The Wild bunch.

I filmen Cattle Annie and Little Britches spelade Burt Lancaster Bill Doolin.

© Bridgeman/IBL

The Wild Bunch höll staden i ett järngrepp

Av alla banditgäng som härjade i Vilda västern fick inget ett mer brutalt slut än The Wild Bunch. Tio av de elva medlemmarna sköts till döds. Jakten på de laglösa var ett tecken på att en ny tid var på väg i USA.

1 juni 2018 av Magnus Västerbro

De hade gjort den lilla staden Ingalls i Oklahoma till sin egen. Enligt vissa styrde de genom ett slags terrorvälde, enligt andra stod folket i trakten egentligen på deras sida och betraktade dem i det närmaste som frihetskämpar, försvarare av den lilla människan mot överheten.

De kallades The Wild Bunch (det vilda gänget) och deras ledare Bill Doolin hade förut ridit med de beryktade bröderna Dalton, innan deras gäng slutade sina dagar i ett kulregn 1892. Men nu hade Doolin sitt eget följe, tillsammans inte mindre än elva män som gärna deltog i rån och överfall och som hade många liv på sina samveten.

Dödade tre poliser i Ingalls

Den 1 september 1893 var åtta av ligans medlemmar, däribland Bill Doolin själv, samlade i sitt vanliga tillhåll i Ingalls, en saloon ägd av en av gängets anhängare. Då kom ett tips – fem US Marshals och åtta av deras beväpnade medhjälpare var på väg för att gripa dem. 

Istället för att fly skickade gänget en hälsning till lagens män att de inte tänkte ge sig, utan att de var lika bra för dem att vända om och rida sin väg.

Snart kom svaret: en uppmaning till The Wild Bunch att genast ge upp. De svarade i sin tur genom att en av männen – George ”Bitter Creek” Newcomb – rusade ut ur saloonen och sköt en kula med ett Winchestergevär i riktning mot poliserna. 

Den intensiva eldstrid som följde fick förödande följder för angriparna. Inte mindre än tre US Marshals stupade den dagen – en av de värsta händelserna i denna federala poliskårs historia – och bara en av banditerna blev gripen. Även två oskyldiga män ur lokalbefolkningen dödades under skottlossningen.

Delar av staden Ingalls är i dag en spökstad och invånarantalet är ungefär detsamma som då The Wild Bunch styrde i staden.

Till sist jagades ändå banditerna bort från staden, efter att en av poliserna kastat dynamit mot deras gömställe. Men ”slaget vid staden Ingalls”, som händelsen kom att kallas, innebar inte slutet på The Wild Bunch och deras härjningar, inte på långa vägar.

Bill Doolin bytte bana

Gängets ledare Bill Doolin föddes i Arkansas år 1858. 23 år gammal gav han sig av västerut, där han började arbeta som cowboy på en stor ranch i Oklahoma. Han togs väl om hand av ranchägaren, som fattade tycke för den unge mannen och lärde honom läsa och räkna. Doolin visade sig vara ansvarsfull och eftertänksam, och befordrades snart till förman på ranchen.

Där blev han kvar i nästan ett årtionde, och hade ett gott rykte i trakten. Samtidigt lärde han känna ett stort antal män som skulle följa honom in i hans framtida liv som kriminell. För under den här tiden måste något ha skett som fick honom att byta bana – från det lagliga livet, till ett där rån och mord var en självklarhet. 

Exakt vad som orsakade allt detta är oklart. Utpräglad fattigdom kan det dock inte ha varit – Doolin och många av hans gängmedlemmar tycks snarare ha tillhört traktens medelklass än de allra fattigaste.

Sågs som Robin Hood-hjälte

Till saken hör att det vid denna tid redan fanns en stark tradition i den amerikanska västern av att se vissa laglösa som hjältar – ett slags Robin Hood-figurer. Med andra ord personer som visserligen bryter mot lagen, som rånar och stjäl, men som uppfattas göra det för en mer eller mindre god sak, kanske för att de som blir rånade betraktas som rika makthavare.

En sådan ”hjälte” tycks Bill Doolin hela tiden ha varit för vissa, inte minst eftersom han sägs ha gett förmånliga lån till många av traktens nybyggare.

Bill Tilghman fångade in Bill Doolin, men banditen lyckades rymma i väntan på rättegången. Till höger omslaget på Sam Peckinpahs klassiska västernfilm The Wild Bunch från 1969 som lånat sitt namn från The Wild Bunch, men handlingen är fiktiv.

Eldstrid om en tunna sprit

I början av 1890-talet var Bill Doolin i vilket fall rejält insyltad i brottslighet. Enligt en berättelse ska hans brottsbana ha börjat med något tämligen oskyldigt. Doolin och några vänner hade ridit till en fest i Kansas och tagit med sig en tunna sprit, som de började dricka ur. 

Det visade sig då att alkohol var förbjudet i delstaten och när en sheriff dök upp för att tvinga dem att lämna ifrån sig tunnan slutade det hela med skottlossning. Två vicesheriffer ska ha blivit sårade eller till och med, enligt vissa versioner av berättelsen, dödade.

