Läs också

Tove Jansson

Joe Hill 1879-1915

Svenskamerikanen Joe Hill blev världsberömd för sina kampsånger. Som fackföreningskämpe i USA var han hatad av arbetsgivare och myndigheter. När han anklagades för mord hade han inte en chans under rättegången.

6 oktober 2014 av Peter Lenken

Doktor Frank McHugh vaknade av att det bultade på dörren. Vad är klockan? Halv tolv. Vem är ute i januarikylan så här dags? Han hade sin mottagning på hörnet av 14 South Street och State Street i centrala Salt Lake City. Bultandet upphörde när McHugh tände ljuset. Utanför dörren stod en man med ett blekt ansikte. Han höll sin slitna rock med högerhanden mot bröstet.

"Jag har blivit skjuten", sa han och nu kände doktorn igen honom.
Han hade träffat mannen vid ett sjukbesök hos den fattiga arbetarfamiljen Eselius ute i Murray. Det var lätt att komma ihåg hans namn. Joe Hill. Han var visst en känd fackföreningsagitator och kampsångare.

Gräl om kvinna

Joe Hill förklarade: "En god vän trodde att jag förolämpat hans hustru och sköt mig med en pistol. Helst vill jag att det inte talas vidare om saken."

När den blodiga undertröjan kom av blottades ett sår i bröstet och ett hål i ryggen. Kulan hade passerat genom kroppen, men doktor McHugh kunde lugna Joe Hill med att det inte var någon fara för livet.

Joel Emanuel Hägglund, som var Joe Hills ursprungliga namn, föddes 1879 och växte upp på Ned-re Bergsgatan 28 i Gävle. Hemmet var strängt religiöst. Ingen sprit, ingen tobak. Men mycket musik.

Joel, eller Julle som han också kallades, var musikaliskt begåvad. När fadern, som var tågkonduktör, dog började Joel revoltera mot religiositeten. Han satt vid familjens tramporgel och sjöng frälsningssånger med egna parodierande texter.

Redan som 14-åring började Joel arbeta. I tonåren drabbades han av hudtuberkulos och tvingades åka till Stockholm för behandling. Där stannade han i två år, såg fattigdomen och orättvisorna och radikaliserades politiskt.

När även modern dog beslöt sig Joel och hans äldre bror Paul för att emigrera till USA. I oktober 1902 gick de ombord på Cunardlinjens fartyg Saxonia i Göteborg. Joel stannade ett år i New York innan han drog västerut. För att söka jobb tvingades han resa från stad till stad, ofta med andra luffare som tjuvåkte i godsvagnar. Han upptäckte att orättvisorna också fanns i USA. San Pedro söder om Los Angeles blev till slut hans fasta punkt, den påminde om hamnstaden Gävle.

Han hade nu bytt namn till Joseph Hillström, Joe Hill.

Farligt att gå med i facket

Joe blev medlem i fackföreningen IWW (Industrial Workers of the World) trots att det var riskabelt att vara fackligt aktiv. Arbetsgivarnas brutalitet, med hjälp av poliser, infiltratörer och lejda gangsters, var ökänd. Många aktivister tvingades gå under jorden. IWW var dessutom känd som en mycket militant organisation.

Joe var en duktig organisatör och IWW kallade in honom vid konflikter, som till exempel när 8 000 järnvägsbyggare strejkade i Kanada och vid den stora textilarbetarstrejken i Lawrence, Massachusetts. Han deltog också i The Soapbox Campaign i Spokane och San Diego, en protest mot gatumötesförbudet under vilken IWW-aktivister ställde sig på tvållådor och höll tal trots att det var förbjudet. Deltagarna greps tills fängelserna var fulla.

Joe fortsatte med det han påbörjat hemma vid tramporgeln i Gävle och skrev enkla, lättsjungna, satiriska sånger på kända schlagers, psalmer och väckelsesånger. De spreds över landet och flera av dem blev en del av den amerikanska folksångskatten.

Joe Hill var nu ett välkänt namn. På varje fackföreningsmöte sjöng man ironiskt om överhetens och kyrkans budskap att allt skulle bli bättre i ett liv efter detta: "You’ll get pie in the sky when you die!"

