Rudyard Kipling är mest känd för barnbokssuccén Djungelboken.

Barndomen i Indien inspirerade till Djungelboken

Djungelboken gjorde Rudyard Kipling till en världsberömd och älskad författare. Han blev den första engelsmannen som belönades med nobelpriset men kritiserades också hårt för sitt stöd till den brittiska kolonialismen.

22 januari 2016 av Therese Palmer Eek

Rudyard höll andan. Han hörde steg i trappan och kände hur hjärtat började slå fortare. Han hasade skräckslaget in under sängen. Efter några tysta sekunder öppnades dörren till hans rum och han kunde se fru Holloways tjocka ben från sitt gömställe. Om hon hittade honom skulle hon ta böckerna ifrån honom och förmodligen ge honom stryk.

Fru Holloway tog några steg in i rummet och suckade irriterat. Hon vände hastigt om och stegade ut genom dörren. När hon gick nerför trappan, skrikande hans namn, kunde Rudyard andas lugnare. Han kröp ut och satte sig på sängen. Rudyard saknade sin mor så det gjorde ont. Han måste komma på ett sätt att ta sig tillbaka till Indien, bort från den här mardrömmen.

Född 1865

Rudyard Kipling hade sett dagens ljus den 30 december 1865 i Bombay. Han var son till John och Alice Kipling, ett brittiskt par som flyttat till Indien för att starta ett nytt liv. 

Rudyards barndom var lycklig. Modern såg till att han och systern Alice lärde sig hindi och lärde känna den indiska kulturen. 

När Rudyard var sex år sattes emellertid hans tillvaro i gungning. Hans mor ville att barnen också skulle få en brittisk utbildning och skickade därför dem till Southsea i England. De fick bo hos paret Holloway men det dröjde inte länge förrän frun i huset började slå och trakassera Rudyard, som blev alltmer inåtvänd.

Han berättade inte för någon om hur han blev behandlad utan fann sin tillflykt i läsandet. Rudyard tillbringade många timmar på sitt rum med böcker av bland andra Daniel Defoe och Ralph Waldo Emerson.

Tiden i Indien gav Kipling inspiration till mängder av berättelser.

Vid elva års ålder var Rudyard ett känslomässigt vrak. En bekant på besök uppmärksammade hans tillstånd och skrev genast till modern som skyndade till England för att hämta hem sina barn.

Efter en lång semester började Rudyard bli sig själv igen, och när hans mor placerade honom i en ny skola i England gick det utmärkt. Han började visa fallenhet för skrivande och blev snart redaktör för skoltidningen.

Tillbaka till Indien

Vid 17 års ålder berättade hans föräldrar att de inte hade råd att låta honom läsa på universitet. Istället fick han återvända till Indien, landet han bara hade goda minnen från. De bekanta
dofterna och ljuden triggade Rudyards fantasi och hans författarskap satte fart på allvar i samband med återkomsten till barndomens land.

Med faderns hjälp fick Rudyard arbete på en lokaltidning. Vid denna tid skrev och publicerade han sina första noveller. De gavs så småningom ut under namnet Plain Tales from the Hills och blev mycket populära, framförallt i England. 1888 skrev han en ny novellsamling som fick namnet Wee Willie Winkie.

Efter sju år återvände Rudyard till England. I London blev han vän med Wolcott Balestier, en amerikansk agent och utgivare. Rudyard fattade tyckte för Wolcotts syster Carrie, och när Wolcott hastigt insjuknade i tyfus 1891 fann Rudyard och Carrie stöd hos varandra. De gifte sig åtta dagar efter Wolcotts bortgång. Samma år bosatte sig paret i USA.

Skrev för barnen

1893 födde Carrie deras första barn, en liten flicka som fick namnet Josephine. Tre år senare fick de ytterligare en dotter, Elsie. Rudyard älskade att vara pappa, och hans nya liv inspirerade hans författarskap. 1894 gav Rudyard ut den bok som för evigt skulle hålla hans namn levande, Djungelboken.

Djungelbokens huvudperson Mowgli tillsammans med björnen Baloo. Illustration från 1925.

© Ullstein/IBL

Inspirationen kom från ett barndomsminne. Som pojke hade Kipling läst i en tidning om en lejonjägare som bytt sida och blivit vän med lejonen.

