Amelia Earhart försvann spårlöst

Nättidningen Svensk Historia inbjuder alla läsare att vara med och rösta fram Årets bok om svensk historia 2010.Besök Nättidningen Svensk Historias...

1928 flög Amelia Earhart som första kvinna över Atlanten. Under de följande åren blev hon, tack vare flera rekordflygningar, en världsstjärna. Hennes nästa mål var att flyga jorden runt men 1937 försvann hon spårlöst över Stilla havet efter att ha tillryggalagt mer än tre fjärdedelar av sträckan.

Text: Jakob Ringbom

Klockan var strax före sju på morgonen, den 2 juli 1937. Det amerikanska fartyget Itasca låg förtöjt vid en ensam korallö mitt ute i Stilla havet. Besättningen väntade sedan några timmar på att en flygmaskin skulle dyka upp vid horisonten.

Planet – en modern Lockheed Electra 10E – flögs av den berömda Amelia Earhart. Hon var på väg mot en sista mellanlandning före återkomsten till amerikanskt territorium. Väl framme skulle hon ha avslutat sin uppmärksammade jordenruntflygning.

Åtta timmar tidigare hade Earhart och navigatören Fred Noonan lyft från Nya Guinea i sydöstra Asien. Timmarna kröp fram medan morgonen grydde.

Plötsligt bröts den olidliga tystnaden av ett radiomeddelande från Electran. På Ita­s­ca hördes Earharts röst tydligt när hon meddelade att de nu borde befinna sig i närheten av How-land Island. Meddelandet spred först en oerhörd lättnad hos den väntande besättningen men snart insåg de att någonting var oerhört fel. Planet syntes fortfarande inte till.

I början av 1920-talet hade Amelia Earhart fått följa med en pilot på en kortare flygtur i samband med en flyguppvisning i Kalifornien. Hon bestämde sig genast för att det var flyget hon ville ägna sitt liv åt och började spara pengar för att kunna ta flyglektioner.

Sex månader senare köpte hon ett ljusgult dubbeldäckat plan och redan ett år efter sin första flyglektion slog Amelia höjdrekordet för kvinnor med sitt plan.

Mottogs som hjältinna

1928 erbjöds Earhart att delta i en flygning som skulle göra henne till den första kvinnan som flugit över Atlanten. Hon skulle visserligen inte själv sitta vid spakarna utan bara föra loggbok.

Ändå förändrades hennes liv då planet den 17 juni nådde de brittiska öarna. När hon återvände till USA mottogs hon som en hjältinna. Med sin flygarjacka och sitt kortklippta hår klev hon rätt in i amerikanernas hjärtan. Karriären tog fart och flygbranschen fick god reklam genom Earharts bedrifter. 1931 gifte hon sig med George Putnam, mannen som organiserat atlantflygningen 1928. Nu ägnade han sig åt att staka ut sin hustrus flygarbana.

1932 genomförde Earhart sin första soloflygning över Atlanten. Efter att ha lyckats med flera ensamflygningar och slagit ett antal rekord, föreslog hon för sin man att hon skulle göra en flygresa jorden runt, längs ekvatorn. Det var ett uppdrag som var kantat av faror och inte minst krävdes en flygmaskin med högre prestanda än vad hennes Vega kunde uppvisa.

Planet kraschade vid start

Ledningen för Purdue University, där Earhart var teknisk rådgivare, beslöt att bekosta en Electra Lockheed 10E. Det toppmoderna planet ansågs vara tillräckligt pålitligt för den planerade resan. För att klara den svåra navigeringen över Stilla havet värvades den erfarne navigatören Fred Noonan. Rutten planerades att gå västerut från Kalifornien via Hawaii, till Nya Guinea och sedan vidare längs ekvatorn men försöket fick, i början av mars 1937, ett abrupt och snöpligt slut när Electran, troligtvis överlastad, kraschade redan under starten på Hawaii. Resan sköts upp tills vidare.

Ett nytt försök

I juni samma år var Earhart och Noonan redo att göra ett nytt försök. Förändringar i väder och vind fick dem dock att flyga österut runt ekvatorn och med Kalifornien som slutdestination.

