om thaggerna. Ordet thag betyder på hindi en person full av svek, och just förräderi och trolöshet var en viktig del av thaggernas arbetsmetoder. 

På andra platser i Indien var de kända under ett annat, kanske mer passande, namn: phansigar, som helt enkelt betyder strypare.

Strypmord på väggmålningar i Elura

Ingen visste hur länge thaggersekten hade funnits, inte ens medlemmarna själva. Men de kunde berätta om urgamla väggmålningar i Elura i västra Indien som åskådliggjorde thaggernas historia. Dessa målningar var inte gjorda av människor, hävdade de, utan av gudar. Trots att de levde av mord och plundring ansåg thaggerna nämligen att gudinnan Kali, som de dyrkade, godkände deras handlingar.

Sleemans egen forskning visade att sekten hade rötter ända tillbaka till slutet av 1200-talet. Vid den tiden arresterades runt tusen misstänkta thagger på sultan Jallaludins Khilijis order. De deporterades till Bengalen men fortsatte sedan sina aktiviteter därifrån.

Rumal blev mordvapen

En av anledningarna till att thaggerna lyckades hålla sina handlingar hemliga under så lång tid var att sekttillhörigheten ofta gick i arv från far till son. Fäderna gick alltid mycket försiktigt fram och lät sönerna gradvis få kunskap om familjens mörka hemlighet. Först efter en upplärningsperiod fick de unga thaggerna tillåtelse att närvara vid ett överfall.

Sekten var strikt hierarkisk. Först arbetade en aspirant som spejare och sedan som grävare. En lång lärotid krävdes innan en medlem efter högtidliga religiösa ceremonier kunde få titeln shumsheera (den som håller händerna) eller bhurtote (strypare).

Det redskap som thaggerna använde för att strypa sina offer kallades rumal. Det var ett cirka en meter långt tygstycke, som vanliga indier använde som huvudbonad eller bälte. Men i thaggernas händer förvandlades rumalen till ett dödligt vapen. 

Thaggersekten, indisk stryparsekt, sticker ut ögonen på sina döda offer.

Efter strypningen stacks offrets ögon ut. Därmed försäkrade sig thaggerna om att inget offer överlevt.

På jakt efter karavaner

En thaggerexpedition var organiserad som ett mellanting mellan militärt fälttåg och religiös ceremoni. Thaggerna sökte ständigt övernaturliga tecken och varsel, som ansågs mycket viktiga, innan de gav sig ut på någon av sina mordiska expeditioner. De var övertygade om att de handlade på order av gudinnan Kali och ville få hennes godkännande före varje räd.

Thaggerna opererade som en armé och varje man hade sin bestämda uppgift. Sektens förtrupper utgjordes av infiltratörerna, som reste runt till byar och värdshus för att samla information. De var i första hand på jakt efter karavaner med handelsresande som var rika men hade dåligt beskydd. 

Infiltratörerna såg till att bli vänner med de handelsresande och gav dem ofta råd om vilka resvägar de borde välja. Vad de handelsresande inte hade någon aning om var att informationen om karavanens resrutt genast vidarebefordrades till thaggernas huvudstyrka.

Strypare, spejare och gravgrävare

De sluga thaggerna angrep alltid sina offer på isolerade platser, till exempel avsides dalar, raviner eller täta skogar. Förutom strypare fanns det även spejare och vakter i sekten. De hade till uppgift att bevaka alla flyktvägar och att fånga in de offer som eventuellt försökte fly.

Ofta började thaggerna gräva offrens gravar redan i förväg. En särskild grupp thagger ansvarade för gravarna. De kallades lughas. Hackorna som de grävde med var heliga och symboliserade Kalis tand.

Medan gravarna grävdes anlände thaggernas elitstyrka, stryparna, till byn eller värdshuset där handelskaravanen höll till. De utgav sig vanligen för att vara handelsresande, soldater eller pilgrimer. Liksom infiltratörerna blev de snabbt bekanta med de resande och erbjöd sig att resa tillsammans med dem. Det var ju betydligt tryggare att resa flera tillsammans, som de påpekade. 