När han nu i vuxen ålder började skriva en berättelse om indiska skogsarbetare och en pojke som växte upp bland vargar väcktes hans barndomsminne till liv. Resultatet blev en fängslande berättelse om den föräldralöse pojken Mowgli, den snälla björnen Baloo och den svarta pantern Bagheera.

Året därpå kom Djungelboken 2. Illustrationerna gjordes av Rudyards far, John Kipling.

Tragedi i familjen

Böckerna om Mowgli gjorde Kipling till en av världens rikaste författare. Men framgångarna skapade också problem. En annan av Carries bröder hade alkoholproblem och tiggde ständigt pengar av sin systers man och hotade honom till slut med stryk.

Grälet fick till följd att familjen lämnade USA och flyttade tillbaka till England, där familjen 1897 utökades med sonen John. År 1901 kom romanen Kim som, vid sidan av Djungelboken, blev Kiplings största framgång.

Efter två år i England fick Carrie hemlängtan. Hon bad Rudyard om att hela familjen skulle hälsa på hennes mor i New York. Rudyard gick motvilligt med på hennes önskan. Resan över Atlanten blev en katastrof. Både Rudyard och Josephine blev allvarligt sjuka i lunginflammation.

Tidningarna rapporterade dagligen om författarens tillstånd och läsarna drog en lättnadens suck när han tillfrisknade. Värre gick det för Josephine, som dog efter några dagars sjukdom. 1902 publicerade Kipling Just so Stories, en hyllning till Josephine som innehöll berättelser som han hade brukat berätta för henne vid läggdags.

Nobelpris och kritik

1907 tilldelades Kipling nobelpriset i litteratur. Han blev den förste engelske nobelpristagaren och är än idag den yngsta mottagaren av utmärkelsen. Han hyllades för sin observationsförmåga, originalitet och anmärkningsvärda berättarstil. Vid den här tiden hade han inte bara skrivit noveller, romaner och barnböcker utan var även en av landets största poeter.

Rudyard på promenad med sin fru Carrie.

© Getty images

Samtidigt höjdes kritiska röster mot Kiplings positiva inställning till imperialismen. När han publicerade dikten Den vite mannens börda 1899, till stöd för USA:s brutala erövring av Filippinerna, ifrågasattes hans imperialistiska tankar av vänsterdebattörer. Kiplings nobelpris satte återigen fyr på debatten och ledde till protester, framförallt från delar av kulturetablissemanget.

När första världskriget bröt ut var Rudyard Kipling positivt inställd till britternas medverkan. Han reste över till Frankrike 1915 för att personligen rapportera från skyttegravarna och uppmuntrade sedan sin son John att ta värvning. Det var inte så enkelt som han hade hoppats. Efter ihärdigt arbete lyckades Kipling till slut få John antagen som andrelöjtnant i den irländska armén.

Entusiasmen över Johns framgångar i armén förbyttes snart i förtvivlan. I oktober 1915 fick paret Kipling meddelande om att sonen var försvunnen. De hade nu förlorat ännu ett barn och sorgen förföljde dem under resten av deras liv.

Tog bort hakkorset

Rudyard fortsatte skriva även efter Johns död, men den optimism som hade kännetecknat många av hans tidigare verk var som bortblåst. Hans författarskap blev tyngre och mörkare. Han höll fast vid sina imperialistiska tankar och lät inte kritikerna påverka honom.

När nazisterna tog makten tog makten i Tyskland på 1930-talet fick den svastika som hade prytt flera av hans bokomslag, en indisk symbol för lycka och framgång, en helt annan betydelse. Rudyard Kipling beordrade omedelbart att symbolen skulle tas bort från böckerna.

Åtta månader före sin död höll Rudyard Kipling ett tal för The Royal Society of St George, där han varnade för Nazi-Tyskland och det hot Hitler utgjorde mot Storbritannien, men han levde inte länge nog för att se profetian slå in.

Rudyard Kipling drabbades av många sjukdomar under sina sista år, men det var förmodligen ett blödande magsår som tog hans liv den 18 januari 1936. Han begravdes i Westminster Abbey bredvid andra storheter som Charles Dickens och Thomas Hardy.

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...