Greps för mord

Sensommaren 1913 tog sig Joe Hill tillsammans med vännen Otto Appelquist till koppargruvorna i Utah för att organisera gruvarbetarna. De bodde hos några svenska vänner, bröderna John och Edward Eselius och deras systerdotter Hilda i Murray, en förstad till Salt Lake City.

Den ödesdigra lördagen den 10 januari 1914 åkte bröderna Eselius och Hilda in till staden för att gå på bio. De kom tillbaka sent på kvällen och kort därefter dök Joe upp i eländigt skick. Han blev sängliggande över helgen.

På måndagsmorgonen rusade fyra poliser in i hans rum med dragna pistoler. Vid tumultet sköts Hill i handen. Vad Joe Hill inte visste då var att det på lördagskvällen begåtts ett dubbelmord i Salt Lake City. När den före detta polisen John G Morrison skulle stänga sin diversehandel hade två maskerade män rusat in och skrikit

”Nu har vi dig!", innan de sköt Morrison och hans son Arling till döds. Motivet troddes vara hämnd.

Saknade alibi

Några misstänkta hade tagits in för förhör men släppts. Så fick polisen veta att en skottskadad man sökt läkarvård samma kväll. När de hittade Joe hävdade han bestämt att han skjutits i ett gräl om en kvinna, men vägrade uppge kvinnans namn.

Skottskadan och avsaknaden av alibi låg honom till last i den tvivelaktiga rättsprocess som följde. Hela utredningen präglades av polisens förutfattade mening om att den gripne var skyldig. Förhörsprotokoll manipulerades, vittnen "hjälptes" att komma ihåg trots att någon kula aldrig hittades i affären. Den mormonska pressen i Salt Lake City dömde också Joe Hill på förhand och eldade på med stora rubriker.

Avrättades trots protester

Joe ville inte ha någon försvarare. Som oskyldig räknade han med att släppas. Han skrev en lång redogörelse där han pulveriserade åklagarsidans vittnesmål, men det hjälpte inte. Inte heller de allt starkare protesterna från IWW-anhängare hade någon inverkan. Joe Hill var genom sina sånger en fruktad agitator som motståndarna gärna ville tysta.

Den 8 juli 1914 dömdes han till döden för mord. Svenska ambassaden engagerade sig i fallet och fick avrättningen uppskjuten med hjälp av president Woodrow Wilson, men domstolsmyndigheten i Utah var obeveklig.

Joe Hill arkebuserades på morgonen den 19 november 1915 på gården till statsfängelset Sugarhouse Park. Frågan om vem kvinnan var som Joe Hill besökt och ville skydda förblev obesvarad. Den vanligaste teorin är att det var en vän från Gävle, Maria Johansson, som blivit mormon och utvandrat till Utah.

Ny teori om mordet

Men 2011 kom boken The Man Who Never Died, där amerikanen William M Adler lanserade en ny teori: att det var Joe Hills kamrat Otto Appelquist som sköt honom i huset i Murray efter ett gräl om Hilda Erickson, som just brutit sin förlovning med Otto och visat intresse för Joe. Detta står i ett nyupptäckt brev Hilda skrev 1949. Där står också att hon hört Joe retas med Otto om att han skulle ta Hilda ifrån honom.

Appelquist försvann dagen efter bråket och återfanns inte. Hilda besökte Joe regelbundet under hans tid i fängelset. Adler har också en teori om vem som sköt far och son Morrison. Det var en av de misstänkta som polisen släppte, en yrkeskriminell som var mycket lik Joe Hill till utseendet. Han hette Magnus Olson och var från Tromsö.

Begravningen i Chicago den 25 november blev en stor manifestation med tiotusentals arbetare som bar röda band med orden "Joe Hill, mördad av myndigheterna i staten Utah". Vid begravningen sjöngs Hills egna sånger.

LÄS MER: En sång kan inte arkebuseras. Berättelsen om Joe Hill av Ingvar Söderström (2002) ● The Man Who Never Died: The Life, Times, and Legacy of Joe Hill American Labor Icon av William M Adler (2011)

Publicerad i Allt om Historia 12/2014

Nyhetsbrev från Allt om Historia.

Kanske är du intresserad av...