På så sätt kunde stryparna och deras offer tillbringa flera dagar eller veckor i varandras sällskap. De delade maten med varandra, åt tillsammans och sov till och med ofta i samma tält. Allt verkade helt oskyldigt. Men till slut kom man till den plats som thaggerna hade valt ut för sitt angrepp.

Kali brukas avbildas när hon dansar på sin vilande partner, guden Shiva. Till höger: Liken efter avrättade thagger hängdes ibland upp i metall­burar längs indiska­ vägar.

© Alamy/IBL & Mike Dash/Thug – the true story of India's murderous cult

Hundra thagger i ett övergrepp

Thaggernas mördande började oftast i skymningen. När de resande närmade sig den uppgjorda platsen omringade thaggerna sina offer. Sedan gav ledaren en signal om attack, och stryparna skred till verket. Medan offrets händer och fötter hölls fast kastade stryparen blixtsnabbt sitt tygstycke om halsen på offret. Om några lyckades komma undan det första angreppet, greps de av vakterna som lurpassade i närheten.

Antalet thagger som var med vid överfallen varierade. Om det bara var en resande som skulle mördas räckte det med två, tre män. Men helst angrep thaggerna karavaner – det var där de stora rikedomarna fanns. Vid sådana tillfällen skickade thaggerna flera hundra män.

Att få liken att försvinna spårlöst var oerhört viktigt för att brotten inte skulle upptäckas. Innan de grävde igen gravarna krossade de alla större ben i de dödas kroppar för att liken skulle ruttna snabbare. 

Sedan sprättade de upp magen på de döda för att de gaser som bildas under förruttnelsen skulle sippra ut. Annars skulle liken svälla upp, och det kunde få jorden över gravarna att luckras upp och locka till sig schakaler och andra asätare. 

Som en sista säkerhetsåtgärd gjorde thaggerna upp en eld över gravarna och spred ut askan över platsen för att utplåna de allra sista resterna efter offren. Genom att noga följa denna ritual lyckades thaggerna hålla sina mord hemliga i flera hundra år.

Tusentals thagger dömdes

Men trots deras hemlighetsmakeri var thaggernas dagar räknade. Sleeman hade bevisat att sekten verkligen fanns och att den utgjorde ett hot. Det var därför bara en tidsfråga innan dess makt skulle krossas för alltid. År 1838 hade Sleeman fått 3 266 thagger dömda. Det rapporterades fortfarande om sektens aktivitet, men det blev allt mer sällsynt.

68 år gammal gick William Henry Sleeman år 1856 ombord på ett skepp i Calcutta. Med sig hade han sin hustru Amélie. Efter nästan 50 år i Indien såg de nu fram emot att tillbringa sina sista år tillsammans i England. Men efter nio dagar på havet drabbades Sleeman av feber och dog ombord på fartyget.

I Indien lever hans minne kvar. Underrättelsetjänsten kallades länge thagi daftar (thaggerkontoret). Än i dag hänger Sleemans porträtt på polisstationen i staden Sleemanabad, uppkallad efter den man som krossade stryparsekten. 

Fakta: Buhram låg bakom 931 mord

Thaggernas mest effektiva strypare tog livet av hundratals människor under sin verksamma tid. Sektmedlemmen Buhram erkände under rätte­gången att han hade utfört 931 mord och räknas därför till historiens värsta seriemördare.

Historiker har räknat ut att thaggerna bara under år 1829 dödade 1 200–2 400 människor över hela Indien. Om denna siffra är representativ för de 150–250 år som thaggerna ­bevisligen var aktiva, innebär det mellan 180 000 och 600 000 mördade människor. Siffran kan dock vara ännu högre, eftersom inte ens Sleeman kunde komma fram till exakt hur många hundra år som sekten hade varit aktiv.

Thaggerna opererade inte bara längs Indiens landsvägar. En särskild grupp thagger använde istället de indiska floderna som sin jaktmark. De lockade ombord intet ont anande passagerare på sina båtar som mötte samma öde som offren på land. Eftersom flodthaggerna var mycket rörliga och kunde kasta sina offer överbord, lyckades de undgå upptäckt längre än sina kolleger på land. Till slut kartlade Sleeman och hans män dock även flodthaggernas nätverk. 

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...