Alla deltagarna i projektet var medvetna om att etappen från Nya Guinea till How­land Island skulle bli den farligaste. Där måste planet mellanlanda för att tanka. Men utan god sikt och skicklig navigering var den lilla korallön svår att hitta.

Efter att ha tillryggalagt mer än tre fjärdelar av resan lämnade Earhart och Noonan Nya Guinea vid midnatt den 2 juli 1937. Målet var att nå Howland Island under morgontimmarna. Efter 8 timmars flygning började de navigera mot Howland Island och det var hög tid att kontakta kustbevakningens fartyg Itasca som låg för ankar vid ön. Itascas uppgift var att vägleda det lilla planet till ön och på så sätt underlätta navigeringen för Noonan.

Earhart använde sin radio för att kontakta fartyget och meddelade sin anropningskod, men fick inget svar. Hon försökte igen, men efter ett antal misslyckaden bytte hon frekvens. Det var först nu besättningen på Itasca kunde dra en lättnadens suck. Signalen från Electran till Itasca var stark och tydlig, vilket tydde på att de var nära när signalisten mottog Earharts meddelande 07.42:

”Vi måste vara precis ovanför er, men vi kan inte se er. Bränslet börjar ta slut. Har försökt nå er via radio men inte lyckats. Vi flyger på 1 000 fot.”

Radiosignalisten på Itasca svarade att man mottagit meddelandet, men snart fick man klart för sig att Earhart inte kunde höra dem. 07:58 bad Earhart dem sända röstsignal så att Noonan med hjälp av denna skulle kunna hitta deras position. Ombord på Itasca spejade besättningen desperat efter planet eftersom de uppfångat det senaste meddelandet med starkast möjliga signal. De visste att Electran var i närheten men kunde inte se den.

Bensinen började ta slut

Signalisten på Itasca kunde dessvärre inte skicka röstsignal på frekvensen som Earhart sände, utan gick över till morse. Earhart bekräftade att signalen nått fram men hon kunde, trots detta, inte avgöra riktningen. Snart insåg alla att det bara var en tidsfråga innan bränslet skulle ta slut. Klockan 08.43, cirka en timme efter första kontakten, kom ett nytt meddelande:

”Vi flyger längs linje 157 337. Vi kommer att upprepa detta meddelande. Vi kommer att upprepa på 6 210 kilohertz. Vänta ...”

När Earharts röst återkom var hon trots allt kvar på samma frekvens men med sämre mottagning.

”Vi flyger i nordsydlig riktning.”

En röksignal skickades upp för att fartyget skulle bli lättare att upptäcka, men det kom inga fler meddelanden. Allt tydde på att Earhart varit tvungen att nödlanda. Efter flera försök att kontakta planet insåg besättningen på Itasca till slut att katastrofen var ett faktum. Inom kort var hela världen informerad om att Amelia Earthart och Fred Noonan var försvunna.

En timme efter sista meddelandet mellan Earhart och skeppet Itasca gjorde sig besättningen redo för att börja sökandet efter den försvunna Electran. Kustbevakningen i San Francisco underrättades också om det förmodade haveriet. Itasca lättade sedan ankar för att ta sig till den sista position som Earhart själv hade nämnt, koordinaten 157 337.

Stort räddningspådrag

President Franklin D Roosevelt gav personligen order om ett omfattande räddningspådrag, med nio fartyg från flottan och kustbevakningen, samt över sextio flyplan som sökte av det aktuella området. Snart utvidgades sökandet till andra närliggande öar som Earhart och Noonan skulle kunna ha misstagit för How-land Island.

Den 18 juli avblåstes de resultatlösa försöken att hitta Electran och dess besättning. Amelias man, George Putnam, fortsatte en egenfinansierad eftersökning kring Gilbertöarna men även denna blev fruktlös. Några entydiga spår efter Earharts försvunna plan har aldrig hittats.

Flygpionjären Amelia Earhart förklarades officiellt död den 5 januari 1939. ●

LÄS MER: Finding Amelia, The true story of the Earhart disappearance av Ric Gillespie (2006) ● East to the Dawn: The Life of Amelia Earhart av Susan Butler (1999)

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...