Red med bröderna Dalton

Från den stunden var Bill Doolin och hans gäng på rymmen. Han deltog vid flera tillfällen när det berömda Daltongänget gjorde sina bank- och tågrån, enligt vissa uppgifter ska han ha varit närvarande när de försökte råna två banker på samma gång i Coffeyville, vilket slutade med en katastrof. 

Doolin ska ha insett att planen var dödsdömd, vaktat gängets hästar och sedan smitit sin väg när skottlossningen bröt ut. Klart är att han efter detta bildade sitt nya gäng, The Wild Bunch, ibland även kallat Doolin-Dalton-gänget, eftersom en av bröderna Dalton, Bill, som inte deltog i Coffeyvilleattacken, en tid var medlem. Banker och tåg rånades, liksom affärer och spelhålor.

Men samtidigt började gänget bli allt mer jagat. Inte minst efter händelsen i Ingalls, då flera poliser dödades, placerades The Wild Bunch högst upp på listan över
efterlysta kriminella.

"The Three Guardsmen"

Under denna tid började den amerikanska regeringen lägga allt mer resurser på att kontrollera de tidigare laglösa områdena i de västra delarna av USA. Särskilt tydligt blev detta då president Grover Cleveland utsåg en ny chef för US Marshals i Oklahoma, en handlingskraftig herre vid namn E D Nix. 

Han försågs med inte mindre än 150 poliser, däribland tre män som senare skulle få smeknamnet ”The Three Guardsmen”, de tre väktarna – Bill Tilghman, Chris Madsen och Heck Thomas. Enbart dessa tre ska ha gripit över 300 brottslingar under en tioårsperiod; Vilda västern blev allt mindre vild för varje år som gick.

Bill Doolin dödades den 24 augusti 1896.

Hundra poliser jagade The Wild Bunch

Framåt slutet av 1893 var omkring hundra poliser avdelade enbart för att jaga The Wild Bunch. Till en början var ordern att gripa dem levande ”om möjligt” eller dödade ”om nödvändigt”. Detta ska dock ha ändrats, efter att några av dem faktiskt fångats in och då bara dömts till lindriga fängelsestraff. Enligt uppgift ska då en ny instruktion ha gått ut till US Marshals – The Wild Bunch skulle helst föras tillbaka döda.

Steg för steg började detta intensiva arbete ge effekt. Bill Dalton, den siste av de brottsliga Daltonbröderna, sköts till döds av ett uppbåd den 8 juni 1894, och de övriga tvingades fly för sina liv. 

Den 3 april 1895 slog The Wild Bunch till för sista gången, då de rånade ett tåg i Dover, Oklahoma. En grupp poliser kom dem snabbt på spåren, dödade en av medlemmarna och tvingade resten av gänget att dela upp sig i mindre grupper för att komma undan. 

Under de kommande månaderna och åren sköts eller greps de sedan, en i taget. ”Bitter Creek” Newcomb och Charley Pierce dödades båda den 2 maj år 1895; ”Little Bill” Raidler sköts och tillfångatogs den 6 september samma år.

Bill Doolin greps i Arkansas

En bit in på januari året därefter var det så gängledaren Bill Doolins tur. Han tillfångatogs av Bill Tilghman, en av ”de tre väktarna”, vid källorna Eureka Springs i Arkansas dit han var på väg för att ta sig ett medicinalbad. Doolin togs med överraskning, och gav sig utan ett skott. Men samma sommar, medan han väntade på rättegång, lyckades Doolin rymma.

I två månader höll han sig undan uppbådet som jagade honom, men till sist, den 24 augusti år 1896, vid Lawson, Oklahoma, kunde han inte fly längre. Den gången var det en annan av de tidigare nämnda ”väktarna”, Chris Madsen, som ledde anfallet. 

Det blev då uppenbart att Bill Doolin inte tänkte ge sig frivilligt. Trots att motståndet var uppenbart övermäktigt försökte han skjuta sig fri – och dödades genast, 38 år gammal.

Det dröjde inte länge förrän även resten av gängmedlemmarna var döda. Den 8 april 1898 sköts ”Little Dick” West till döds. Sammanlagt dog tio av ligans elva medlemmar en våldsam död. 

Flickorna som red med The Wild Bunch.

"Little Britches" och "Cattle Annie" hette egentligen Jennie Stevenson och Anna Emmaline McDoulet.

© Granger/TT

Fakta: Little Britches red med The Wild Bunch

Två unga flickor var en kort tid med i The Wild Bunch, men gick sedan sin egen väg. Den ena kallades "Little Britches" men hette Jennie Stevenson och var sexton år gammal då hon mötte de laglösa. Den andra kallades "Cattle Annie", egentligen Anna Emmaline McDoulet, och var bara tretton år. 

Trots att de var så unga gjorde sig båda kända för att vara skickliga skyttar och ryttare, som oftast red klädda i manskläder. Under två års tid ägnade de sig åt spritsmuggling och häststöld, och hjälpte flera gånger ligan att undvika sina förföljare när polisen närmade sig.

Till sist greps både "Little Britches" och "Cattle Annie" och levde sedan – så vitt man vet – laglydiga liv. Uppgifterna är inte entydiga, men det är möjligt att "Cattle Annie" levde ända till 1978, då hon avled, i så fall 95 år gammal. 1981 kom filmen Cattle Annie and Little Britches som handlar om deras tid i The Wild Bunch.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...